PaEvDaLi

För de som eventuellt har undrat, så nej, jag har inte missat att Opeth snart kommer med ett nytt album (den 20 september närmare bestämt). Däremot har jag valt att inte nämna något förrän det funnits något rörligt eller ljudande att visa upp, då jag har villfarelsen att inlägg blir betydligt roligare om saker låter och rör sig.

Då var det tämligen tur att ett smakprov i form av "The Devil's Orchard" från den kommande plattan Heritage äntligen premierades häromdagen via siten Stereogum.

Detta är tänkt att vara det mest "utmanande" albumet som Opeth hittills producerat och verkar ta steget fullt ut i ren 70-talsprogg. Läser man kommentarer runt om på internet så har detta initiativ fått ett väldigt blandat mottagande. Dock så går det aldrig att göra alla nöjda. Jag minns bland annat när t.ex. "The Grand Conjuration" från Ghost Reveries först släpptes och Opeth blev anklagade för att spela nu-metal, vilket de flesta i efterhand borde vara benägna att hålla med om inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

 

Även om det helt klart är olikt Opeth's tidigare verk (med undantag för tydliga inslag och influenser) så måste jag ändå säga att utvecklingen inte är det minsta förvånande. Likaså skiljer sig omslagskonsten skiljer en del från Opeth's sedvanliga lågmälda och blekt monokroma fotomontage, trots att konstnären är densamma som tidigare.

 

Om något så tycker jag att "The Devil's Orchard" både låter mer som Opeth och är betydligt mer tilltalande än låten som gjordes till den digitala EPn som medföljde samlarutgåvan av God of War III, "The Throat of Winter". Ursprungligen skall Mikael Åkerfeldt tydligen ha skrivit ett par låtar i samma stil som Watershed inför skivan för att sedan skrota dem och skriva om albumet från början i en helt ny stil. Precis som på Damnation från 2003 så skall det på Heritage tydligen enbart förekomma ren sång. I vilket fall som helst lär Heritage garanterat erbjuda en intressant lyssning.

Inte allt för långt efter att Jesper Strömblad hade hoppat av In Flames permanent så tillkännagavs det att en ny svensk "supergrupp" hade formats, med namnet The Resistance. Utöver herr Strömblad så innefattar den även ex-Dimension Zero-kollegan Glenn Ljungström och före-detta The Haunted-sångaren Marco Aro, samt ett par till.

Det har varit med stor nyfikenhet som jag sett inväntat den dag då lite ljudande material från The Resistance skulle finnas att tillgå och nu har den dagen äntligen kommit, i form av en låt betitlad "An Eye for an Eye" som numera finns publicerad på YouTube:

 

Med herr Strömblads repertoar i tankarna och hur hans musikalitet har blomstrat i Dimension Zero, så är det med en påtaglig ljummenhet jag lyssnar på "An Eye for an Eye". Nu går det på intet vis att hävda att det skulle vara Jesper Strömblads fel, men har man förväntingar på något i klass med Dimension Zero's senaste skiva He Who Shall Not Bleed, så blir man dessvärre en gnutta besviken. Dock är ju alltid ett bands musikaliska output summan av dess samtliga medlemmar.

 

Det är för all del inte uselt på något vis, men känns bara något... alldagligt.

 

Nu är det dock bara första låten och den kan ju tänkas vara en av de mer strömlinjeformade alstrena, men det kan som alltid bara tiden utvisa. De skall spela på Close-Up Båten (vars titel officiellt verkar särskrivas) den 8 september , så de som tänkte följa med där borde få en hygglig bild av vad de kan tänkas gå för.

 

Med en klick av svensk metalelit samlad på detta vis så är det klart att det blir höga förväntingar och om dessa förväntingar så småningom skulle kunna uppfyllas, så borde det inte kunna bli mindre än storverk.

Nu tänkte jag retrospektivt införa ett nytt inslag i bloggandet, där jag försöker belysa och ev. diskutera musikvideos, som jag kan tycka vara belysningsvärda eller diskutabla.

Jag måste först erkänna att jag inte är jätteinsatt i musikvideon som medium. För varje "bra" musikvideo görs det hundratals usla och det är oerhört subjektivt vad som är ett bra visuellt hjälpmedel för att stödja det ljudande mediet. Ibland kan en performance-video vara minst lika bra som en video som försöker framföra en historia eller en som bara är visuellt intressant och snygg. Jag brukar i regel fastna för det tredje alternativet, men i regel brukar jag inte hålla mig till några förutbestämda regler, då jag ändå tenderar att falla offer för min egen subjektivitet.

