PaEvDaLi

Game Transfer Phenomena är väl på sätt och vis lite av en omskrivning av den redan etablerade Tetris-effekten (som jag behandlat i ett tidigare inlägg), fast att det gäller spel i allmänhet snarare än allmänt monotona sysslor och givetvis för att det skall låta som om det skulle vara något nytt och fräscht.

Begreppet har iallafall etablerats i en akademisk uppsats författad av en Angelica B. Ortiz de Gortari från Nottingham Trent University och en Karin Aronsson från Stockholms Universitet. Begreppet innebär i det stora hela att saker i verkliga livet associeras till känslor, tankar och upplevelser man haft i ett datorspel, vilket kan röra allt från spontan lust att bestiga höga byggnader till att få för sig att folk har hälso-mätare svävande ovanför sitt huvud.

Det låter kanske som något som borde uppmana till uppsökande av läkarhjälp, men skall tydligen vara relativt harmlöst och inte allt för ovanligt. Jag har själv inte läst uppsatsen i fråga men det finns en artikel om det här, här samt en blogg här.

Nuförtiden spelar jag sällan så mycket att jag får några associationer i verkligheten. Dock har jag faktiskt ett konkret minne av att ha spelat en hel del Tony Hawk Pro Skater 2 (för många år sedan) och sedan kommit på mig själv med att fundera över hur man effektivast på en skateboard skulle kunna grind:a runt i verklighetens miljöer.

Men där både börjar och slutar nog mina personliga erfarenheter av fenomenet.

Det är väl inte direkt någon nyhet, då det är cirka en vecka sedan första låten från Triviums kommande album "läckte" ut på internet, men det kan vara värt att nämna i förbifarten ändå.

Trivium är ett band som det råder rätt delade meningar om i hårdrockscommunityt. Generellt brukar de få ganska mycket kritik och skit, vilket antagligen har att göra med att de har uppnått ett visst mått av framgång, vilket alltid sticker i ögonen på självutnämnda hårdrockspurister.

Men för att återgå till det huvudsakliga ämnet så har en låt vid namn "In Waves", från Triviums ännu icke namngivna kommande femte album letat sig ut på internet. En ström av relativt hygglig kvalitet finnes här:

 

I annat fall så finns alstret även i blandad ljudkvalitet lite här och var på allas vårt YouTube.

 

Detta blir den officiellt tredje låten med den nya trummisen Nick Augusto. Han gjorde sin premiärinspelning på låten "Shattering the Skies Above" som finns att hitta på den Roadrunner Records-producerade digitala EP:n God of War: Blood & Metal som släpptes på iTunes och tillsammans med den "ultimata" utgåvan av PlayStation 3-spelet God of War III. Sedan dess har han även spelat på en cover av Sepulturas "Slave New World".

 

Trivium har genomgått ett par olika faser i sin musikaliska karriär, från mer traditionell metalcore till snudd på plagierande heavy metal och allt som kan tänkas finnas där emellan. Även om deras förra album Shogun till en början kanske kunde upplevas som ett lättsmält publikfrieri så dolde det sig faktiskt delikat sammansatta kompositioner under ytan som uppenbarade sig först efter ett par lyssningar.

 

Med det som utgångspunkt och ett rätt hyggligt första smakprov (även om det givetvis kritiseras för sitt inslag av nu-metalliskt monotona riff) så kan man med stor optimism se fram emot Triviums kommande femte fullängdare.

Det är inte med stolthet som jag erkänner att jag faktiskt totalt har försummat Arsis samtliga tre senaste album, samtidigt som jag vill hävda att deras debutalbum, A Celebration of Guilt, är gravt underskattat och fullkomligt genialt.

Jag har givetvis snappat upp enstaka snuttar här och där via videos på YouTube, som dessvärre inte lyckades fånga mitt intresse nämnvärt. Men med tanke på hur högt jag vördar deras debut så är det inte annat än beklagligt att jag inte tagit mig tid att ordentligt sätta mig in i deras efterföljande releaser.

Häromdagen så rapporterade dock Blabbermouth att de håller på att spela in demos till deras kommande album, med ett första smakprov tillgängligt i form av ett stycke musik vid namn "Since The Shadows":

 

När fullängdare nummer fem kommer att se dagens ljus är i skrivande stund okänt, men det är tämligen uppenbart att de befinner sig i demo-stadiet. Med tanke på att mitt intresse sedan debuten 2004 varit lite svalt så är det väldigt skönt känna förväntan och hög sådan igen.

 

Sedan om det inte har framkommit ännu så råder jag samtliga att lyssna på Arsis strålande debut A Celebration of Guilt.

En av de mest omtalade nyheterna inom spel i Sverige nu måste vara det faktum att svenska Bergsala, Nintendos distributör i Norden, inte kommer att sälja Dead or Alive: Dimensions i Norden.

