Zehn kleine Jägermeister...
Och så beta av ytterligare ett sommarföretagande...
Förr-förra helgen avslutade jag min Märsta-vistelse genom att tillsammans med 7 bekanta ge sig av på en Finlandskryssning. Den ursprungliga planen hade varit att ta en tredagars-kryssning till typ Tallin, men p.g.a. hundinnehav var detta icke möjligt, så det fick bli en dygnskryssning till Åbo istället.
Eftersom de flesta jobbade så blev mötet inför kryssningen inne i stan. Jag och ytterligare en Märstabo åkte gemensamt in till Slussen i Stockholm där vi mötte resten av sällskapet. Båten avgick 20.10 och skulle göra en kort mellanlandning på Åland.
Vi började med att söka upp våra hytter, som låg på båtens nionde och högsta våning. P.g.a. att alla fancy hytter hade varit upptagna fick vi två stycken utan utsikt, men de hade målat en fyr på väggen, så det var ju nästan som om man hade havsutsikt ändå XD
Vi började resan med en visit på buffén, som var teh awesome. Som jag lärt mig av tidigare buffébesök lade jag mitt krut på laxen XD Lax is the shit you know. Efter en mellanlandning på "medelhavs"sektionen av buffén avslutade jag måltiden med en dessert bestående av chokladmousse, blåbärspaj, chokladtårta och brylé-pudding XDXD
Därefter gjorde en visit inne på taxfree:n, där bl.a. en present till älsklingen införskaffades :3
Efter att ha hängt lite i våra hytter bestämde vi oss för att gemensamt söka upp båtens "uteställen", det ena av dem var stängt och det andra var rätt... dött. Men vi gjorde vårt bästa för att hålla igång ändå. Det var ett liveband som spelade "klassiska" hits a la Abba och Bryan Adams med mera, som sedan övergick i ett sedvanligt nattklubbsdunk som styrdes från typ ett winamp bakom baren XD
Dansgolvet bemannades i princip bara av vårt sällskap och en överförfriskad finsk tant.
Några blev trötta och lade sig för att sova, medan vissa av oss stannade uppe för att bevittna soluppgången över de finska vattnen.
Nästa dag blev det en tung uppklivning till frukostbuffén. Vi blev 3st som lyckades närvara. En fin touch var att de, utöver de sedvanliga bröden, påläggen, flingorna, filarna etc., serverade mini-donuts och mini-muffins på frukosten. Efter att folk hade vilat ut sig och tagit sig ur säng så splittrades sällskapet, då de som inte hade närvarat vid frukosten skulle införskaffa föda på annat vis. Vi andra satte oss på soldäck, fram tills att det blev kallt. Vi avslutade med en kopp kaffe och gick sedan in...
...där karaoken hade dragit gång, och den var givetvis infekterad med tyskar ;__; som givetvis sjöng konstiga tyska låtar. Prestationerna var väl ungefär vad som är sedvanligt (jag inser att det är typ tredje gången jag använder det ordet nu) och som kunde förväntas på en finlandskryssning. Någon enstaka var faktiskt riktigt duktig på att sjunga, och så var det givetvis en tysk unge... som skulle sjunga en låt som hette "Zehn kleine Jägermeister" och detta kan vara världens längsta och mest plågsamma låt att bevittna på karaoke...
Därefter hände det inte så mycket mer, utan vårt sällskap spenderade resten av resan med att sitta vid ett bord och spela kort, tills vi anlände tillbaka i Stockholms hamn.
Dagen därpå bar det av tillbaka till Ringeboda XDXD
Förr-förra helgen avslutade jag min Märsta-vistelse genom att tillsammans med 7 bekanta ge sig av på en Finlandskryssning. Den ursprungliga planen hade varit att ta en tredagars-kryssning till typ Tallin, men p.g.a. hundinnehav var detta icke möjligt, så det fick bli en dygnskryssning till Åbo istället.
Eftersom de flesta jobbade så blev mötet inför kryssningen inne i stan. Jag och ytterligare en Märstabo åkte gemensamt in till Slussen i Stockholm där vi mötte resten av sällskapet. Båten avgick 20.10 och skulle göra en kort mellanlandning på Åland.