Jag hade iallafall möjlighet att uppleva en tid på 90-talet när musikvideon var en av de viktigaste marknadsföringsverktygen för musik och MTV spelade musikvideos (no, really) större delen av dagarna.

Dagens inlägg kommer iallafall att ägnas åt videon till "Iridium" av de under fjolåret tjugoårsfirande melodeathupphovsmännen Dark Tranquillity:

 

Om vi för argumentets skull nu säger att det finns någon form av liten visuell estet inom mig så blir han iallafall omedelbart kär i videon. Den är i principt det totalt motsatta mot vad Dark Tranquillity producerat tidigare i videoväg, som i övrigt mesta varit stilistiska performance-videos a la "Shadow in My Blood" eller "Lost to Apathy" (som f.ö. också är ruggigt snygg) med det obligatoriska undantagen som bekreftar regeln (som t.ex. videon till "Monochromatic Stains").

 

Videon är tydligen baserad på de live-projektioner de haft under sina shower och är producerade av gitarristen (och Dark Tranquillitys tillika övriga grafiska producent) Niklas Sundin. Han driver även Cabin Fever Media och har producerat bl.a. skivkonvolut till typ en majoritet av nordens största metalband. Detta skall dock vara hans första riktiga video-projekt.

 

Videon för mig känns som det resultat som skulle kunna väntas av en kollaboration mellan Adam Jones (gitarrist och video-producent åt Tool) och animatören David Firth (upphovsman till bl.a. Salad Fingers och en rad andra störda flash-animationer).

 

Den faller iallafall inom ramen för någon form av stilrent lätt obehag, som jag någon gång nämnt i ett tidigare inlägg, som har en tendens att väcka fascination inom mig. Även om jag ännu inte har någon bestämd åsikt om musikvideos i allmänhet så tror jag att resultatet blir mest minnesvärt om mediet nyttjas som en form av artistiskt uttryck (vilket jag anser att man gör i detta fall) och inte bara ett marknadsföringsverktyg, då marknadsföringsaspekten ändå borde komma som en ofrivillig bieffekt av det lyckade visuella uttrycket.

Det var egentligen andra saker jag tänkt skriva om, men jag vill ändå ta tillfället i akt och göra en notis om att ytterligare två Mega Man-projekts produktion numera har upphört.

För ett hyfsat tag sedan så gick det kommande Mega Man Universe i graven. Ursprunligen har jag för mig att det talades om att det kunde vara någon form av online-baserat dito varefter den våta drömen om ett Mega Man-MMO väcktes, men i själva verket var det mest tänkt att folk skulle kunna bygga egna banor och gubbar och antagligen delge till varandra. Bortsett från detta var den enda featuren de verkade skryta med var att man kunde spela som den fula gubben från den amerikanska box-arten till det första Mega Man... så jag förstod personligen aldrig poängen med Mega Man Universe och kan heller inte påstå att jag sörjt dess bortgång.

Nu har dessvärre även produktionen av Mega Man Legends 3 och den tillika kommande prototyp-versionen, båda för Nintendo 3DS gått i graven, vilket känns desto tristare.

Mega Man Legends, kallat Rockman DASH i Japan, var en spinoff som kom först 1997 i form av ett action-RPG i tredjepersonsvy för PlayStation (men som därefter portades till andra konsoller), vagt baserat på Mega Man och som faktiskt var den blott andra spinoff-serien som kom efter Mega Man X. Spelet fick en uppföljare i form av Mega Man Legends 2 samt en spinoff (vilket därmed blir en spinoff på en spinoff) i form av The Misadventures of Tron Bonne. 2008 kom det även ett Japan-exklusivt mobilspel som jag personligen aldrig hört talas om, men det finns visst.

Även om det var en av de första serierna som valde att spinna vidare på Mega Man-universumet så skall det utspela sig kronologiskt sist av samtliga konstiga Mega Man-serier som kommit härefter, förutsatt att man vill hävda att det finns någon kontinuitet och kronologi i det virrvarr av Mega Man-spel som idag har producerats.

Även om det inte blivit den största spinoff-serien, så har den fått generellt gott mottagande av fansen.

