Musik 2011: Cold
En annan release som jag med stor spänning inväntar är amerikanska Cold's kommande uppföljare till deras 2005-release, A Different Kind of Pain. Den senaste titeln på den kommande skivan är SuperFiction och sedan förra skivan har de hunnits splittras och återförenas samt haft sju olika gitarrister.
Basist, sångare och trummis har dock varit intakt sedan 1996 och bandets kreativa kärna kvarstår obesudlad. Den skepticism som fanns inför förra skivan p.g.a. medlemsbyten känns därmed irrelevant, då A Differend Kind of Pain var en, med de då rådande omständigheterna i åtanke, förvånansvärt och genuint bra skiva.
Det senaste smakprovet från skivan kommer i form av låten "Wicked World" som letat sig upp på YouTube i rent bedrövlig kvalitet:
Cold har länge varit ett av mina personliga favoritband och trots att de är relativt välkända i USA är de fullkomligt okända i Europa. Det är faktiskt så pass att det är en svårighet att få tag på deras skivor i Sverige. I bästa fall har stora onlineskivbutiker som CDON eller Ginza en eller två skivor, men för att få tag på den kompletta diskografin krävs det större ansträngningar eller någon form av importverksamhet.
När jag först upptäckte bandet hade de nyligen släppt 13 Ways to Bleed on Stage (vilket bör ha varit någon gång kring 2000), vilket var deras stora genombrott och dessutom är deras diskutabelt bästa skiva. Då kan man ju kanske erinra sig euforin jag kände när jag efter en lång tids letande (detta var f.ö. på tiden när konceptet analog skivbutik fortfarande var högst aktuellt) till slut hittade deras fulla diskografi till salu på Record & CD Exchange på gamla brogatan i Stockholm och hur förtvivlad man kände sig den dagen man fick höra att butiken stängt igen. De hade ett fantastiskt utbud av pop/rock/hårdrock, importer, udda releaser och en hel del som jag misstänker till och med var bootlegs, till ett pris som var lägre än genomsnittet. Majoriteten av mitt studiebidrag under gymnasiet förbrukades där, utan någon som helst ånger.
Nåväl, man kan ju iallafall hoppas att SuperFiction kan anses värdig för den svenska marknaden när den så småningom släpps i juni detta år.
Basist, sångare och trummis har dock varit intakt sedan 1996 och bandets kreativa kärna kvarstår obesudlad. Den skepticism som fanns inför förra skivan p.g.a. medlemsbyten känns därmed irrelevant, då A Differend Kind of Pain var en, med de då rådande omständigheterna i åtanke, förvånansvärt och genuint bra skiva.
Det senaste smakprovet från skivan kommer i form av låten "Wicked World" som letat sig upp på YouTube i rent bedrövlig kvalitet:
Cold har länge varit ett av mina personliga favoritband och trots att de är relativt välkända i USA är de fullkomligt okända i Europa. Det är faktiskt så pass att det är en svårighet att få tag på deras skivor i Sverige. I bästa fall har stora onlineskivbutiker som CDON eller Ginza en eller två skivor, men för att få tag på den kompletta diskografin krävs det större ansträngningar eller någon form av importverksamhet.
När jag först upptäckte bandet hade de nyligen släppt 13 Ways to Bleed on Stage (vilket bör ha varit någon gång kring 2000), vilket var deras stora genombrott och dessutom är deras diskutabelt bästa skiva. Då kan man ju kanske erinra sig euforin jag kände när jag efter en lång tids letande (detta var f.ö. på tiden när konceptet analog skivbutik fortfarande var högst aktuellt) till slut hittade deras fulla diskografi till salu på Record & CD Exchange på gamla brogatan i Stockholm och hur förtvivlad man kände sig den dagen man fick höra att butiken stängt igen. De hade ett fantastiskt utbud av pop/rock/hårdrock, importer, udda releaser och en hel del som jag misstänker till och med var bootlegs, till ett pris som var lägre än genomsnittet. Majoriteten av mitt studiebidrag under gymnasiet förbrukades där, utan någon som helst ånger.
Nåväl, man kan ju iallafall hoppas att SuperFiction kan anses värdig för den svenska marknaden när den så småningom släpps i juni detta år.
Portabelt spelande med blickarna framåt, inte bakåt
Det är väl inte många som kunnat undgå att den största händelsen i spelindustrin idag varit att Sony offentliggjort sin nästa portabla spelkonsoll, PSP2, eller som den också kallas Next Generation Portable, med den logiska förkortningen NGP.
Vi vet alla att den är kraftfull som en PS3, har sixaxis-stöd, dubbla touch-pads, wi-fi, 3G och så vidare. Bakåtsträvare som jag är så kretsar mina främsta funderingar givetvis kring eventuell bakåtkompabilitet.
En av de mest imponerande aspekterna av PS3:an initialt, i min mening, var att den... för det mesta... var bakåtkompatibel med det kompletta PlayStation-utbudet. Men ja, sen vet vi ju hur det gick med det.
Sony har uttalat att de strävar efter att ha både fysisk och digital distribution av spel, men de har slopat UMD-läsaren i förmån för en flashminneskort-läsare, vilket innebär att fysiska PSP1-spel inte kommer kunna köras på den nya konsollen under några i dagsläget kända förhållanden.
UMD-formatet i sig är en intressant anomali, vars enda existens motiveras genom just PlayStation Portable-spel. Det är fullt möjligt att använda formatet till andra saker, och ja, andra former av media förekommer distribuerat i UMD-format, såsom lite TV-serier, filmer och så, men utbudet är rätt begränsat så generellt sett är det väl mer eller mindre ett "dött" format. Det innebär är det faktiskt är rätt motiverat att byta till en mer mångsidig form av lagringsmedia till PSP2/NGP.
Det intressanta är dock att PlayStation Portable-spel ändå motiverar och stimulerar formatets fortsatta användande i dagsläget. Sony gjorde ett försök att överge UMD-skivor och satsa helhjärtat på digital distribution av PSP-spel med sin PSPgo, men avsaknaden på möjlighet att spela en majoritet av det befintliga spelutbudet resulterade i fiasko.
Digital distribution verkar ju vara det som satsas på, vilket inte är konstigt med tanke på både Android- och iOS-"app"-konceptets enorma framgång. Detta har även lett till att Sony kungjort "PlayStation Suite" vilket är en tjänst för att i framtiden kunna spela PSOne-klassiker på Android-telefoner, vilket i detta sammanhang egentligen mest är en parentes.
Rykten säger att konsollen är "due for release in holiday 2011" och hur den kommer att ställa sig till UMD-spel då, återstår att se. Det kan ju finnas praktiska anledningar att en UMD-läsare saknas, som att det t.ex. faktiskt är fysiskt omöjligt att få in hur mycket som helst i en konsoll av portabel storlek. Sony kanske kommer att hoppas på att kunna re-distribuera UMD-spel digitalt via sina online-tjänster, vilket visserligen alltid är bättre än total avsaknad på framtida spelbarhet, men samtidigt kan höja frågan om hur många gånger det kan vara motiverat att sälja om samma spel till sina kunder.
Skulle det bli så att UMD-spelen förblir exklusiva till PSP1 så kan konsollen kanske bli en eftertraktad dyrgrip om den någon dag upphör att produceras, då den faktiskt innehar ett ganska stort utbud av helt exklusiva spel. Men å andra sidan har det inte ens gått ett dygn sedan den kommande konsollen offentliggjordes, så det är onödigt att ta ut något i förskott, men jag vill ändå vidhålla att det kan vara en tämligen relevant fråga.
Vi vet alla att den är kraftfull som en PS3, har sixaxis-stöd, dubbla touch-pads, wi-fi, 3G och så vidare. Bakåtsträvare som jag är så kretsar mina främsta funderingar givetvis kring eventuell bakåtkompabilitet.
En av de mest imponerande aspekterna av PS3:an initialt, i min mening, var att den... för det mesta... var bakåtkompatibel med det kompletta PlayStation-utbudet. Men ja, sen vet vi ju hur det gick med det.
Sony har uttalat att de strävar efter att ha både fysisk och digital distribution av spel, men de har slopat UMD-läsaren i förmån för en flashminneskort-läsare, vilket innebär att fysiska PSP1-spel inte kommer kunna köras på den nya konsollen under några i dagsläget kända förhållanden.