Vi började med att söka upp våra hytter, som låg på båtens nionde och högsta våning. P.g.a. att alla fancy hytter hade varit upptagna fick vi två stycken utan utsikt, men de hade målat en fyr på väggen, så det var ju nästan som om man hade havsutsikt ändå XD
Vi började resan med en visit på buffén, som var teh awesome. Som jag lärt mig av tidigare buffébesök lade jag mitt krut på laxen XD Lax is the shit you know. Efter en mellanlandning på "medelhavs"sektionen av buffén avslutade jag måltiden med en dessert bestående av chokladmousse, blåbärspaj, chokladtårta och brylé-pudding XDXD
Därefter gjorde en visit inne på taxfree:n, där bl.a. en present till älsklingen införskaffades :3
Efter att ha hängt lite i våra hytter bestämde vi oss för att gemensamt söka upp båtens "uteställen", det ena av dem var stängt och det andra var rätt... dött. Men vi gjorde vårt bästa för att hålla igång ändå. Det var ett liveband som spelade "klassiska" hits a la Abba och Bryan Adams med mera, som sedan övergick i ett sedvanligt nattklubbsdunk som styrdes från typ ett winamp bakom baren XD
Dansgolvet bemannades i princip bara av vårt sällskap och en överförfriskad finsk tant.
Några blev trötta och lade sig för att sova, medan vissa av oss stannade uppe för att bevittna soluppgången över de finska vattnen.
Nästa dag blev det en tung uppklivning till frukostbuffén. Vi blev 3st som lyckades närvara. En fin touch var att de, utöver de sedvanliga bröden, påläggen, flingorna, filarna etc., serverade mini-donuts och mini-muffins på frukosten. Efter att folk hade vilat ut sig och tagit sig ur säng så splittrades sällskapet, då de som inte hade närvarat vid frukosten skulle införskaffa föda på annat vis. Vi andra satte oss på soldäck, fram tills att det blev kallt. Vi avslutade med en kopp kaffe och gick sedan in...
...där karaoken hade dragit gång, och den var givetvis infekterad med tyskar ;__; som givetvis sjöng konstiga tyska låtar. Prestationerna var väl ungefär vad som är sedvanligt (jag inser att det är typ tredje gången jag använder det ordet nu) och som kunde förväntas på en finlandskryssning. Någon enstaka var faktiskt riktigt duktig på att sjunga, och så var det givetvis en tysk unge... som skulle sjunga en låt som hette "Zehn kleine Jägermeister" och detta kan vara världens längsta och mest plågsamma låt att bevittna på karaoke...
Därefter hände det inte så mycket mer, utan vårt sällskap spenderade resten av resan med att sitta vid ett bord och spela kort, tills vi anlände tillbaka i Stockholms hamn.
Dagen därpå bar det av tillbaka till Ringeboda XDXD
Elvis has left the building...
Det är väl dags att ta igen lite bloggande I guess >< Det har ju ändå hänt ett och annat denna sommar... samt att jag antar att det vore trevligt att kunna skriva aktuella blogginlägg XD
Den lilla episod som jag tänkte beskriva nu har egentligen sin begynnelse redan innan Mona och jag åkte till Metaltown, då jag blev uppringd angående en spelning den 4:e juli. Jag skulle spela med Jiggle'n Jive då deras ordinarie gitarrist var upptagen. Eftersom jag ändå hade planerat att befinna mig i Märsta kring denna tidpunkt och det kunde vara trevligt att spela lite live igen så tackade jag ja. Samma dag fick jag en lista på 33 låtar, vilket var vad som skulle framföras. En aning mastigt kanske, men jag tänkte "det löser sig".
Sedan åkte ju jag och Mona till Metaltown, som de som läst säkert är medvetna om.
På grund av lite diverse aktiviteter här i Ringeboda så kom jag inte iväg med bussen mot Märsta förrän torsdagen. Och spelningen var då lördag kväll. Jag hann inte mer än hem, äta och vända innan jag skulle iväg och börja gå igenom låtarna. Efter en helkväll av lyssnandes på Spotify och YouTube-klipp och försöka få ett någorlunda hum om what the crap jag gett mig in på egentligen så bar det hem igen för lite sömn. Känslan jag hade då var ungefär "What the crap har jag gett mig in på? Hur skall detta gå?", men samtidigt hade jag ändå en övertygelse om att det skulle sluta väl.