I modern tid var det då tänkt att serien skulle få ett officiellt tredje spel, men det kommer dessvärre aldrig att fullföljas. Visserligen har det sagt att projektet aldrig någonsin godkändes av Capcom till att börja med, men produktionen var i full gång och det verkade ligga mycket hjärta bakom den. Utöver detta var det en tämligen intressant och experimentell produktionsprocess, då de använde sig mycket av feedback från spelare. Regelbundet hölls tävlingar där folk kunde skicka in förslag på saker, eller rösta på olika saker som t.ex. vilka karaktärsdesigner som skulle användas etc.

Med den erfarenhet av speldesign som jag själv har så är jag inte helt säker på att majoriteten av spelarna själv förstår vad de vill ha, eller vad som nödvändigtvis kommer att resultera i det bästa spelet, men det är helt klart ett intressant tillvägagångssätt och det hade varit kul att se hur resultatet faktiskt hade blivit.

Det får vi nu dessvärre inte göra. Capcom gör inte saken bättre genom att i en serie av twitter-poster (som finns här delvis sammanställda av en individ som lade ner över 15 timmar av sin fritid att stödja, promote:a och producera material till projektet) har helt och hållet beskyllt nedläggningen av projektet på fansen och hävdar att de inte var engagerade, vilket är en saftig spottloska i ansiktet på de som lade ner hjärta och själ i att stödja utvecklingen.

Capcom verkar numera spendera all sin tid med att stöta bort de få anhängare de har kvar, vilket är en tämligen intressant marknadsföringstaktik...

Nyhetssidor spelvärlden håller noggrann koll när stora spelföretag registrerar domäner och varumärken. Även om företag i regel tendar att registrera för mycket hellre än för lite, för att slippa behöva köpa tillbaka domäner eller varumärken från snikna fans till hutlösa överpriser, så väcker det ändå alltid spekulation. Sedan finns det givetvis många tillfällen då rök faktiskt beror på eld...

Häromdagen rapporterade GameInformer.com att Nintendo har registrerat varumärket The Last Story i Amerika, vilket, även om det ännu inte följts av något officiellt tillkännagivande, kan tyda på att The Last Story, Hironobu Sakaguchis (som t.ex. är upphovsman till Final Fantasy) senaste RPG-projekt för Wii, kan komma att släppas i USA.

The Last Story är en tredjedel i en trio Wii-spel, från vitt skiljda utvecklare, som förvånansvärt nog kommer att lokaliseras men enbart har fått en Europa-release tillkännagiven. De övriga två spelen är Xenoblade Chronicles (som jag nämnt i ett tidigare inlägg) och action-RPG:t Pandora's Tower. Denna företeelse är rätt ovanlig, då det i regel är Europa som utesluts om det är någon release som skall uteslutas, och har fått starka reaktioner i Amerika och resulterat i Operation Rainfall, en kampanj som strävar efter att få Nintendo att släppa just dessa tre spel även i USA.

En annan lite intressant domänregistrering som gjorts nyligen är att Microsoft registrerat "microsoft-sony.com" och "sony-microsoft.com". En befogad fråga är ju om Microsoft går i tankarna att införskaffa Sony, men i en twitter-post från Microsoft-chefen så rör det sig bara om ett förebyggande inköp av domäner utan några baktankar.

Det är interessant att tänka på vad som skulle hända om två av de ledande konsollkonstruktörerna skulle slås ihop. Nog för att konkurrens ofta kan vara av godo och omväxling förnöjer samt för att alla ordvitsar redan gjorts... men jag skulle i och för sig inte ha något emot att ha PlayStation 3's regionsfrihet och Xbox 360's spelutbud... men det är väl bara rent önsketänkande att en dag få se en X-Station 720 som kan spela alla österländska danmaku-shooters utan någon tanke på regionsgränser...

Ambidextri eller ambidexteritet, alternativt tvåhänthet som det även kan kallas, är den relativt sällsynta förmågan att ha lika stor färdighet med båda händerna, till skillnad från den genomsnittlige individen som har en tydlig preferens i de flesta situationerna.

En slumpmässig diskussion i vardagen ledde till ett besök på den svenska wikipediasidan om ambidextri, som under sin sektion med ambidextriösa kändisar listade Shigeru Miyamoto (som, för den helt omedvetne, ju är upphovsmannen till bl.a. Mario- och The Legend of Zelda-spelen). Eftersom detta både var helt onödigt vetande och fullkomliga nyheter för mig, så väckte det givetvis mitt intresse.