UMD-formatet i sig är en intressant anomali, vars enda existens motiveras genom just PlayStation Portable-spel. Det är fullt möjligt att använda formatet till andra saker, och ja, andra former av media förekommer distribuerat i UMD-format, såsom lite TV-serier, filmer och så, men utbudet är rätt begränsat så generellt sett är det väl mer eller mindre ett "dött" format. Det innebär är det faktiskt är rätt motiverat att byta till en mer mångsidig form av lagringsmedia till PSP2/NGP.
Det intressanta är dock att PlayStation Portable-spel ändå motiverar och stimulerar formatets fortsatta användande i dagsläget. Sony gjorde ett försök att överge UMD-skivor och satsa helhjärtat på digital distribution av PSP-spel med sin PSPgo, men avsaknaden på möjlighet att spela en majoritet av det befintliga spelutbudet resulterade i fiasko.
Digital distribution verkar ju vara det som satsas på, vilket inte är konstigt med tanke på både Android- och iOS-"app"-konceptets enorma framgång. Detta har även lett till att Sony kungjort "PlayStation Suite" vilket är en tjänst för att i framtiden kunna spela PSOne-klassiker på Android-telefoner, vilket i detta sammanhang egentligen mest är en parentes.
Rykten säger att konsollen är "due for release in holiday 2011" och hur den kommer att ställa sig till UMD-spel då, återstår att se. Det kan ju finnas praktiska anledningar att en UMD-läsare saknas, som att det t.ex. faktiskt är fysiskt omöjligt att få in hur mycket som helst i en konsoll av portabel storlek. Sony kanske kommer att hoppas på att kunna re-distribuera UMD-spel digitalt via sina online-tjänster, vilket visserligen alltid är bättre än total avsaknad på framtida spelbarhet, men samtidigt kan höja frågan om hur många gånger det kan vara motiverat att sälja om samma spel till sina kunder.
Skulle det bli så att UMD-spelen förblir exklusiva till PSP1 så kan konsollen kanske bli en eftertraktad dyrgrip om den någon dag upphör att produceras, då den faktiskt innehar ett ganska stort utbud av helt exklusiva spel. Men å andra sidan har det inte ens gått ett dygn sedan den kommande konsollen offentliggjordes, så det är onödigt att ta ut något i förskott, men jag vill ändå vidhålla att det kan vara en tämligen relevant fråga.
Mer regionsfritt för Xbox 360
5pb.Inc. är ett japanskt företag som sysslar med att göra och porta konsollspel samt med att distribuera spel- och anime-musik. I shooterkretsar är de något kända, mest kanske för en fullkomligt horribel port av Cave-shootern DoDonPach Dai Ou Jou till Xbox 360, som tydligen skall ha varit så buggig att det knappt var spelbart. Utöver det så har de även gjort sig kända i samma kretsar för att ha portat en annan Cave-shooter, nämligen Ketsui ~Kizuna Jigoku Tachi~, som till skillnad från det tidigare försöket, blev en extremt lyckad konvertering.
Nu håller 5pb.Inc. istället på att utveckla en egen vertikal-scrollande shooter för Xbox 360 och de senaste ryktena är att denna kommer att bli regionsfri. Har de lyckats snappa upp ett och annat från att ha jobbat med Cave's spel så finns chanserna goda att det blir en titel värd att kolla in.
Det har släppts ett antal teasers och trailers, varav den senaste ser ut så här:
Nu håller 5pb.Inc. istället på att utveckla en egen vertikal-scrollande shooter för Xbox 360 och de senaste ryktena är att denna kommer att bli regionsfri. Har de lyckats snappa upp ett och annat från att ha jobbat med Cave's spel så finns chanserna goda att det blir en titel värd att kolla in.
Det har släppts ett antal teasers och trailers, varav den senaste ser ut så här:
De ser ju faktiskt inte så pjåkigt ut, då de helt klart verkar ha greppat några av grundkoncepten för att potentiellt kunna göra en bra shooter, samt att två-spelarläget ju finns på plats.
Om ryktena om regionsfrihet stämmer så kan den som har lust och råd att importera Bullet Soul forma sig en egen åsikt när det under april månad ämnas släppas.
Musik 2011: One Man Army and the Undead Quartet
One Man Army and the Undead Quartet, ja.
De formades 2004 av Johan Lindstrand efter att The Crown splittrats och deras första fullängdare kom 2006, med titeln 21st Century Killing Machine. Den var i min mening, om än inte jättefantastisk, en solid samling av döds/thrashriffande och klart lyssningsvärd. Skivorna som kom efter det har däremot varit väldigt blandade, med stundtals lite halvcheesy skräckrocks-titlar på låtarna i stil med "The Supreme Butcher" eller "Bone Breaker Propaganda". Detta till trots har bandet definitivt sina stunder.
I år, 25:e februari närmare bestämt, kommer deras fjärde fullängdare som fått titeln The Dark Epic. De har även släppt en video till låten "Skeleton of Rose Hall" (vars titel måhända är en referens till legenden om the White Witch of Rose Hall?), som ser ut på detta viset:
Huruvida deras kommande album nu blir "episkt" (beklagar den horribla ordvitsen) eller inte, återstår att se i min mening, men skivan kommer säkert vara värd en genomlyssning åtminstone.
De formades 2004 av Johan Lindstrand efter att The Crown splittrats och deras första fullängdare kom 2006, med titeln 21st Century Killing Machine. Den var i min mening, om än inte jättefantastisk, en solid samling av döds/thrashriffande och klart lyssningsvärd. Skivorna som kom efter det har däremot varit väldigt blandade, med stundtals lite halvcheesy skräckrocks-titlar på låtarna i stil med "The Supreme Butcher" eller "Bone Breaker Propaganda". Detta till trots har bandet definitivt sina stunder.
I år, 25:e februari närmare bestämt, kommer deras fjärde fullängdare som fått titeln The Dark Epic. De har även släppt en video till låten "Skeleton of Rose Hall" (vars titel måhända är en referens till legenden om the White Witch of Rose Hall?), som ser ut på detta viset:
Huruvida deras kommande album nu blir "episkt" (beklagar den horribla ordvitsen) eller inte, återstår att se i min mening, men skivan kommer säkert vara värd en genomlyssning åtminstone.
Om musik i Dead Space 2
Siten GameInformer.com publicerade igår en artikel med Jason Graves som komponerat och producerat musiken till den väldigt snart kommande trejdepersons-survival-horror-shootern, Dead Space 2.
Måste i ärlighetens namn erkänna att Jason Graves inte är något namn som jag är särskilt bekant med, trots att han jobbat med spel- och filmmusik i typ 15 år eller så, är en klassiskt skolad kompositör, har vunnit och blivit nominerad till ett flertal utmärkelser och har typ sisådär 80 speltitlar i repertoaren. Mest känd är han väl dock kanske för just den hyllade Dead Space-serien.
Min okunnighet aside så behandlar artikeln iallafall lite om hans syn på hur det är att jobba i industrin, både de tekniska och artistiska aspekterna av musiken i Dead Space 2 och om hur han tycker det är att skriva atonal skräckfilmsmusik, med mera. För anhängare av franchise:en, eller för de med generellt intresse av området kan det väl i vilket fall kanske vara en hyggligt intressant läsning.
Måste i ärlighetens namn erkänna att Jason Graves inte är något namn som jag är särskilt bekant med, trots att han jobbat med spel- och filmmusik i typ 15 år eller så, är en klassiskt skolad kompositör, har vunnit och blivit nominerad till ett flertal utmärkelser och har typ sisådär 80 speltitlar i repertoaren. Mest känd är han väl dock kanske för just den hyllade Dead Space-serien.
Min okunnighet aside så behandlar artikeln iallafall lite om hans syn på hur det är att jobba i industrin, både de tekniska och artistiska aspekterna av musiken i Dead Space 2 och om hur han tycker det är att skriva atonal skräckfilmsmusik, med mera. För anhängare av franchise:en, eller för de med generellt intresse av området kan det väl i vilket fall kanske vara en hyggligt intressant läsning.