Fredag morgon gick jag upp tidigt, blev väckt av åskvädret om inte annat, för att via en YouTube-tutorial lära mig intro-solot till "Johnny B Goode". Nog för att jag brukar föredra att lära mig saker by ear, men det fanns helt enkelt inte tid för sådant. Därefter bar det av till Uppsala där vi i en källarlokal satte oss för att gå igenom de resten av låtarna. Efter ett par timmars rep och en köttbullsbaguette till lunch fick det bära av mot Söderhamn. Justdet, jag glömde kanske nämna att spelningen var i Hälsingland?
I Söderhamn bodde iallafall bandets trummis och där hade de tillgång till en replokal. Så då spenderades ytterligare ett par timmar åt att repa med helt band. Vid detta laget var min hjärna i det ökända sockervaddstillståndet och efter 1½ dag av intensivinlärning av låtar så var det rätt rörigt innanför pannbenet. Repet gick väl sådär och jag började känna av pressen lite. Bandet skulle ju ändå få betalt för spelningen, så det gällde ju att prestera, samtidigt som att jag hade intalat samtliga, inklusive mig själv, att jag skulle klara detta med bravur.
Lördag morgon var det upp igen och repa. Denna gång gick det lite bättre, men efter ytterligare ett par timmars rep så var det fortfarande totalt kaos i hjärnkontoret. När man väl står på scen så gäller det ju att särskilja det ena blues-riffet i E från det andra blues-riffet i E. Vi lyckades ta oss igenom alla låtar någorlunda acceptabelt och sedan var det dags att packa ner igen och ge sig av ytterligare norrut till den faktiska spelningen.
Spelningen var på en 50-årsfest, för en Elvisfanatiker, ute i trädgården. Att spela ute är alltid kul när vädret är ostadigt XD Vi riggade upp under ett partytält och soundcheckade varefter vi blev bjudna på kaffe och bullar och sedan var det bara att vänta. När sångaren i bandet under fikat färdigställde spelordningen och jag tog mig en snabb titt på listan hände något märkligt. Den kaosartade röra av Elvis-låtar som för några timmar sedan befann sig i mitt huvud hade gått över i kristallklarhet. Jag visste precis vilken låt som var vilken och hur de gick. Bandet tvingade sedan upp mig med en akustisk gitarr för en sista minuten-genomgång för att se om jag verkligen kunde detta. Och tamejfasen... jag friggin' kunde det.
Runt kl 20 spelade vi vår första set... och det gick skitbra. Med undantaget från att tekniken inte var på vår sida. Blev ständigt rattande och pillande på saker, trots att allt hade låtit bra under soundchecken. Anledningen till att vi började spela så tidigt var för att deras rullstolsbundna mormor skulle få möjlighet att höra lite, då hon skulle lämna festiviteterna tidigt. Vi avslutade första set:et och efter detta var moralen på topp och det var bara att åka med.
Andra set:et gick också bra, men folk var inte jätte dansanta av sig, så vi funderade efteråt om vi skulle spela något mer, men vi tänkte, vi kör ett sista set med våra "bästa" låtar och sedan så får det vara nog.
Vårt sista set fortsatte ned extranummer, timme efter timme, fram till klockan var ca 02.45, och då hade folk ännu inte fått nog än. Jag säger då det, överförfriskade norrlänningar... Runt klockan ett hade de till och med erbjudit oss extra pengar för att vi skulle fortsätta, vilket vi gjorde ^^ Spelningen slutade inte förrän vi spelade "Johnny B Goode" för sjätte eller sjunde gången av avslutade med de ord som Elvis alltid avslutade sina koncerter med: "Elvis has left the building"...