Eftersom svensk wikipedia inte har lika stor andel av världens nördar som ständigt försöker rätta varandra så är det givetvis med en gnutta skepticism som man tar detta påstående, för att inte nämna att påståendet i artikeln helt saknar källa. Varken den engelska artikeln om ambidextri eller den engelska artikeln om Shigeru Miyamoto väljer att nämner detta, så börjar man givetvis undra.

En google på ämnet leder dock till Zeldapedia och dess artikel om herr Miyamoto, där det intygas att han är ambidextriös, med en viss preferens för vänsterhanden. Där tilläggs det även att p.g.a. detta så är flertalet av hans karaktärer ambidextriösa eller vänsterhänta och det främsta exemplet på det är kanske The Legend of Zelda-seriens grönklädde protagonist Link.

Detta är ytterligare ett fenomen som jag inte alls uppmärksammat, vilket jag givetvis blev tvungen att rota djupare i. Och dra på trissor... tittar man på Links sprite till The Legend of Zelda för 8-bitars Nintendo så håller han mycket riktigt svärdet i vänster hand. I manualer och annan officiell text har han även hänvisats till som "den vänsterhänta hjälten". Denna vänsterhänthet har hängt med honom fram tills idag, med bara ett fåtal undantag.

Spegelvända sprites är en teknisk begränsning som orsakat ambidextri i många spel, utan avsikt och kan väl knappast räknas, men det sker bl.a. The Legend of Zelda: A Link To The Past för SNES. I Wii-versionen av The Legend of Zelda: Twilight Princess har man dock medvetet gjort Link högerhänt för att det bättre skall passa styrningen med Wii-mote, även om han både i den officiella konsten och i GameCube-versionen är fullkomligt vänsterhänt.

I den tecknade serien som sändes i blott 13 avsnitt i slutet av 80-talet skildrades han också som högerhänt, men om det var ett ett medvetet val eller berodde på okunskap vet jag dessvärre icke.

I den i år kommande nya delen av Zelda-sagan, The Legend of Zelda: Skyward Sword så kommer han dock för första gången i spelsammanhang att vara helt och 100%:igt officiellt högerhänt och har även illustrerats på detta vis i all officiell konst.

Nu kanske detta inläggs titel egentligen borde vara "Dagens vänsterhänta spelhjälte", då inlägget vid denna punkt handlat mer om Link än Shigeru Miyamoto. Men jag måste erkänna att jag finner herr Miyamotos ambidextri och hans val att spegla det i att bl.a. göra en av spelvärldens största ikoner vänsterhänt både betydligt mer intressant och framförallt mer relevant.

Det i sig kanske beror på att vi vänsterhänta är en underrepresenterad minoritet inom modern media och även i de öppnaste och fria av rollspel går det sällan att utrusta svärdet i vänsterhanden utan att få en penalty i damage.

Nu är det en dryg månad sedan jag första gången nämnde taiwanesisk black metal och föga trodde jag att jag skulle göra det så snart igen, men Chthonic har tydligen inte legat på latsidan utan producerat ytterligare en musikvideo från sitt kommande album Takasago Army, denna gång till låten "Broken Jade".

När vanliga nyhetssiter publicerar nyheter som inte är tillräckligt matiga för att på ett tillfredsställande sätt fylla ett helt inlägg, brukar det i regel copy-paste:a in nyligen publicerat material för att fylla ut. Publiceras det många notiser om ett och samma ämne då blir det väldigt mycket copy-paste:ande och många näst intill identiska artiklar. Efter som detta i viss utsträckning ändå är tänkt att vara en blogg så tänker jag försöka undvika att upprepa tidigare publicerat material... även om jag vet att det finns vissa ämnen som jag tenderar att älta rätt mycket.

 

Men för att snabbare komma till poängen tänkte jag iallafall börja med att embed:a videon:

 

 

Även för de som inte går igång på black metal av det taiwanesiska slaget så skulle jag uppmana alla esteter att kolla på videon, som i min mening är rent ut sagt skitsnygg gjord och grymt stilistisk. Det fortsatta krigstemat är rätt uppenbart, men i jämförelse med den mer lågmälda videon till "Takao" så är detta på en helt ny nivå.