Dead or Alive är en av de mest framgångsrika fightingspel-serierna, tillsammans med t.ex. Street Fighter, Mortal Kombat, SoulCalibur m.fl. Utöver att vara ett generellt hyllat fightingspel har det även blivit känt för sin framställning av kvinnliga karaktärer, i synnerhet i spinoff-spel såsom Dead or Alive Xtreme Beack Volleyball. Jag tror att det går att ana gubbsjukan tillräckligt för att man inte skall behöva gå närmare in i ämnet. Spelen är inga Rapelay och inte på något sätt pornografiska, utan använder sig bara av den skeva kvinnoframställning som media länge populäriserat.

Denna månad skulle den efterlängtade senaste delen ha släppts, men distributören väljer nu att spelet inte skall säljas vilket även drabbar grannländerna Norge och Danmark. Anledningen till detta är att de vill undvika riskera lagliga påföljder.

För att få lite faktuell grund så bör det nämnas att spelet innehåller ett läge där man kan posera karaktärerna, i potentiellt utmanande poser. Därtill hör sedan att tre karaktärer, enligt deras officiella biografi, är under 18 år.

Som finns sammanfattat i en forumpost på NeoGAF.com så skulle användare på Flashback's forum kontakta Bergsala och hänvisa till den svenska lagstiftningen kring barnpornografi och det uppmärksammade målet kring mangaöversättaren Simon Lundström (som anklagades för innehav av barnpornografi i form av mangateckningar föreställandes individer under 18 år i utmanande sammanhang). Den avsikt forumanvändaren hade var att belysa en, enligt vissa, överdriven aspekt av lagstiftningen, men i och med den moralpanik som uppstår i vårt land då ordet barnpornografi yttras, oavsett kontext, så har spelets distribtörer istället tagit till sig det och faktiskt stoppat distributionen.

Fram till det att högsta domstolen ev. behandlar och dömer annorlunda i målet gällandes Simon Lundström så finns spelet givetvis att importera, med risk för tillhörande barnpornografibrott.

Det borde inte behöva klargöras att ingen frisk människa förespråkar barnpornografi och ev. associerade gärningar, men det är säkrast att göra det ändå: Ingen frisk människa förespråkar barnpornografi och ev. associerade gärningar.

Det går givetvis att ifrågasätta hur moraliskt riktigt eller lämpligt innehållet i Dead or Alive: Dimensions egentligen är när man drar det till sin spets. Osmakligt? Måhända. Löjligt? Oerhört. Men bör det illegaliseras? Det säger nästan mer om oss som samhälle när vi, enligt egen utsago, friska människor ser sjuka saker på ställen där kanske inte ens sjuka människor skulle få för sig att se dem. Tanken är god, men den svenska lagstiftningen redan slagit tillbaka på helt fel sätt mot helt fel människor.

Det finns egentligen föga jag kan bidra till debatten som inte redan sagts. För den som är intresserad av ämnet så har Simon Lundström bloggat en del läsvärt om det.

Man bör dock fundera länge och väl på om vi bör bannlysa en av världens mest framgångsrika spelserier, enbart för att undvika att någon störd individ eventuellt skulle kunna spendera sina ensamma nätter på omoraliska vis framför sin bärbara Nintendo-konsoll.

Som jag skrev för ett tag sedan så skulle danmaku-kungarna Cave ta sin oskuld som distributörer i västvärlden med uppföljaren på Deathsmiles. För de Nordamerikaner som läser denna svenskspråkiga blogg, alternativt svenskar i Nordamerika, alternativt vem som helst med ett Nordamerikansikt Xbox LIVE-konto, så känner ni kanske redan till att spelet har funnits att få tag på ett tag nu.

Microsoft har nämligen redan lanserat Deathsmiles IIX via sin Games on Demand-service. Games on Demand är en digital distributionstjänst där de typ lanserar retail-spel digitalt. Dock rör det dig i detta fallet om en ren release och ingen lokalisering, så den som köper spelet får det i sin fulla japanska härlighet.

Spelet finns alltså som retail i Japan, digitalt distribuerat i Nordamerika och inte ett knyst har hörts om en möjlig europeisk release.

Jag inser att jag blir tjatig om jag påpekar att jag själv är en anhängare av retail-releaser, men vi kan i dagsläget iallafall se att Cave (tillsammans med andra företag) nu har provat på tre vitt skiljda distributionsmetoder för olika spel, kanske för att se vilken metod som är bäst för att ta sig in på den västerländska marknaden? Cave-spel finns nu som digitala releaser (Deathsmiles IIX och Guwange), regionsfria releaser (Espgaluda II och Mushihime-sama Futari) och distribuerade via västerländska distributörer (Deathsmiles).