Detta var en av de sämst förberedda spelningar jag någonsin haft, men kanske den som gått bäst XD
Det kom även fram efter spelningen att födelsedagsbarnet även var döende i lungcancer, och att det ett tag varit osäkert om hon skulle ha fått uppleva detta kalas, samt att de hade haft en jädra panik att hitta några som kunde spela (hade inte jag hoppat in hade bandet blivit tvugna att hitta någon annan gitarrist eller i värsta fall fått ställa in spelningen). Så då kändes det extra bra att allting, efter mycket om och men, hade klaffat så bra som det gjorde och det blev en toppenspelning ^^'
Den lilla episod som jag tänkte beskriva nu har egentligen sin begynnelse redan innan Mona och jag åkte till Metaltown, då jag blev uppringd angående en spelning den 4:e juli. Jag skulle spela med Jiggle'n Jive då deras ordinarie gitarrist var upptagen. Eftersom jag ändå hade planerat att befinna mig i Märsta kring denna tidpunkt och det kunde vara trevligt att spela lite live igen så tackade jag ja. Samma dag fick jag en lista på 33 låtar, vilket var vad som skulle framföras. En aning mastigt kanske, men jag tänkte "det löser sig".
Sedan åkte ju jag och Mona till Metaltown, som de som läst säkert är medvetna om.
På grund av lite diverse aktiviteter här i Ringeboda så kom jag inte iväg med bussen mot Märsta förrän torsdagen. Och spelningen var då lördag kväll. Jag hann inte mer än hem, äta och vända innan jag skulle iväg och börja gå igenom låtarna. Efter en helkväll av lyssnandes på Spotify och YouTube-klipp och försöka få ett någorlunda hum om what the crap jag gett mig in på egentligen så bar det hem igen för lite sömn. Känslan jag hade då var ungefär "What the crap har jag gett mig in på? Hur skall detta gå?", men samtidigt hade jag ändå en övertygelse om att det skulle sluta väl.
Fredag morgon gick jag upp tidigt, blev väckt av åskvädret om inte annat, för att via en YouTube-tutorial lära mig intro-solot till "Johnny B Goode". Nog för att jag brukar föredra att lära mig saker by ear, men det fanns helt enkelt inte tid för sådant. Därefter bar det av till Uppsala där vi i en källarlokal satte oss för att gå igenom de resten av låtarna. Efter ett par timmars rep och en köttbullsbaguette till lunch fick det bära av mot Söderhamn. Justdet, jag glömde kanske nämna att spelningen var i Hälsingland?
I Söderhamn bodde iallafall bandets trummis och där hade de tillgång till en replokal. Så då spenderades ytterligare ett par timmar åt att repa med helt band. Vid detta laget var min hjärna i det ökända sockervaddstillståndet och efter 1½ dag av intensivinlärning av låtar så var det rätt rörigt innanför pannbenet. Repet gick väl sådär och jag började känna av pressen lite. Bandet skulle ju ändå få betalt för spelningen, så det gällde ju att prestera, samtidigt som att jag hade intalat samtliga, inklusive mig själv, att jag skulle klara detta med bravur.
Lördag morgon var det upp igen och repa. Denna gång gick det lite bättre, men efter ytterligare ett par timmars rep så var det fortfarande totalt kaos i hjärnkontoret. När man väl står på scen så gäller det ju att särskilja det ena blues-riffet i E från det andra blues-riffet i E. Vi lyckades ta oss igenom alla låtar någorlunda acceptabelt och sedan var det dags att packa ner igen och ge sig av ytterligare norrut till den faktiska spelningen.
Spelningen var på en 50-årsfest, för en Elvisfanatiker, ute i trädgården. Att spela ute är alltid kul när vädret är ostadigt XD Vi riggade upp under ett partytält och soundcheckade varefter vi blev bjudna på kaffe och bullar och sedan var det bara att vänta. När sångaren i bandet under fikat färdigställde spelordningen och jag tog mig en snabb titt på listan hände något märkligt. Den kaosartade röra av Elvis-låtar som för några timmar sedan befann sig i mitt huvud hade gått över i kristallklarhet. Jag visste precis vilken låt som var vilken och hur de gick. Bandet tvingade sedan upp mig med en akustisk gitarr för en sista minuten-genomgång för att se om jag verkligen kunde detta. Och tamejfasen... jag friggin' kunde det.
Runt kl 20 spelade vi vår första set... och det gick skitbra. Med undantaget från att tekniken inte var på vår sida. Blev ständigt rattande och pillande på saker, trots att allt hade låtit bra under soundchecken. Anledningen till att vi började spela så tidigt var för att deras rullstolsbundna mormor skulle få möjlighet att höra lite, då hon skulle lämna festiviteterna tidigt. Vi avslutade första set:et och efter detta var moralen på topp och det var bara att åka med.