Retail-shooters till PS3?!
Den sido-scrollande danmaku-shootern har väl en relativt liten, men entusiastisk, skara anhängare. Det är inte allt för många företag som utvecklar den typen av spel och en stor del av marknaden utgörs av doujin-produktioner. De större kommersiella spel som produceras i första hand för japanska arkadmaskiner. Efter det är det inte alla arkadspel som portas till hemkonsoller och av de som gör det är det ännu färre som får officiella releaser utanför japan.
De flesta hemkonsoll-releaser av dylika spel har varit till Xbox 360, som enbart har en DVD-spelare, vilken lider hårt av regionslåsning. Det innebär att man antingen måste chippa sin konsoll för att importera spel, vilket inte är jättebilligt, eller bränna spelen, vilket inte är jättelagligt. Vill man vara något lagligare kan man kanske istället importera en utländsk konsoll, och sedan importera spel till den, vilket är ännu mindre jättebilligt. I absolut bästa fall kan man komma undan med att blott fejka och registrera ett japanskt konto till konsollens online-tjänst och sedan importera japansk online-valuta för att handla online för.
Visst det har kommit ett par regionsfria releaser, samt det har kommer någon enstaka PAL-release av spel, samt att även europeiska XBLA har fått in några enstaka titlar, men det täcker långt ifrån hela utbudet av spelvärdiga japanska danmaku-spel.
Sedan har vi då PlayStation 3, vilket har en Blu-ray-spelare, vilket i princip är regionsfri. Ja, bakåtkompatibla spel har fortfarande regionslås, men vad gäller PS3-spel finns det delade meningar. Vissa påstår att regionslås fortfarande gäller på PS3-spel. Vissa säger att amerikanska, men inte europeiska PS3:or kan spela japanska spel. Vissa menar på att regionskodningen (som ändå faktiskt finns på blu-ray-skivor) inte förhindrar importspels körbarhet, utan enbart används för att avgöra vilket språk multilinguala skall spel köras på.
Denna diskussion kan visserligen ses som meningslös då det inte har kommit några retail-danmakus att importera till PS3...
...än:
De flesta hemkonsoll-releaser av dylika spel har varit till Xbox 360, som enbart har en DVD-spelare, vilken lider hårt av regionslåsning. Det innebär att man antingen måste chippa sin konsoll för att importera spel, vilket inte är jättebilligt, eller bränna spelen, vilket inte är jättelagligt. Vill man vara något lagligare kan man kanske istället importera en utländsk konsoll, och sedan importera spel till den, vilket är ännu mindre jättebilligt. I absolut bästa fall kan man komma undan med att blott fejka och registrera ett japanskt konto till konsollens online-tjänst och sedan importera japansk online-valuta för att handla online för.
Visst det har kommit ett par regionsfria releaser, samt det har kommer någon enstaka PAL-release av spel, samt att även europeiska XBLA har fått in några enstaka titlar, men det täcker långt ifrån hela utbudet av spelvärdiga japanska danmaku-spel.
Sedan har vi då PlayStation 3, vilket har en Blu-ray-spelare, vilket i princip är regionsfri. Ja, bakåtkompatibla spel har fortfarande regionslås, men vad gäller PS3-spel finns det delade meningar. Vissa påstår att regionslås fortfarande gäller på PS3-spel. Vissa säger att amerikanska, men inte europeiska PS3:or kan spela japanska spel. Vissa menar på att regionskodningen (som ändå faktiskt finns på blu-ray-skivor) inte förhindrar importspels körbarhet, utan enbart används för att avgöra vilket språk multilinguala skall spel köras på.
Denna diskussion kan visserligen ses som meningslös då det inte har kommit några retail-danmakus att importera till PS3...
...än:
Jag måste erkänna att jag generellt inte har varit någon stor anhängare av subgenren av shooters som går under det fyndiga namnet "cute-em-ups". Inte för att jag principiellt har något emot den visuella stilen, utan för att spelmekaniken i de jag provat oftast har varit undermålig och klumpig. Dock måste jag erkänna (visserligen i total brist på Cave-shooters till PS3) att det faktiskt ser rätt hyggligt ut, även om det inte verkar ha något två-spelarläge.
Spelet har utvecklats av det japanska spelföretaget G.Rev, som utöver att ha jobbat lite på Ikaruga, gjort ett flertal rätt uppskattade shooters för Sega's underskattade Dreamcast. PS3-versionen av spelet har fått den lätt ihågkomliga titeln: Mamoru-kun wa Norowarete Shimatta: Meikai Katsugeki Wide Version. Spelet i sig har redan släppts på Xbox 360 i japan men skall nu alltså släppas på PS3 i en något "upphottad" version.
Det släpps i mars i japan och generell konsensus verkar vara att det är föga troligt att det släpps utanför landets gränser. När ekonomin kan motivera det så känner jag mig dock tämligen sugen på att prova hur regionskodningen på PS3-spel fungerar i praktikten...
En milstolpe i spelhistorien...
Alla spelsiter står i valet och kvalet om de skall skämta om flygande grisar eller att helvetet frusit till is, för om man skall tro det som spelpressen idag försöker hävda så har alltså Duke Nukem Forever fått ett officiellt release-datum.
Dåliga vitsar aside, så är detta onekligen en stor dag i spelhistorien. Duke Nukem Forever utannonserades 1997 och har därmed varit under utveckling i knappt 14 år eller så. Fjorton år. Det är en skapligt lång tid. Många andra kända spelserier har lyckats släppa ett flertal kvalitativa speltitlar under denna tidsperiod.
Kommer det ha varit värt det? Spelet har varit det största skämtet i spelindustrin under en rätt lång tid och har fått utstå ändlösa hån från både press, skeptiker och fanatiker. Det som alla nu väntar på är att få reda på om det kommer att gå till spelhistorien som just ett väldigt, väldigt.... väldigt... väldigt... långdraget skämt eller om det faktiskt är ett hyggligt spel.
Man kan själv ta och fundera över vad man åstadkommit under de senaste 14 åren. Det är då inte utan att man känner sig lite gammal när man minns att man spelade det första spelet i den nu blivande tetralogin, i början av 90-talet, för nästan 20 år sedan.
Vart tog all tid vägen?
Dåliga vitsar aside, så är detta onekligen en stor dag i spelhistorien. Duke Nukem Forever utannonserades 1997 och har därmed varit under utveckling i knappt 14 år eller så. Fjorton år. Det är en skapligt lång tid. Många andra kända spelserier har lyckats släppa ett flertal kvalitativa speltitlar under denna tidsperiod.
Kommer det ha varit värt det? Spelet har varit det största skämtet i spelindustrin under en rätt lång tid och har fått utstå ändlösa hån från både press, skeptiker och fanatiker. Det som alla nu väntar på är att få reda på om det kommer att gå till spelhistorien som just ett väldigt, väldigt.... väldigt... väldigt... långdraget skämt eller om det faktiskt är ett hyggligt spel.
Man kan själv ta och fundera över vad man åstadkommit under de senaste 14 åren. Det är då inte utan att man känner sig lite gammal när man minns att man spelade det första spelet i den nu blivande tetralogin, i början av 90-talet, för nästan 20 år sedan.
Vart tog all tid vägen?
Musik 2011: Protest the Hero
En av de releaser som jag personligen kommer att se fram emot i år är det excentriska metalbandet Protest The Hero's tredje studioalbum. Än så länge verkar det inte finnas särskilt mycket information utöver den satta titeln, Scurrilous, hur omslagskonsten kommer att se ut, samt det officiella amerikanska release-datumet vilket är satt till den 22:a mars. Rimligtvis kan man anta att skivan går att få tag på i Europa inte allt för långt därefter.
Bandet har vid tillfällen beksrivits som "pop math metal" vilket delvis kanske kan stämma bra, då deras sound har utvecklats väldigt mycket från deras första, lite mera punkigare, EP A Calculated Use of Sound. På deras senaste release så undrar jag ibland om det inte är så det kanske skulle ha låtit om Meshuggah och The Mars Volta någonsin fick en musikproducerande avkomma tillsammans, vilket egentligen är en tämligen bisarr tanke.