Alla sätt är bra utom de dåliga, brukar väl vissa säga. Huvudsaken är att spelen distribueras via lagliga kanaler och inte hålls exklusiva och riskerar att falla i glömska, ospelade. Tyvärr har många legendariska spel fallit mellan stolarna p.g.a. ekonomiska eller rena byråkratiska hinder så det är bara att tacka och ta emot och hålla tummarna för en europeisk release så småningom.

I en forumpost har det uppmärksammats att allas vårt Square-Enix har registrerat varumärket "Masterpieces" i Europa. Vad varumärket är tänkt att användas till är dock fritt att spekulera kring.

Med namnet i åtanke, samt att re-releaser och remakes har varit hett på tapeten hos Square-Enix, så är den vanligast förekommande idén att det rör sig om äldre spel som kommer att släppas till en betydligt modernare plattform. Sedan finns det givetvis vitt skiljda önskemål om vilka spel som folk vill se till vilken plattform.

Med tanke på att Square-Enix sitter på ett spelbibliotek som innehåller några av världens bästa speltitlar så är det ingen dum idé med re-releaser. Om man dessutom har i åtanke de rapporter som gjorts om att Square Enix går med massiv förlust i år så är det en rimlig potentiell inkomstkälla för företaget.

Lite kuriosa i sammanhanget, som den ursprungliga forumposten nämnde, så släpptes det en samling av Kingdom Hearts-spel i japan med namnet Kingdom Hearts: Trinity Master Pieces. Square-Enix har även sagt att de ämnar fokusera på färre IP's, vilket givetvis inkluderar deras största spelserier: Final Fantasy, Dragon Quest och Kingdom Hearts. Kan Kingdom Hearts komma att få re-distribution i Europa tro?

Min önskan är givetvis att Japan-exklusiva och Amerika-exklusiva titlar skulle få en chans till distribution i Europa, men det är antagligen enbart önsketänkade från min sida.

Blabbermouth publicerade häromdagen att ett av mina personliga favoritband Cold, som skall släppa ny skiva i år, har släppt en video till den kommande skivan. Låten är densamma som släpptes på YouTube i skräpkvalitet för ett tag sedan, vilken hade titeln "Wicked World".

Videokonceptet verkar kretsa kring en flicka som svimmar och blir trakasserad av skogsmulle, medan bandet klätt upp sig och spelar i en lada:

 

Skämtåsido så är det glädjande att se något konkret publiceras från ett band som har en historia av att permanent splittras, för att övergå till att enbart "pausa" och som sedan byter gitarrister och skivtitlar oftare än de flesta andra band byter underkläder.

 

19:e juli verkar vara det aktuella släppdatumet för albumet Superfiction och för de svenskar som har ett intresse att införskaffa det så kan import vara den enda tillgängliga kanalen, såvida inte våra onlineskivbutiker kommer att ta in skivan. Det återstår att se.

 

Av det som hittills kunnat höras av den kommande skivan så finns det varken något att klaga över eller att bli jätteexhalterad över. Men med tanke på att de är ett av de få band som klarat av att byta ut kärnmedlemmar och fortfarande låta minst lika bra, om inte bättre, så är oddsen goda att Superfiction kommer att bli något att se fram emot senare i år.

This or the Apocalypse var antagligen mitt personliga största musikfynd under 2010, och deras Haunt What's Left är i min mening en av de bästa releaserna under förra året, om inte den bästa. Under gårdagen släppte de dessutom den andra videon från nämnda skiva, det krigspolitiska alstret "Subverse", exklusivt (men embedvänligt) hos AOL's Noisecreep.com:

 

Bandet har, trots att de är signade till det relativt kända tyska skivbolaget Lifeforce Records, ännu inte någon wikipedia-artikel, så den som är van att få bandinformation prydligt sammanställd för sig av världens kollektiv av nördar måste själv jobba lite för att hitta information.

 

De härstammar i vilket fall som helst från Lancaster, Pennsylvania och släppte sitt debutalbum Monuments 2008. Fjolårets Haunt What's Left är därmed deras andra skiva. De spelade även i Göteborg så sent som igår, för den som gillar att höra att de ev. missat konserter.

 

Då de är på turné för tillfället så finns det föga nytt material att vänta inom den absolut närmaste framtiden, men när arbetet på deras tredje skiva påbörjas så kommer det att bli en release man har det numera sällsamma nöjet att kunna se riktigt mycket fram emot.

Givetvis sker det viktiga världsomvälvande händelser varje dag, som säkerligen kan vara värda att belysa, men med det sagt så måste det givetvis även finnas utrymme för lite pubertal humor.