 

Låten är även den rätt catchy, även om den kan tendera till att bli lite långdragen. Samtidigt tänkte jag även passa på att kommentera soundet. Nog för att den trioliserade rytmiken ganska lätt för tankarna till traditionell melodisk dödsmetall från Göteborg, men utöver det så är något distinkt svenskt med både sound och produktion.

 

Bortsett från de distinkta inslagen som erhu:n, sångstilen etc. tycker jag att det låter som om det skulle kunna vara taget från någon av Dark Tranquillity's senare alster, både vad gäller gitarrsound, synthsound och den subtila orkestreringen. Därmed skulle min gissning vara att det kan vara producerat av antingen Fredrik Nordström eller Tue Madsen och säkerligen inspelat i Studio Fredman. Detta stämmer dock inte, då det i själva verket är producerat av Rickard Bengtsson i Sweet Spot Studios i Halmstad, som även producerat den senaste Arch Enemy-plattan Khaos Legions. Men jag hade iallafall rätt i att det var svenskproducerat.

 

Iallafall så stärker detta mina misstankar om att Takasago Army kommer att bli ett tämligen angenäm skiva att lyssna på och när ni nu läst klart detta inlägg uppmanar jag er att beskåda och förundras över videon ytterligare en gång.

 

Grymt snygg är den.

För ett tag sedan så uppmärksammades det att Square-Enix hade ett ännu oannonserat varumärke registrerat, vid namn Theatrythm.

Nu har det uppdagats att det faktiskt är så pass att spelets fulla titel blir Theatrythm: Final Fantasy och det då är ett nytt Final Fantasy-spel för Nintendo 3DS det rör sig om.

Av den lilla informatiom som finns att tillgå så verkar det röra sig om ett Final Fantasy-spel vars huvudsakliga spelmekanik skall påminna om Beatmania, eller något annat godtyckliga musik/rytm-spel. I övrigt borde titelns ordvitseri kanske inte behöva någon vidare förklaring.

I det japanska tidningsurklipp som finns bifogat på Siliconera.com (i samband med deras artikel om ämnet), så finns karaktärer från Final Fantasy VII, Final Fantasy, Final Fantasy XIII och Final Fantasy III representerade, så närmare bestämt känns det väldigt påtagligt som en spin-off på Dissidia: Final Fantasy-spelen som nyttjar sig av ett sammanflätat universum med karaktärer från samtliga spel.

Nu har det för all del potential att bli ett fullkomligt lysande spel, det finns ännu ingenting som egentligen skulle peka på något annat, men med tanke på vissa av de senaste bidragen som betitlats Final Fantasy så kan man ju undra om detta är vad franchisen för närvarande behöver för att kunna återuppliva sina forna glansdagar. Fast å andra sidan så finns det ju flertalet lovande titlar på horisonten i form av t.ex. Final Fantasy Versus XIII och Final Fantasy XIII-2 så förhoppningsvis finns det en väl genomtänkt plan över varthän det nu är tänkt att Final Fantasy barka skall.

Uppdatering: För den som är nyfiken så har Siliconera.com idag även publicerat en artikel med lite mer information och screenshots.

När man tänker på lera i tv-spel, så finns det en chans att tankarna kan dras till ClayFighter, ett fightingspel vars grafisk helt är gjort med lermodeller (vars resultat blir något som liknar det som inom film kallas för "claymation"), eller någon av dess uppföljare. ClayFighter-serien var tänkt att vara en del av en serie ler-baserade spel publicerade av Interplay, men vars enda övriga del blev plattformspelet Claymates för Super Nintendo.

Nu ska visserligen ClayFighter-serien få en ny del någon gång i år i form av ClayFighter: Call of Putty (som egentligen bara är en uppdaterad version av ClayFighter: Sculptor's Cut, som i sig är en uppdaterad version av ClayFighter 63½ för Nintendo 64) för Wii och Nintendo DSi, men det är faktiskt inte det som detta inlägg är tänkt att handa om.

När många tänker på lera i tv-spel så kommer de att översköljas av en våg med varma nostalgikänslor, för deras tankar förs direkt på peka-och-klicka-äventyrsspelet The Neverhood från 1996. Spelet fick ett positivt mottagande av både spelpress och spelare, men sålde bara 42000 exemplar innan det upphörde att distribueras. Intresset för äventyrsspel tog av någon anledning slut någon gång i mitten av 90-talet och The Neverhood är tillsammans med bl.a. Grim Fandango ett av de äventyrsspel som oförtjänt hamnat i glömska, trots lysande kritik.