Eftersom informationen som sagt är något knapphändig i övrigt, så embeddar jag istället videon till "Sequoia Throne", från deras fenomenala 2008-release Fortress, för utfyllnad samt awesomeness.
Bandet har vid tillfällen beksrivits som "pop math metal" vilket delvis kanske kan stämma bra, då deras sound har utvecklats väldigt mycket från deras första, lite mera punkigare, EP A Calculated Use of Sound. På deras senaste release så undrar jag ibland om det inte är så det kanske skulle ha låtit om Meshuggah och The Mars Volta någonsin fick en musikproducerande avkomma tillsammans, vilket egentligen är en tämligen bisarr tanke.
Eftersom informationen som sagt är något knapphändig i övrigt, så embeddar jag istället videon till "Sequoia Throne", från deras fenomenala 2008-release Fortress, för utfyllnad samt awesomeness.
Square-Enix spiller bönor
Jag antar att det mest konsekventa att göra ibland är att följa upp saker som man nämnt i tidigare inlägg. Med det sagt så höll Square-Enix igår en presskonferens i Japan som de, ack så prydligt, döpt till “Square Enix 1st Production Department Premiere”. Ursprungligen skulle den ha kallats "The Fabula Nova Crystallis conference", vilket då ursprungligen refererade till att den enbart skulle behandla titlar relaterade till Final Fantasy-seriens trettonde dels mythos, eller något i den stilen. Det är något luddigt.
Under detta omdöpta evenemang så reddes iallafall ett flertal frågetecken ut. Dels så bekräftades det att det mycket riktigt skulle komma en direkt uppföljare till Final Fantasy XIII, med det fantasifulla namnet Final Fantasy XIII-2.
Det förklarades även att varumärket som registrerades för ett tag sedan, Final Fantasy Type-0, är det nya namnet för PSP-titeln som tidigare kallades Final Fantasy Agito XIII. Anledningen till detta verkar vara att spelet har skiftat från att ha vag till snudd-på-icke-existerande koppling till övriga spel i serien, till att faktiskt inte ha någon koppling alls.
Däremot, om man skall tro wikipedia i skrivande stund, så skall spelet fortfarande räknas till den s.k. Fabula Nova Crystallis-kollektionen, vilket gör att man undrar vad poängen med namnbytet då var över huvudtaget. En inte allt för otänkbar anledning är givetvis att man vill etablera en ny spelserie, då Square-Enix redan varumärkesregistrerat namnen Type-1 till och med Type-3, men samtidigt försöka leech:a på den etablerade publiciteten för övriga Final Fantasy XIII-spel.
Under presskonferensen visades även ett flertal trailers, från i princip samtliga ovan nämnda titlar (inklusive Final Fantasy Versus XIII), som ganska snabbt letade sig upp på YouTube under dagen men som dock verkar vara borttagna nu, då jag misstänker att de var ämnade att vara helt exklusiva för presskonferensen, för att få en senare officiell, internationell publikation.
Under detta omdöpta evenemang så reddes iallafall ett flertal frågetecken ut. Dels så bekräftades det att det mycket riktigt skulle komma en direkt uppföljare till Final Fantasy XIII, med det fantasifulla namnet Final Fantasy XIII-2.
Det förklarades även att varumärket som registrerades för ett tag sedan, Final Fantasy Type-0, är det nya namnet för PSP-titeln som tidigare kallades Final Fantasy Agito XIII. Anledningen till detta verkar vara att spelet har skiftat från att ha vag till snudd-på-icke-existerande koppling till övriga spel i serien, till att faktiskt inte ha någon koppling alls.
Däremot, om man skall tro wikipedia i skrivande stund, så skall spelet fortfarande räknas till den s.k. Fabula Nova Crystallis-kollektionen, vilket gör att man undrar vad poängen med namnbytet då var över huvudtaget. En inte allt för otänkbar anledning är givetvis att man vill etablera en ny spelserie, då Square-Enix redan varumärkesregistrerat namnen Type-1 till och med Type-3, men samtidigt försöka leech:a på den etablerade publiciteten för övriga Final Fantasy XIII-spel.
Under presskonferensen visades även ett flertal trailers, från i princip samtliga ovan nämnda titlar (inklusive Final Fantasy Versus XIII), som ganska snabbt letade sig upp på YouTube under dagen men som dock verkar vara borttagna nu, då jag misstänker att de var ämnade att vara helt exklusiva för presskonferensen, för att få en senare officiell, internationell publikation.
Musik 2011: Darkest Hour, med tillhörande omslagskontrovers
För den som ännu inte helt lyssnat sig trött på genrerna melodeath, metalcore eller någon av alle de potentiellt hårfina hybrider som kan tänkas finnas däremellan, så kan det vara värt att uppmärksamma att amerikanska Darkest Hour släpper nytt album i år som kommer att gå under namnet The Human Romance. Ett smakprov i form av låten "Savor the Kill" från skivan finns att lyssna på, för den som önskar:
På de nyhetssiter som publicerat nyheter om Darkest Hour och samtidigt passat på att bifoga omslaget till deras kommande The Human Romance, så har det ofta bara varit en tidsfråga innan det trillat in kommentarer att omslaget är kusligt likt ett annat skivomslag från 2008, nämligen från en skiva vid namn Forever More av ett amerikanskt band som kallar sig Tesla. För den som sedan väljer att rota lite mer så kommer det även fram att Fall Out Boys Greatest Hits från 2009 i detta sammanhang plötsligt har ett tämligen bekant skivkonvolut...
Det är kanske knappast värt att försöka rota i vem som har stulit från vem, då man helt enkelt kan ta och googla frasen "hugging skeletons", för att både hitta artiklarna från 2007 när dessa uppsendeväckande, 5000 år gamla, kramandes skelett hittades, samt för att hitta bilden i dess o-photoshoppade original. Såvitt jag vet har det inte hittats allt för många skelettfynd av den här typen, så om man vill ha lite genuint post-life mys till sitt omslag så är ju dessa the ones att köra på. Riskerna med att basera album-konst på redan existerande publika foton är ju uppenbara; att någon redan har, eller kommer att få samma idé förr eller senare.
Detta är ju heller faktiskt inte första gången det hänt, då en liknande incident ju uppstod med omslagen till Black Sabbaths Born Again och Depeche Mode-singeln New Life. För den som är intresserad att läsa mer om denna incident specifikt så finns det en artikel som tar upp ämnet här.
Fler exempel går säkerligen att hitta, men det går åtminstone att konstatera att om man till fullo vill undvika olika grader av pinsamma sammanträffanden, så är det nog säkrast att se till att göra allting själv från grunden.
Internationell syn på svensk journalistik
Häromdagen så skrev flera svenska tidningar, med Aftonbladet som huvudsaklig källa, om en liten incident i Uddevalla där grannarna ringde polisen då de trodde att en kvinna blev misshandlad, men det i själva verket visade sig vara en grupp ungdomar som spelade Kinect Boxing. Detta är ju tveklöst på något sätt en lite smålustig incident.
Vad som gör det ännu lite lustigare är nu att även flera internationella spelnyhetssiter har uppmärksammat incidenten och till följd publicerat artiklar om det. Vad gör det hela ännu lite lustigare, tycker jag iallafall, är att t.ex. GameInformer.com passar på att kritisera Aftonbladet och ifrågasätta huruvida de kan ses som en pålitlig nyhetskälla.
Alla minns väl när Wii:n anlände och den ström av videos och bilder på krossade platt-TV's som följde p.g.a. att folk var oförmögna till det fundamentala momentet att hålla i kontrollen. Av den lilla erfarenhet jag har haft av att spela Kinekt så är det, om möjligt, ännu mer hälsovådligare för omgivning och materiella tillgångar, i t.ex. diverse fightingspel när man uppmanas sparka och slå vilt omkring sig.
Jag misstänker att rörelsebaserade kontroller faktiskt bäst nyttjas av folk som bor typ i lador/gymnastiksalar eller åtminstone har extremt gott om utrymme, alternativt har väldigt få eller väldigt robusta prydnadssaker.