Andra set:et gick också bra, men folk var inte jätte dansanta av sig, så vi funderade efteråt om vi skulle spela något mer, men vi tänkte, vi kör ett sista set med våra "bästa" låtar och sedan så får det vara nog.
Vårt sista set fortsatte ned extranummer, timme efter timme, fram till klockan var ca 02.45, och då hade folk ännu inte fått nog än. Jag säger då det, överförfriskade norrlänningar... Runt klockan ett hade de till och med erbjudit oss extra pengar för att vi skulle fortsätta, vilket vi gjorde ^^ Spelningen slutade inte förrän vi spelade "Johnny B Goode" för sjätte eller sjunde gången av avslutade med de ord som Elvis alltid avslutade sina koncerter med: "Elvis has left the building"...
Detta var en av de sämst förberedda spelningar jag någonsin haft, men kanske den som gått bäst XD
Det kom även fram efter spelningen att födelsedagsbarnet även var döende i lungcancer, och att det ett tag varit osäkert om hon skulle ha fått uppleva detta kalas, samt att de hade haft en jädra panik att hitta några som kunde spela (hade inte jag hoppat in hade bandet blivit tvugna att hitta någon annan gitarrist eller i värsta fall fått ställa in spelningen). Så då kändes det extra bra att allting, efter mycket om och men, hade klaffat så bra som det gjorde och det blev en toppenspelning ^^'
Metaltown 2009: Lördag
Kanske dags att avsluta redovisningen av årets Metaltown-vistelse känner jag XD
Detta inlägg har dock försenats p.g.a. anledningar som jag säkerligen kommer att förklara i ett framtida blogginlägg, men eftersom jag är petig med kronologin så tar vi och drar igenom förra lördagens företaganden först och främst ^^'
Natten mellan fredag och lördag sov jag i varje fall som en stock, troligtvis för att jag var helt utmattat av att knappt ha sovit mellan torsdagen och fredagen.
Denna gång bestämde vi oss för att ta oss in till stan i god tid, dels för att vi inte ville missa några fler band p.g.a. eventuella mastondontköer, samt att vi behövde ta ut kontanter, då vi hade i princip helt slut på sådana och det var ju väldigt få av de grymt överdyra kebabstånden som tog kort.
När vi tagit oss bort till spårvagnsstationen fick vi bevittna en spårvagnsavgång precis lämna stationen. Då tänkte vi, eller ja Mona snarare, att det fanns ju ett OKQ8 borta vid Bögatan, då kan vi ju gå dit, handla lite frukost och ta ut kontanter i butiken, så kan vi bara ta nästa spårvagn därifrån och åka direkt till festivalområdet sedan.
Så vi traskade bort dit i värmen och...i butiken var det ja. Detta var ju GIVETVIS en av de stationerna som inte hade någon butik utan bara var ett drös obemannade pumpar. Damn you Bögatan. Damn you for getting our hopes up. Vi fick då ta nästa spårvagn bort till centrum, ta ut lite cash, vänta på nästa spårvagn och åka bort till området. Denna gång var det dock inga köer alls in till området, så vi var ju där i god tid för att se första bandet.
13.30: Evergrey
Ytterligare ett band som jag inte är särskilt inlyssnad på, men ett band vars proggressiva metal inte är okänd för mig. Som första band för dagen måste de ha hunnit med en rejäl och genomgående soundcheck, för de hade verkligen grymt bra live-sound off the bat. Även om jag inte kunde namge ett enda alster som de framförde så kan jag iallafall säga att de levererade top-notch gitarrspel och hade ett stabilt och helt flawless framförande.
Under Evergrey var det även en kvinna som uppmärksammade min vid detta laget rätt brända nacke, och erbjöd mig solkräm, för att sedan mystiskt försvinna.