Upphovsmannen bakom The Neverhood är en animatör vid namn Doug TenNapel, som i övrigt kanske är mest känd för att ha skapat Earthworm Jim, och spelet publicerades av DreamWorks Interactive, ett företag som på den tiden inte hade någon mindre än Steven Spielberg bakom spakarna.

Spelet släpptes även på PlayStation, men enbart i Japan och då under namnet Klaymen Klaymen. Likaså fick spelet en uppföljare i form av ett plattformsspel på PlayStation, som i Japan kallade Klaymen Klaymen 2, men som i övriga världen fick det inte lika relaterade namnet Skullmonkeys.

Via sociala medier, så som Facebook och Twitter, har nu de ursprungliga utvecklarna nyligen tillkännagivit att de håller på att förhandla om rättigheterna att få släppa The Neverhood till bl.a. iOS, Android och Windows Phone. Även fast förhandlingarna ännu inte är slutförda så verkar det som arbetet är påbörjat och att de har kommit en bra bit på väg.

Med det sagt antar jag att det inte är helt hundra att produktionen kommer att få grönt ljus, men uppenbarligen finns viljan, så det är bara att hoppas att byråkratin inte kommer att sätta käppar i hjulet, då The Neverhood är ett unikt spel format med omsorg och kärlek, som mer än väl förtjänar en andra chans.

När det finns många japanska 16-bitarsspel som jag ältar över att de aldrig släpptes i väst, så är det som en tämligen angenäm blixt från klarblå himmel när Siliconera skriver att Namco Tales Studio funderar över att släppa om gamla Tales-spel i HD... och då även i väst.

För att sno Siliconera's citerade citat:

"This is something we would like to do and we are currently working to see if it would be possible to port older Tales games: Phantasia, Destiny, or Eternia, not only in Japan, but throughout the world."

Tales of Phantasia, Tales of Destiny och Tales of Eternia är de första 3-spelen i Tales-serien och även om just dessa spel har släppts i väst, i någon form, så har Tales-serien i det stora hela överlag varit exklusiv till Japan och Asien.

Tales of Phantasia är den första delen i spelserien och släpptes ursprungligen enbart i Japan på Super Famicom. Spelet är dock ett av de mest kända fanöversatta spelen och har sedan längt gått att spela via emulator helt på engelska tack vare gruppen DeJap. Spelet var mäkta imponerande för sin tid och introt med den tillhörande titelmelodin, som innehåller sång, är ett tekniskt åstadkommande vars like jag inte känner till. Det är värt att beskåda enbart för att bli förundrad över att det hela framförs på en 16-bitars Super Nintendo:

 

Introt togs dock bort när det så småningom portades till väst och ersattes med en remix av overworld-musiken. Orginalet släpptes som sagt på Super Famicom 1995 varefter det portades till PlayStation 1998. 2006 så portades det även till Gameboy Advance samt lokaliserades och fick då en officiell release i både Nordamerika och Europa. 2006 kom det även till PlayStation portable i Japan, tillsammans med en re-release, kallad Tales of Phantasia X, som kom 2010.

 

Tales of Destiny för PlayStation släpptes både i Japan och Nordamerika 1997-1998, men aldrig i Europa.

 

Tales of Eternia släpptes 2001 för PlayStation i Japan och 2002 i Nordamerika under namnet Tales of Destiny II. 2006 fick dock även Europa och PAL-regioner ta del av kakan i form av en lokaliserad version av PlayStation Portable-porten, som släppts i Japan året innan.

 

Nu är det väl förmildrande omständigheter att det redan finns lokaliseringar av samtliga spel och det är antagligen naivt att tro att det skulle arbetas fram några nyöversättningar, men idén att få uppleva spelen i HD, världen över, är ett välkommet initiativ som förhoppningsvis kan tyda på att det finns en marknad för övriga utvecklare att göra liknande saker.

Mitten av 80-talet var en klart anmärkningsvärd tid. Föga kunde han som satt och skissade på Marios pixliga mustasch då ana att han sådde grogrunden för tv-spelsindustrins största ikon likaså kunde knappast de som jobbade med Marios grönklädda Nintendo-kamrat ana vilken genomslagskraft Link skulle få i sin ändlösa jakt på prinsessan Zelda.