Vad som gör det ännu lite lustigare är nu att även flera internationella spelnyhetssiter har uppmärksammat incidenten och till följd publicerat artiklar om det. Vad gör det hela ännu lite lustigare, tycker jag iallafall, är att t.ex. GameInformer.com passar på att kritisera Aftonbladet och ifrågasätta huruvida de kan ses som en pålitlig nyhetskälla.
Alla minns väl när Wii:n anlände och den ström av videos och bilder på krossade platt-TV's som följde p.g.a. att folk var oförmögna till det fundamentala momentet att hålla i kontrollen. Av den lilla erfarenhet jag har haft av att spela Kinekt så är det, om möjligt, ännu mer hälsovådligare för omgivning och materiella tillgångar, i t.ex. diverse fightingspel när man uppmanas sparka och slå vilt omkring sig.
Jag misstänker att rörelsebaserade kontroller faktiskt bäst nyttjas av folk som bor typ i lador/gymnastiksalar eller åtminstone har extremt gott om utrymme, alternativt har väldigt få eller väldigt robusta prydnadssaker.
Om ljudet i Skyrim...
Siten GameInformer har publicerat en artikel där de talar med Mark Lampert, som är "audio director" och "sound designer" åt Bethesda och som jobbar på den senaste och kommande delen i The Elder Scrolls-sagan. De har publicerat ett par videos där han diskuterar lite olika saker, t.ex. hur han bygger upp ljudeffekter, jobbar med röstinspelningar, samt lite om musiken i spelet, som även denna gång har komponerats av Jeremy Soule (som f.ö. jobbat med allt från Secret of Evermore till Total Annihilation till en mångfald av stora RPG-titlar, inklusive tidigare The Elder Scrolls-titlar).
Jag antar att intressevärdet i informationen kanske är lite nischat, mot antingen de som är intresserade av speldesign eller ljuddesign specifikt, men det är ändå en kul parentes att, med den lilla amatörmässiga erfarenhet av att jobba inom området man har, faktiskt känner igen sig och har nyttjat sig av samma fundamentala arbetsmetoder som någon som jobbar på ett storslaget AAA-spel.
Lite intressant är också att man verkar skymta techno viking i den sista videon, på bild bredvid partituret. Kan han ha använts som referensmaterial till The Elder Scrolls-seriens skandinavien-inspirerade Nords tro?
Jag antar att intressevärdet i informationen kanske är lite nischat, mot antingen de som är intresserade av speldesign eller ljuddesign specifikt, men det är ändå en kul parentes att, med den lilla amatörmässiga erfarenhet av att jobba inom området man har, faktiskt känner igen sig och har nyttjat sig av samma fundamentala arbetsmetoder som någon som jobbar på ett storslaget AAA-spel.
Lite intressant är också att man verkar skymta techno viking i den sista videon, på bild bredvid partituret. Kan han ha använts som referensmaterial till The Elder Scrolls-seriens skandinavien-inspirerade Nords tro?
Varumärken och domänregistreringar
Square-Enix har haft en del hysch-hysch-aktivitet för sig bakom kulisserna på sistone. Dels så registrerade de ju häromveckan varumärket Final Fantasy Type-0, vad nu det skulle kunna tänkas vara eller bli, med tillhörande logotyp och domäner.
Likaså så registrerade domännamnet www.finalantasy13-2game.com bara häromdagen, under ett Square-Enix-relaterat namn. Domänet matchar ju tämligen fint med url:en till den officiella webbplatsen för spelets första trettonde del, nämligen www.finalfantasy13game.com.
Vad betyder då detta i praktiken? Mer eller mindre ingenting egentligen. Om man vill undvika att dra förhastade slutsatser så är ju ett likartat exempel när Square 2001 registrerade varumärket "Chrono Break", vilket skapade vilda spekulationer kring ytterligare en eventuell Chrono Trigger-uppföljare, men någon sådan, eller ens antydan till sådan, har då aldrig uppdagats. Lite onödig kuriosa är dock att, enligt wikipedia, så är varumärket fortfarande giltigt i Europa fram tills december i år och i japan ända fram till juli 2012. Nog för att det vore trevligt med en uppföljare till några av världens bästa spel, fast å andra sidan, att göra en sådan idag med det klimat som spelindustrin befinner sig i så är det tveksamt om det skulle kunna göras med samma fundamentala värderingar som man hade när man gjorde episka j-rpg:s anno 1996-1999. I så fall är det kanske bättre att det får fortsätta vara ett stycke obesudlad spelhistoria.
För att återgå till ett potentiellt Final Fantasy XIII-2, så är det ju definitivt inte otänkbart med tanke på Final Fantasy X-2, Final Fantasy XII: Revenant Wings, Final Fantasy IV: The After Years etc. Man kan ju åtminstone misstänka att idén har diskuterats så pass att de fann det värt att paxa domännamnet, just in case, utan att det förbinder dem till något. Själv har jag inte spelat seriens trettonde del och vet heller inte hur pass befogad, plausibel eller nödvändig en uppföljare kan vara, rent storymässigt. Fast tänker man sedan på det skick Final Fantasy XIV befinner sig i så kan man ju räkna med att en eventuell femtonde del kan dröja ett tag, så då kanske man vill försöka hitta andra projekt att sysselsätta personal med. Vem vet?
Det har blivit tämligen populärt, och tyvärr en aning befogat, att kasta skit på RPG-jätten Square-Enix, men man kan ju ändå hoppas att de skulle kunna återta sin värdighet och återgå till fornstora dar med sina kommande projekt. Än är kanske inte allt hopp ute?
Likaså så registrerade domännamnet www.finalantasy13-2game.com bara häromdagen, under ett Square-Enix-relaterat namn. Domänet matchar ju tämligen fint med url:en till den officiella webbplatsen för spelets första trettonde del, nämligen www.finalfantasy13game.com.
Vad betyder då detta i praktiken? Mer eller mindre ingenting egentligen. Om man vill undvika att dra förhastade slutsatser så är ju ett likartat exempel när Square 2001 registrerade varumärket "Chrono Break", vilket skapade vilda spekulationer kring ytterligare en eventuell Chrono Trigger-uppföljare, men någon sådan, eller ens antydan till sådan, har då aldrig uppdagats. Lite onödig kuriosa är dock att, enligt wikipedia, så är varumärket fortfarande giltigt i Europa fram tills december i år och i japan ända fram till juli 2012. Nog för att det vore trevligt med en uppföljare till några av världens bästa spel, fast å andra sidan, att göra en sådan idag med det klimat som spelindustrin befinner sig i så är det tveksamt om det skulle kunna göras med samma fundamentala värderingar som man hade när man gjorde episka j-rpg:s anno 1996-1999. I så fall är det kanske bättre att det får fortsätta vara ett stycke obesudlad spelhistoria.
För att återgå till ett potentiellt Final Fantasy XIII-2, så är det ju definitivt inte otänkbart med tanke på Final Fantasy X-2, Final Fantasy XII: Revenant Wings, Final Fantasy IV: The After Years etc. Man kan ju åtminstone misstänka att idén har diskuterats så pass att de fann det värt att paxa domännamnet, just in case, utan att det förbinder dem till något. Själv har jag inte spelat seriens trettonde del och vet heller inte hur pass befogad, plausibel eller nödvändig en uppföljare kan vara, rent storymässigt. Fast tänker man sedan på det skick Final Fantasy XIV befinner sig i så kan man ju räkna med att en eventuell femtonde del kan dröja ett tag, så då kanske man vill försöka hitta andra projekt att sysselsätta personal med. Vem vet?
Det har blivit tämligen populärt, och tyvärr en aning befogat, att kasta skit på RPG-jätten Square-Enix, men man kan ju ändå hoppas att de skulle kunna återta sin värdighet och återgå till fornstora dar med sina kommande projekt. Än är kanske inte allt hopp ute?