14.30: The Haunted
Efter detta var det dags för lite stenhård och rutinerad thrash a la The Haunted. Det var dock en aning för tidigt på dagen för att de skulle kunna komma till sin rätt, men deras framförande var tveklöst, skitigt och riktigt, riktigt snortajt. Jag tycker personligen även att de hade gynnats av en längre speltid då de, även om de framförde många starka låtar, uteslöt en hel del som jag skulle ha velat höra, då detta var första gången jag såg dem live. Kan inte direkt säga att jag blev besviken alls, men spelningen nådde bara inte riktigt ända fram, antagligen på grund av den tidigare och lite korta speltiden. Jag hade även önskat en annan slutlåt än Hate Song (även om jag gillar deras första skiva som bara den), typ kanske All Against All, som de tyvärr inte körde alls.
Nevertheless: en svettig, tröjlös Peter Dolving som uppmanar folk att släppa in Lucifer i deras hjärtan... vilken syn!
Efter The Haunted var det dags för ett visst Dragonforce att spela. Då gick vi därifrån och letade efter något att underhålla oss med på festivalområdet istället. Vi lyckades hitta ett muffin-stånd där vi unnade oss varsin chokladmuffin. Eller ja... p.g.a. värmen så blev det mer... en kladdig hög med choklad vi unnade oss, men det är tanken som räknas ^^ Tyvärr satt vi inom hörbart avstånd av ovan nämnda Dragonforce, så vi kan ha råkat få lite ost på våra muffins ><'
16.30: All That Remains
Detta var ytterligare ett av de band jag såg mycket fram emot att få se. Och trots en lite seg start måste jag säga att detta var en spelning som verkligen inte gick av för hackor. De vinner helt klart priset för bästa mellansnack, med ämnen som sträckte sig till allt från om hur solen aldrig gick ned i Sverige, till hur folk hade raggat på deras bassist, till hur korkad trummisen är för att ha brutit handen (något som inte påverkade trumspelet nämnvärt som tur var). Efter den en aning sega starten så lyfte allting riktigt rejält när de körde Six följt av The Air That I Breathe. Efter detta fick de ytterligare något av en svacka i de efterföljande låtarna, men spelningen hölls ändå på en bra nivå tack vare klockrent mellansnack. Slutspurten blev sedan Two Weeks, som inte alls blev så awesome som man hoppats. Men när det sedan var dags för finalnumret, This Calling, så tog de ett kort avbrott innan låten, och drog upp en 20-årig svensk tjej på scen, som tydligen lagt upp en akustisk cover av låten på YouTube. Och tack vare detta så fick hon vara med och framföra låten. Rätt ballt gjort av bandet, i min mening. De slutade helt klart på topp och låtens stick med solo som leder in i slutrefrängen gav mig gåshud faktiskt, och jag utnämner det till festivalens näst bästa ögonblick!
Efter detta blev det en rätt låååång paus innan Opeth skulle spela, så vi drog in till Avenyn, käkade lite, beklagade oss över våra solbrännor, jag nös en himla massa och sedan unnade vi oss lite glass innan vi åkte tillbaka.
20.15: Opeth
Opeth SKULLE ha spelat på Metaltown förra året, men ställde in p.g.a. sjukdom. Eftersom det var ett av de band jag hade sett fram emot att se då så var ju det en rätt stor besvikelse. Detta år var de dock på plats när de skulle. Vid detta laget var dock både jag och Mona rätt trötta och sönderbrända, så man var nästan inte på humör för att se något mer. Men Opeth levererade en flawless performance... i vanlig ordning (detta var tredje gången jag såg dem live). Dock vill jag även påpeka, vår trötthet aside, att denna typen av festivaler aldrig riktigt kan göra Opeth rättvisa. Dels har de för långa låtar, så de hinner max med 5-6 låtar på den speltid de får. Det blev knappt något mellansnack p.g.a. tidsbristen, och herr Åkerfeldts mellansnack är nästan halva nöjet med att se Opeth live. De är heller inget "okej nu tar vi och hoppar runt och röjer"-kind of band, utan dess storhet ligger i själva musiken, i dess episka prakt och att de faktiskt ansträngningslöst kan framföra den helt klockrent. Man hann heller inte alls komma in the mood för deras flummiga progg-jam de valde att ha i mitten. Men som sagt, framförandet var av första klass och jag måste ändå säga att få se Opeth framföra Deliverance än en gång utan tvekan var en värdig avslutning på festivalen får min/vår del.