Även de som inte växte upp med en Nintendo-konsoll i hemmet kunde uppleva födelsen av det som 25 år senare kan konstateras vara en historiskt betydligt relevanta spel. Visst var det ju en hel del spel som släpptes kring denna tiden men det jag specifikt har i åtanke är Might and Magic Book One: The Secret of the Inner Sanctum, vilket var det första spelet i Might and Magic-serien, som i sin tur har givit upphov till ett flertal andra spelserier som t.ex. Heroes of Might and Magic, Kings Bounty och för att inte nämna en uppsjö av fristående spin-offs.

När Super Mario Bros. fyllde 25 förra året så firades det med en jubileumsutgåva av Super Mario All-Stars för Wii, samt jubileumsversioner av både DS och Wii i limiterade röda nyanser.

I år när den grönklädde Link firar sitt 25-årsjubileum så har han dels fått en 3D-utgåva av sitt mest framgångsrika spel The Legend of Zelda: Ocarina of Time för Nintendo 3DS, samt att vi senare i år kommer att ha den senaste delen i den o-sammanhängande Zelda-sagan, The Legend of Zelda: Skyward Sword att kunna se fram emot.

För att celebrera Might and Magic-seriernas 25:e jordsnurr så slår Ubisoft till med en beta-version av Might and Magic: Heroes VI... vilket ju alltid är något. Fast för att uppmärksamma denna företeelse så har Ubisoft även publicerat ett litet kompendium på sin websida med lite historia och kuriosa om Might and Magic-serien samt att de klippt ihop en liten tribut-trailer för Might and Magic Heroes VI som spolar igenom Might and Magics historia från Might and Magic Book One: The Secret of the Inner Sanctum till Might and Magic: Clash of Heroes HD, där spelstilen därmed skiftat från orginalets dungeon-crawlande i första person till en udda hybrid av Heroes of Might and Magic och Wario's Woods. Typ.

Might and Magic är visserligen inte det absoluta ursprungs-RPG:t, då både t.ex. Wizardry och Ultima var före, men wikipedia kallar serien en del av den "gyllene eran" bland PC-rollspel och det banade iallafall väg för förstapersonsrollspelet, ett koncept som idag flitigt nyttjas av t.ex. The Elder Scrolls-serien.

Även om den ursprungliga Might and Magic-serien visserligen är både stor och känd med sina 9 officiella spel (än så länge) så har ändå kanske Heroes of Might and Magic, serien med turbaserade strategispel baserad på samma franchise, under sina år lyckats få en ännu större och ännu mer trogen skara fans.

Utvecklingen av Heroes of Might and Magic övergick från de ursprungliga utvecklarna New World Computing till Nival Interactive, under uppsikt av de nya franchiseägarna Ubisoft, efter seriens fjärde del, då publicerarna 3DO gick i konkurs och Ubisoft köpte rättigheterna till Might and Magic. Ubisoft passade på att reboot:a serien, när de ändå höll på, och därmed är det en ny era av Heroes of Might and Magic som pågår idag. Dock har den ändå fått överlag god kritik, även om många vidhåller att seriens tidiga delar, och kanske i synnerhet seriens tredje del, är och förblir den bästa.

Till den kommande sjätte delen av spelserien har Ubisoft av någon anledning valt att kasta om titeln och Heroes of Might and Magic VI kommer därför, som jag tidigare nämnt, att heta Might and Magic Heroes VI. Än en gång är det en ny utvecklare varav denna gång är det Black Hole Entertainment som rekryterats att göra jobbet medan Ubisoft övervakar. Might and Magic Heroes VI spinner vidare på den omstartade värld som föregångaren introducerade, men utspelar sig kronologiskt tidigare, vilket innebär att det tillsammans med Might and Magic: Clash of Heroes är den andra prequeln som seriens femte del nu fått.

Rent estetiskt ser det stilistiskt väldigt likartat Heroes of Might and Magic V, men de som får ta del av jubileumsbetan får väl möjlighet att se om de även har utvecklat seriens gameplay något.

I vilket fall som helst så får vi väl ta tillfället i akt att önska både Link och hjältarna av makt och magi grattis till 25 år i spelindustrin, även om det blir några dagar sent.