Musik 2011: The Famine
Ytterligare en release som verkar lovande detta år är det amerikanska metal-bandet The Famines kommande The Architects of Guilt. Måste erkänna att jag egentligen inte alls hört deras The Raven and the Reaping som kom 2008, men de låt-teasers som släppts tillsammans med ett uppseendeväckande skivuppslag lyckades fånga mitt intresse:
Det är något med den här typen av stilrent grafiskt obehag som alltid har tilltalat något hos mig. Det är konstigt och intetsägande, men downright snyggt. I den digitala tidseran så har skivkonvolutet sjunkit i status. Utöver dess rent praktiska syfte, att förvara och skydda lagringsmedier, så tillför det ju dock även en visuell framtoning till ett i övrigt blott ljudande verk. Personligen tycker jag att det är svårt att undvika att ha en skivas omslag ligga och surra medvetet eller undermedvetet i huvudet när man lyssnar på den och jag undrar om det inte kan vara så pass att ett riktigt bra skivomslag kan få en bra skiva att faktiskt låta ännu lite bättre. Det sluter cirkeln och gör en skivrelease till ett konstverk som kan stimulera flera av ens primära sinnen.
Med den tankeställningen så avslutar jag sedan med låten "Ad Mortem" från The Architects of Guilt (som släpps 15 februari):
Team ICO-titlar till PS3
Team ICO, med den japanska designern Fumito Ueda i spetsen, har lämnat sitt tydliga avtryck i spelhistorien med två unika PS2-titlar som subtilt suddade ut gränsen mellan spel och konst en aning. Jag refererar givetvis till kult-spelen Ico och Shadow of the Colossus.
För den som inte haft nöjet att prova på dessa legendariska titlar, men som råkar inneha en PlayStation 3, så är det ett ypperligt tillfälle nu när Ico & Shadow of the Collosus: The Collection släpps senare i år. Den innehåller båda spelen på en och samma blu-ray med upphottad grafik, 3D-stöd och andra trevligheter.
Om inte annat så är även teamets tredje projekt, The Last Guardian, under utveckling och skall släppas exklusivt på samma konsoll i år. Så för de som har tröttnat lite på att spela som bepansrade super-soldater i generiska over-the-shoulder-shooters och istället vill unna sig en lite finkänsligare upplevelse, så kan det finnas mycket trevligt att se fram emot.
För den som inte haft nöjet att prova på dessa legendariska titlar, men som råkar inneha en PlayStation 3, så är det ett ypperligt tillfälle nu när Ico & Shadow of the Collosus: The Collection släpps senare i år. Den innehåller båda spelen på en och samma blu-ray med upphottad grafik, 3D-stöd och andra trevligheter.
Om inte annat så är även teamets tredje projekt, The Last Guardian, under utveckling och skall släppas exklusivt på samma konsoll i år. Så för de som har tröttnat lite på att spela som bepansrade super-soldater i generiska over-the-shoulder-shooters och istället vill unna sig en lite finkänsligare upplevelse, så kan det finnas mycket trevligt att se fram emot.
Första inblick i TES: Skyrim
För några dagar sedan släppte den amerikanska speltidningen Games Informer lite exklusiv information om den kommande femte delen (om man inte räknar mobil-spel, spin-offs och expansioner förstås) i den minst sagt episka The Elders Scrolls-sagan.
Scans från tidningen går att hitta om man letar lite, men annars så finns den mesta relevanta informationen sammanställt i en forumpost här. Om Bethesda nu kan hålla vad de lovar så är det en tämligen intressant och trevlig liten läsning må jag säga.
Även om utvecklingen Arena, Daggerfall, Morrowind, Oblivion gick från att vara gigantiska open-ended free roaming rollspel av episka proportioner, till att vara betydligt mindre, fortfarande hyfsat free-roaming rollspel med betydligt bättre grafikmotor, så låter ju Skyrim (som denna dels undertitel då är) onekligen intressant. Skall man tro det som skrivs så skall det bland annat finnas dynamiska quests, nytt stridssystem, en avsaknad på förutbestämda karaktärsklasser och för att inte nämna: "...subsequently tailors content to your capabilities and experiences... ...The game will look at the nearby dungeons you've explored, automatically set the mission in a place you've never visited, and designate opponents that are appropriately matched to your strengths and weaknesses".
Klarar det av att bättra på de ställen som Oblivion råkade brista lite så kan det nog bli tämligen fantastiskt. Det officiella releasedatumet har även det offentliggjorts, tämligen tidigt, och är det palindromvänliga datumet den elfte november 2011.
Scans från tidningen går att hitta om man letar lite, men annars så finns den mesta relevanta informationen sammanställt i en forumpost här. Om Bethesda nu kan hålla vad de lovar så är det en tämligen intressant och trevlig liten läsning må jag säga.
Även om utvecklingen Arena, Daggerfall, Morrowind, Oblivion gick från att vara gigantiska open-ended free roaming rollspel av episka proportioner, till att vara betydligt mindre, fortfarande hyfsat free-roaming rollspel med betydligt bättre grafikmotor, så låter ju Skyrim (som denna dels undertitel då är) onekligen intressant. Skall man tro det som skrivs så skall det bland annat finnas dynamiska quests, nytt stridssystem, en avsaknad på förutbestämda karaktärsklasser och för att inte nämna: "...subsequently tailors content to your capabilities and experiences... ...The game will look at the nearby dungeons you've explored, automatically set the mission in a place you've never visited, and designate opponents that are appropriately matched to your strengths and weaknesses".
Klarar det av att bättra på de ställen som Oblivion råkade brista lite så kan det nog bli tämligen fantastiskt. Det officiella releasedatumet har även det offentliggjorts, tämligen tidigt, och är det palindromvänliga datumet den elfte november 2011.
Mer musik 2011: Deadlock
De är kvinno-frontade, veganer, straight-edge, PETA-aktiva och tyskar. Jag kan lätt erinra mig att man i vissas ögon kanske inte kan bli mer o-metal än så, men det är nevertheless hur det ligger till.
Det är alltså bandet Deadlock och deras femte studioalbum (denna gång med indie-releasen The Arrival inräknad) med namnet Bizarro World, som fått ett officiellt europeiskt release-datum, närmare bestämt den 28 februari.
Det är med stor förväntan som man undrar hur deras nästa musikaliska steg kan tänkas te sig. De ligger och balanserar i gränslandet mellan sjukt grym melodeath och stel förutsägbar pop-metal, men håller sig alltid precis tillräckligt mycket på den förstnämnda sidan för att bibehålla ett gediget lyssnarvärde. Med tanke på att deras förra album, Manifesto, dessutom innehöll, utöver etablerade elektroniska och orkestrala inslag, bl.a. hip-hop och ett saxofonsolo så kan man i värsta fall åtminstone förvänta sig en intressant lyssning.
En teaser från albumet har släppts på deras myspace, men den innehåller dessvärre inte så värst mycket och heller inget som man kanske blir sådär jätteexhalterad över, men det är ett släpp under 2011 som definitivt kan vara värt att kolla in i vilket fall som helst.
Det är alltså bandet Deadlock och deras femte studioalbum (denna gång med indie-releasen The Arrival inräknad) med namnet Bizarro World, som fått ett officiellt europeiskt release-datum, närmare bestämt den 28 februari.
Det är med stor förväntan som man undrar hur deras nästa musikaliska steg kan tänkas te sig. De ligger och balanserar i gränslandet mellan sjukt grym melodeath och stel förutsägbar pop-metal, men håller sig alltid precis tillräckligt mycket på den förstnämnda sidan för att bibehålla ett gediget lyssnarvärde. Med tanke på att deras förra album, Manifesto, dessutom innehöll, utöver etablerade elektroniska och orkestrala inslag, bl.a. hip-hop och ett saxofonsolo så kan man i värsta fall åtminstone förvänta sig en intressant lyssning.
En teaser från albumet har släppts på deras myspace, men den innehåller dessvärre inte så värst mycket och heller inget som man kanske blir sådär jätteexhalterad över, men det är ett släpp under 2011 som definitivt kan vara värt att kolla in i vilket fall som helst.
Reviver
Redan i juli förra året släppte 36 Crazyfists sitt album Collisions and Castaways, men det var blott för några dagar sedan som den första videon från skivan, till låten "Reviver", hade sin premiär exklusivt på den brittiska siten Metal Hammer:
Collisions and Castaways var bandets femte fullängdare (om man inte räknar med indie-releasen In the Skin) och är diskutabelt bandets hårdaste album so far. Det har fått, så vitt jag vet, rätt hygglig kritik, även om det generiska metalcommunityt antagligen inte kan tillåta sig gilla bandet av principiella skäl.