Vi hade tankar om att se en kort snutt av Dir En Grey, men vi pallade helt enkelt inte, utan åkte tillbaka till campingen och smörjde in oss med after sun-lotion varefter vi försökte sova och samtidigt orsaka så lite smärta som möjligt till våra sönderbrända hudar.
Dagen efter var det bara upp med tuppen, slita ner tältet och ge oss av mot spårvagnen för att hinna till stationen och ta ut pengar till bussresan och ev. skaffa oss lite frukost. Spårvagnen var givetvis lite tidig (no good cheeky spårvagnsförare) och vi fick springa sista biten. Men efter det så var det att traska bort till Göteborgs Centralstation, leta upp var the friggin' hållplats var och sedan bar det av med Svenska Buss hem mot Norrköping och Ringeboda igen...
The End.
Detta inlägg har dock försenats p.g.a. anledningar som jag säkerligen kommer att förklara i ett framtida blogginlägg, men eftersom jag är petig med kronologin så tar vi och drar igenom förra lördagens företaganden först och främst ^^'
Natten mellan fredag och lördag sov jag i varje fall som en stock, troligtvis för att jag var helt utmattat av att knappt ha sovit mellan torsdagen och fredagen.
Denna gång bestämde vi oss för att ta oss in till stan i god tid, dels för att vi inte ville missa några fler band p.g.a. eventuella mastondontköer, samt att vi behövde ta ut kontanter, då vi hade i princip helt slut på sådana och det var ju väldigt få av de grymt överdyra kebabstånden som tog kort.
När vi tagit oss bort till spårvagnsstationen fick vi bevittna en spårvagnsavgång precis lämna stationen. Då tänkte vi, eller ja Mona snarare, att det fanns ju ett OKQ8 borta vid Bögatan, då kan vi ju gå dit, handla lite frukost och ta ut kontanter i butiken, så kan vi bara ta nästa spårvagn därifrån och åka direkt till festivalområdet sedan.
Så vi traskade bort dit i värmen och...i butiken var det ja. Detta var ju GIVETVIS en av de stationerna som inte hade någon butik utan bara var ett drös obemannade pumpar. Damn you Bögatan. Damn you for getting our hopes up. Vi fick då ta nästa spårvagn bort till centrum, ta ut lite cash, vänta på nästa spårvagn och åka bort till området. Denna gång var det dock inga köer alls in till området, så vi var ju där i god tid för att se första bandet.
13.30: Evergrey
Ytterligare ett band som jag inte är särskilt inlyssnad på, men ett band vars proggressiva metal inte är okänd för mig. Som första band för dagen måste de ha hunnit med en rejäl och genomgående soundcheck, för de hade verkligen grymt bra live-sound off the bat. Även om jag inte kunde namge ett enda alster som de framförde så kan jag iallafall säga att de levererade top-notch gitarrspel och hade ett stabilt och helt flawless framförande.
Under Evergrey var det även en kvinna som uppmärksammade min vid detta laget rätt brända nacke, och erbjöd mig solkräm, för att sedan mystiskt försvinna.
14.30: The Haunted
Efter detta var det dags för lite stenhård och rutinerad thrash a la The Haunted. Det var dock en aning för tidigt på dagen för att de skulle kunna komma till sin rätt, men deras framförande var tveklöst, skitigt och riktigt, riktigt snortajt. Jag tycker personligen även att de hade gynnats av en längre speltid då de, även om de framförde många starka låtar, uteslöt en hel del som jag skulle ha velat höra, då detta var första gången jag såg dem live. Kan inte direkt säga att jag blev besviken alls, men spelningen nådde bara inte riktigt ända fram, antagligen på grund av den tidigare och lite korta speltiden. Jag hade även önskat en annan slutlåt än Hate Song (även om jag gillar deras första skiva som bara den), typ kanske All Against All, som de tyvärr inte körde alls.
Nevertheless: en svettig, tröjlös Peter Dolving som uppmanar folk att släppa in Lucifer i deras hjärtan... vilken syn!
Efter The Haunted var det dags för ett visst Dragonforce att spela. Då gick vi därifrån och letade efter något att underhålla oss med på festivalområdet istället. Vi lyckades hitta ett muffin-stånd där vi unnade oss varsin chokladmuffin. Eller ja... p.g.a. värmen så blev det mer... en kladdig hög med choklad vi unnade oss, men det är tanken som räknas ^^ Tyvärr satt vi inom hörbart avstånd av ovan nämnda Dragonforce, så vi kan ha råkat få lite ost på våra muffins ><'
16.30: All That Remains
Detta var ytterligare ett av de band jag såg mycket fram emot att få se. Och trots en lite seg start måste jag säga att detta var en spelning som verkligen inte gick av för hackor. De vinner helt klart priset för bästa mellansnack, med ämnen som sträckte sig till allt från om hur solen aldrig gick ned i Sverige, till hur folk hade raggat på deras bassist, till hur korkad trummisen är för att ha brutit handen (något som inte påverkade trumspelet nämnvärt som tur var). Efter den en aning sega starten så lyfte allting riktigt rejält när de körde Six följt av The Air That I Breathe. Efter detta fick de ytterligare något av en svacka i de efterföljande låtarna, men spelningen hölls ändå på en bra nivå tack vare klockrent mellansnack. Slutspurten blev sedan Two Weeks, som inte alls blev så awesome som man hoppats. Men när det sedan var dags för finalnumret, This Calling, så tog de ett kort avbrott innan låten, och drog upp en 20-årig svensk tjej på scen, som tydligen lagt upp en akustisk cover av låten på YouTube. Och tack vare detta så fick hon vara med och framföra låten. Rätt ballt gjort av bandet, i min mening. De slutade helt klart på topp och låtens stick med solo som leder in i slutrefrängen gav mig gåshud faktiskt, och jag utnämner det till festivalens näst bästa ögonblick!
Efter detta blev det en rätt låååång paus innan Opeth skulle spela, så vi drog in till Avenyn, käkade lite, beklagade oss över våra solbrännor, jag nös en himla massa och sedan unnade vi oss lite glass innan vi åkte tillbaka.
20.15: Opeth
Opeth SKULLE ha spelat på Metaltown förra året, men ställde in p.g.a. sjukdom. Eftersom det var ett av de band jag hade sett fram emot att se då så var ju det en rätt stor besvikelse. Detta år var de dock på plats när de skulle. Vid detta laget var dock både jag och Mona rätt trötta och sönderbrända, så man var nästan inte på humör för att se något mer. Men Opeth levererade en flawless performance... i vanlig ordning (detta var tredje gången jag såg dem live). Dock vill jag även påpeka, vår trötthet aside, att denna typen av festivaler aldrig riktigt kan göra Opeth rättvisa. Dels har de för långa låtar, så de hinner max med 5-6 låtar på den speltid de får. Det blev knappt något mellansnack p.g.a. tidsbristen, och herr Åkerfeldts mellansnack är nästan halva nöjet med att se Opeth live. De är heller inget "okej nu tar vi och hoppar runt och röjer"-kind of band, utan dess storhet ligger i själva musiken, i dess episka prakt och att de faktiskt ansträngningslöst kan framföra den helt klockrent. Man hann heller inte alls komma in the mood för deras flummiga progg-jam de valde att ha i mitten. Men som sagt, framförandet var av första klass och jag måste ändå säga att få se Opeth framföra Deliverance än en gång utan tvekan var en värdig avslutning på festivalen får min/vår del.
Vi hade tankar om att se en kort snutt av Dir En Grey, men vi pallade helt enkelt inte, utan åkte tillbaka till campingen och smörjde in oss med after sun-lotion varefter vi försökte sova och samtidigt orsaka så lite smärta som möjligt till våra sönderbrända hudar.
Dagen efter var det bara upp med tuppen, slita ner tältet och ge oss av mot spårvagnen för att hinna till stationen och ta ut pengar till bussresan och ev. skaffa oss lite frukost. Spårvagnen var givetvis lite tidig (no good cheeky spårvagnsförare) och vi fick springa sista biten. Men efter det så var det att traska bort till Göteborgs Centralstation, leta upp var the friggin' hållplats var och sedan bar det av med Svenska Buss hem mot Norrköping och Ringeboda igen...
The End.