Valet av låt att släppa som första video var ett ganska odramatiskt sådant, då det utan tvekan är den mest catchy på skivan. För den delen anser jag det inte vara någon dålig låt, utan tvärtom. Det är väl antagligen den låt som bäst representerar samt låter som den skulle kunna ha varit ett alster från något av deras tidigare skivor.
Collisions and Castaways är väl kanske inte mitt favoritalbum från bandet i fråga, men gillar man dem så var det heller inte något besvikelse; det var i vanlig ordning både välskrivet och välproducerat. Är man dessutom den som föredrar deras mindre melodiösa sida (eller den mindre melodiösa sidan av den här typen av musik) så är det utan tvekan ett givet köp.
Valet av låt att släppa som första video var ett ganska odramatiskt sådant, då det utan tvekan är den mest catchy på skivan. För den delen anser jag det inte vara någon dålig låt, utan tvärtom. Det är väl antagligen den låt som bäst representerar samt låter som den skulle kunna ha varit ett alster från något av deras tidigare skivor.
Collisions and Castaways är väl kanske inte mitt favoritalbum från bandet i fråga, men gillar man dem så var det heller inte något besvikelse; det var i vanlig ordning både välskrivet och välproducerat. Är man dessutom den som föredrar deras mindre melodiösa sida (eller den mindre melodiösa sidan av den här typen av musik) så är det utan tvekan ett givet köp.
Dagens begrepp: Streisand-effekten
Då och då mynas begrepp, kanske främst på internet, utifrån verkliga incidenter som sedan används för att beskriva alla liknande efterföljande incidenter.
Det finns iallafall ett begrepp som på internet är känt som Streisand-effekten, vilket är när ett försök att hedja ett stycke information från att spridas, resulterar i att informationen uppmärksammas och sprids i mycket större utsträckning än det hade gjort om man bara hade låtit informationen publiceras för att sedan glömmas bort.
Uttrycket kommer tydligen från en incident som hände 2003, då Barbra Streisand med juridiska medel försökte hejda några foton av sitt hus att publiceras, vilket bara resulterade i ett stort intresse och massvis av publicitet kring fotona. Fail, med andra ord.
Det kan faktiskt vara ett relativt användbart begrepp, då det är fenomen som ofta uppstår när någon eller några försöker påtvinga censur, med hjälp av t.ex. juridiska medel. Ett återkommande exempel är varje gång någon konservativ och trångsynt individ upptäcker våld i ett datorspel och känner att det är sitt kall att försöka bannlysa det. Något som konsekvent leder till att ofantligt många mer kommer att kolla upp och spela spelet, för att se vad "the fuzz is about". Något som är särdeles ironiskt om det rör sig om spel som fundamentalt är rätt dåliga och från ritbordet är dömt till totalflopp och glömska, men i slutändan får rätt hyggliga försäljningssiffror bara för att någon ansåg att det inte borde spelas till att börja med.
Goda avsikter i all ära, men ibland skadar det inte med konsekvenstänkande.
Det finns iallafall ett begrepp som på internet är känt som Streisand-effekten, vilket är när ett försök att hedja ett stycke information från att spridas, resulterar i att informationen uppmärksammas och sprids i mycket större utsträckning än det hade gjort om man bara hade låtit informationen publiceras för att sedan glömmas bort.
Uttrycket kommer tydligen från en incident som hände 2003, då Barbra Streisand med juridiska medel försökte hejda några foton av sitt hus att publiceras, vilket bara resulterade i ett stort intresse och massvis av publicitet kring fotona. Fail, med andra ord.
Det kan faktiskt vara ett relativt användbart begrepp, då det är fenomen som ofta uppstår när någon eller några försöker påtvinga censur, med hjälp av t.ex. juridiska medel. Ett återkommande exempel är varje gång någon konservativ och trångsynt individ upptäcker våld i ett datorspel och känner att det är sitt kall att försöka bannlysa det. Något som konsekvent leder till att ofantligt många mer kommer att kolla upp och spela spelet, för att se vad "the fuzz is about". Något som är särdeles ironiskt om det rör sig om spel som fundamentalt är rätt dåliga och från ritbordet är dömt till totalflopp och glömska, men i slutändan får rätt hyggliga försäljningssiffror bara för att någon ansåg att det inte borde spelas till att börja med.
Goda avsikter i all ära, men ibland skadar det inte med konsekvenstänkande.
Inledning av musikåret 2011: Sylosis, Grayceon
Tänkte börja med att påpekeka att häromdagen så presenterade Sylosis de officiella uppgifterna till sitt kommande album Edge of the Earth med låtlista, omslagskonst etc. på sin nya hemsida tillsammans med ett första smakprov från skivan. För de som inte hört talas om dem så är Sylosis ett brittiskt thrash-metalband som släppte sin debut, Conclusion of an Age, år 2008 och som blev en extremt kritikerrosad skiva. Ifall du är en av de som uppmärksammade Conclusion of an Age så kan detta säkerligen vara av intresse och så bör du notera 11 mars i din kalender-of-choice, då det är då Edge of the Earth ämnas släppas.
Sedan tänkte jag fortsätta med att vidare påpeka att jag även råkat stöta på en progressiv metal-trio med uppsättningen cello/gitarr/trummor, som går under namnet Grayceon. Deras tredje album har nu tydligen fullbordats och därmed även fått ett release-datum, vilket är 1 mars. Jag har visserligen aldrig hört talas om dem förrän idag, men stilen är ju definitivt intressant och anmärkningsvärd. Bifogat är en YouTube-embed av det officiella smakprov från All We Destroy som finns, låten "Shellmounds":
Sedan tänkte jag fortsätta med att vidare påpeka att jag även råkat stöta på en progressiv metal-trio med uppsättningen cello/gitarr/trummor, som går under namnet Grayceon. Deras tredje album har nu tydligen fullbordats och därmed även fått ett release-datum, vilket är 1 mars. Jag har visserligen aldrig hört talas om dem förrän idag, men stilen är ju definitivt intressant och anmärkningsvärd. Bifogat är en YouTube-embed av det officiella smakprov från All We Destroy som finns, låten "Shellmounds":
Nintendo skadar dina barns ögon... sedan 1995!
Det är väl få som undgått Nintendos kommande handhållna konsoll, Nintendo 3DS. Det intressanta med denna konsoll är ju att den är ännu en produkt i den kommande mängden prylar som erbjuder 3D-bild, med det nämnvärda undantaget att den har en 3D-skärm som inte kräver någon form av glasögon.
Nintendo själva har gått ut med varningar inför 3DS' lansering om att yngre barn inte skall använda konsollen med 3D-läget på (det går även att spela med vanlig 2D-skärm), då de riskerar att få ögonskador p.g.a. att deras ögon inte är fullt utvecklade ännu. Detta är något som vissa tabloidmedier verkar försöka skapa lite hysteri över.
För den vars déjà vu-klocka inte redan klämtat så kan det tilläggas att detta inte är Nintendos första försök på en 3D-konsoll. Första försöket gjordes redan 1995 med den gigantiska totalfloppen som gick under namnet Virtual Boy. Den var allmänt konstig och klumpig, hade ett begränsat spelutbud och hade en 3D-effekt som, om än funktionell, inte var särskilt imponerande. Delvis berodde det på att konsollen enbart hade två färger, svart och röd, för att hålla produktionskonstnaden nere. Denna konsoll hade faktiskt även den precis samma varningar när det gällde dess användning hos yngre barn, samt att många tenderade att generellt få huvudvärk av att spela på konsollen.
Flopp eller inte, i och med att det har tagit uppåt emot 15 år innan Nintendo försökt igen så måste man väl ändå säga att Virtual Boy var hiskeligt före sin tid.
De flesta varningar företag kommer med kring sina kommande och nuvarande 3D-tekniker saknar ofta någon utförligare medicinskt underlag och är väl mest för att hålla ryggen fri när stämningshungriga individer med total brist på sunt förnuft och allmänt hälsovådligt beteende hittar nya kreativa sätt att skada sig själv med företagets produkter. Dock så tror jag nog att samtliga föräldrar med minsta intresse för sina barns välmående bör ta ev. varningar till sig och inte låta de allra yngsta spela 3DS med 3D-bild på.
För även om det känns händigt att avsäga sig allt ansvar och försöka skylla på spelföretag när man inte har lust att ta hand om sina barn, så vet man ju faktiskt aldrig. De fulla följderna av dagens 3D-teknik är svår att uppskatta förrän facit finns till hands och tekniken funnits på marknaden en tid.
Nintendo själva har gått ut med varningar inför 3DS' lansering om att yngre barn inte skall använda konsollen med 3D-läget på (det går även att spela med vanlig 2D-skärm), då de riskerar att få ögonskador p.g.a. att deras ögon inte är fullt utvecklade ännu. Detta är något som vissa tabloidmedier verkar försöka skapa lite hysteri över.
För den vars déjà vu-klocka inte redan klämtat så kan det tilläggas att detta inte är Nintendos första försök på en 3D-konsoll. Första försöket gjordes redan 1995 med den gigantiska totalfloppen som gick under namnet Virtual Boy. Den var allmänt konstig och klumpig, hade ett begränsat spelutbud och hade en 3D-effekt som, om än funktionell, inte var särskilt imponerande. Delvis berodde det på att konsollen enbart hade två färger, svart och röd, för att hålla produktionskonstnaden nere. Denna konsoll hade faktiskt även den precis samma varningar när det gällde dess användning hos yngre barn, samt att många tenderade att generellt få huvudvärk av att spela på konsollen.
Flopp eller inte, i och med att det har tagit uppåt emot 15 år innan Nintendo försökt igen så måste man väl ändå säga att Virtual Boy var hiskeligt före sin tid.
De flesta varningar företag kommer med kring sina kommande och nuvarande 3D-tekniker saknar ofta någon utförligare medicinskt underlag och är väl mest för att hålla ryggen fri när stämningshungriga individer med total brist på sunt förnuft och allmänt hälsovådligt beteende hittar nya kreativa sätt att skada sig själv med företagets produkter. Dock så tror jag nog att samtliga föräldrar med minsta intresse för sina barns välmående bör ta ev. varningar till sig och inte låta de allra yngsta spela 3DS med 3D-bild på.
För även om det känns händigt att avsäga sig allt ansvar och försöka skylla på spelföretag när man inte har lust att ta hand om sina barn, så vet man ju faktiskt aldrig. De fulla följderna av dagens 3D-teknik är svår att uppskatta förrän facit finns till hands och tekniken funnits på marknaden en tid.
Prylpatriotism
Och så inleds det nya året, 2011, ett år fullt av förhoppningar och storslagna framtidsplaner och ifall du råkar vara en av de stackare som skulle jobba eller hade något annat åtagande nyårsdagsmorgonen, samt förlitade dig på din Iphone som väckarklocka, så inleddes det antagligen med en försovning, då larmet inte fungerar nyårsdagen p.g.a en bugg i mjukvaran.
Jag kan då börja med att poängtera att detta inte kommer att handla om någon anti-Iphone-propaganda, utan jag är snarare fascinerad av fenomenet som följer en sådan här liten incident. Jag äger själv ingen smartphone och tycker att buggen är lite fånig, men kan helt klart förstå den frustration som kan kännas hos de som blivit försenade p.g.a denna, samt se det ironiska att någon så fundamentalt som ett alarm inte fungerar på toppmodern elektronisk utrustning. De klagorop som ekar och ev. förhoppningar om ekonomisk ersättning från Apple för de olägenheter som detta orsakat känns dock som något naivt. Men detta är väl till stor del mest frustrationen som talar.
Det mest intressanta fenomenet är dock att närhelst denna incident har tagits upp på elektroniska forum, eller via artiklar med kommentar-funktioner, så slutar det alltid med ett flame-krig mellan antingen Apple vs. PC/Windows eller Iphone vs. Android, som ofta lika snabbt slutar vara sakliga och dyker huvudstupa in i personangrepp främlingar emellan. Att folk beter sig som totala rektumöppningar på online-forum kan till stor del härledas till John Gabriels Greater Internet Fuckwad Theory. Men det är inte bara enbart detta som sker.
När folk råkar köpa en elektronisk pryl för en anseenlig summa pengar så uppstår helt plötsligt en djupt rotad patriotism till den manick man har, samt dess tillverkare. Folk blir benägna att spendera en hutlös mängd energi och tid på att genomföra virtuella korståg på internet mot allt och alla som har ens en antydan till negativa åsikter om ens elektroniska pryl, alternativt kanske råkat köpa en liknande elektronisk pryl, men från ett annat "rivaliserande", och därmed uppenbarligen fientligt och ondskefullt(?), företag.
Är detta en nödvändighet för att folk skall kunna motivera sina ekonomiska åttaganden? Om något så borde den logiska alliansen vara mellan konsumenter mot tillverkare för att varor skall hålla den kvalitet som utlovas och betalas för? Istället ställer sig folk jämte tillverkaren i vått och torrt i form av angry mobs där gränsen mellan metaforiska och bokstavliga facklor respektive högafflar ibland känns skrämmande tunn.
Jag unnar givetvis alla den köpglädje som finns i att skaffa nya elektroniska prylar, men varför anses inte denna köpglädje inte lika självklar hos någon annan som väljer en annan pryl som kanske bättre passar denna individs behov? Är det mänsklighetens behov av någon, om än ytlig, samhörighet eller enbart tarvliga försök att framstå som bättre och högre stående människor genom att försöka hävda att ens telefon diskutabelt är bättre än någon annans... eller det bara det xenofobiska spöket som nu drivits in absurdum?
Jag kan då börja med att poängtera att detta inte kommer att handla om någon anti-Iphone-propaganda, utan jag är snarare fascinerad av fenomenet som följer en sådan här liten incident. Jag äger själv ingen smartphone och tycker att buggen är lite fånig, men kan helt klart förstå den frustration som kan kännas hos de som blivit försenade p.g.a denna, samt se det ironiska att någon så fundamentalt som ett alarm inte fungerar på toppmodern elektronisk utrustning. De klagorop som ekar och ev. förhoppningar om ekonomisk ersättning från Apple för de olägenheter som detta orsakat känns dock som något naivt. Men detta är väl till stor del mest frustrationen som talar.
Det mest intressanta fenomenet är dock att närhelst denna incident har tagits upp på elektroniska forum, eller via artiklar med kommentar-funktioner, så slutar det alltid med ett flame-krig mellan antingen Apple vs. PC/Windows eller Iphone vs. Android, som ofta lika snabbt slutar vara sakliga och dyker huvudstupa in i personangrepp främlingar emellan. Att folk beter sig som totala rektumöppningar på online-forum kan till stor del härledas till John Gabriels Greater Internet Fuckwad Theory. Men det är inte bara enbart detta som sker.
När folk råkar köpa en elektronisk pryl för en anseenlig summa pengar så uppstår helt plötsligt en djupt rotad patriotism till den manick man har, samt dess tillverkare. Folk blir benägna att spendera en hutlös mängd energi och tid på att genomföra virtuella korståg på internet mot allt och alla som har ens en antydan till negativa åsikter om ens elektroniska pryl, alternativt kanske råkat köpa en liknande elektronisk pryl, men från ett annat "rivaliserande", och därmed uppenbarligen fientligt och ondskefullt(?), företag.
Är detta en nödvändighet för att folk skall kunna motivera sina ekonomiska åttaganden? Om något så borde den logiska alliansen vara mellan konsumenter mot tillverkare för att varor skall hålla den kvalitet som utlovas och betalas för? Istället ställer sig folk jämte tillverkaren i vått och torrt i form av angry mobs där gränsen mellan metaforiska och bokstavliga facklor respektive högafflar ibland känns skrämmande tunn.
Jag unnar givetvis alla den köpglädje som finns i att skaffa nya elektroniska prylar, men varför anses inte denna köpglädje inte lika självklar hos någon annan som väljer en annan pryl som kanske bättre passar denna individs behov? Är det mänsklighetens behov av någon, om än ytlig, samhörighet eller enbart tarvliga försök att framstå som bättre och högre stående människor genom att försöka hävda att ens telefon diskutabelt är bättre än någon annans... eller det bara det xenofobiska spöket som nu drivits in absurdum?