Under gårdagen så utannonserade Square-Enix den kommande femte delen i Hitman-serien, kallad Hitman: Absolution, tillsammans med en tillhörande trailer. Trailern är minimalistisk och avslöjar föga, såsom många announcement-trailers tenderar att vara. Trailern avslutas med en EAN-kod som råkar vara ett av protagonisten, Agent 47, huvudsakliga kännetecken.

Streckkoden i trailern avviker dock från den som etablerats i spelserien då den som officiellt pryder Agent 47's bara hjässa lyder "640509-040147". De första sex siffrorna skall syfta på Agent 47's födelsedatum, 5:e september 1964 och de sista sex skall indikera serie, klass och vilken klon i serien han är.

Då de sista sex siffrorna i trailerns EAN-kod är densamma, "110706-040147", så misstänker jag att man försöker indikera att någonting ämnas hända på det "nya" datumet, 7:e juni 2011. Då rykten säger att release inte tros ske förrän i november detta år så är det kanske någon annan information som kommer offentliggöras i juni, vem vet?

Här kommer då den pubertala slutklämmen. Någon har givetvis haft för mycket fritid och har inverterat trailerns streckkod så att den kan avläsas och då även läst av den med sin iPhone-app. Som flera spelsiter idag har rapporterat så leder det till en kanske något... olämplig... produkt.

Till skillnad från de flesta andra spelsiter kommer jag att undvika ordvitsar kring uttalandet som spelets game director gjort: "For the first time we are taking Agent 47 on a personal journey which allows us to explore other parts of the Hitman fantasy", då jag tror att resultatet nog talar för sig självt.

I förra veckan så började den digitala distributionen av den första singeln från In Flames kommande album Sounds of a Playground Fading. Singeln heter "Deliver Us" och har givetvis hittat ut på YouTube för den som undrar hur In Flames låter 18 år efter debuten och utan originalmedlemmen Jesper Strömblad:

 

I en Aftonbladet-intervju med Anders Fridén så sades det att Sounds of a Playground Fading är ämnad att "tänja och utmana" lyssnarna. Det har ju blivit ack så populärt att tycka illa om In Flames, mycket på grund av att de slagit igenom stort och blivit extremt populära, även i subkulturer som den äkta hårdrockaren känner sig tvingad att förakta, men delvis också för att de inte längre skriver den melodiska dödsmetal som de gjorde under 90-talet.

 

Även om jag personligen måste instämma och säga att jag föredrar Whoracle framför Come Clarity så tycker jag inte att det går att förneka att på samma vis som de till perfektion bemästrade den melodiska dödsmetallen under 90-talet, under 00-talet till perfektion bemästrat arena-rocken. Men eftersom jag även anser att Soundtrack to Your Escape var den sista In Flames-skivan som riktigt lyckades fångade mitt intresse (med undantag för enstaka låtar här och där) så känner jag mig klart positivt inställd till ett mer experimentellt In Flames.

 

Tyvärr tycker jag inte att en susning av ett experimentellt In Flames går att finna i "Deliver Us". Ett synt-intro a la "Cloud Connected" eller "The Quiet Place", följt av den melodiskt nedtonade gitarrproduktionen a la albumet Come Clarity och den något förvirrade sång-produktionen som tyvärr plågade Soundtrack to Your Escape. Produktionen som helhet är ändock givetvis ypperlig och soundet i sig är precis lika massivt som går att förvänta sig av en In Flames-produktion. Att släppa en "safe" låt som första singel för att snärja in de senast förvärvade lyssnarna är ju givetvis ett ganska etablerat skivbolags-knep, så jag har fortfarande förhoppningar om att Sounds of a Playground Fading, som utlovat, kommer att kunna "tänja och utmana".

 

Avslutningsvis måste jag kommentera skivomslaget, som ritats av Dave Correia:

 

 

Även om jag starkt gillar den monokroma zombie-kråkan, så tycker jag dessvärre inte att den skickar några experimentella eller nyskapande signaler i och med att den ändå har ungefär samma fundamentala handritade estetik som användes på förra skivan, A Sense of Purpose. Omslaget härleder helt klart tankarna till att det rör sig om "A Sense of Purpose del II", vilket jag tror kan riskera färga lyssningen av albumet.

 

Med omslag och första singel i åtanke så finns det en obehaglig känsla att det är ett stelt, upprepande och något ointressant In Flames som finns att vänta när Sounds of a Playground Fading når skivbutikerna, men förhoppningsvis kommer de att motbevisa eventuella tvivlare och faktiskt leverera något som är både utmanade och intressant.

Under förra veckan så släppte The Smashing Pumpkins den andra låten från den för tillfället fortfarande odöpta tredje EP:n i mastodontverket Teargarden by Kaleidyscope. Låten heter "Owata" och finns att höra på deras officiella hemsida. Hade deras officiella musikspelare inte varit helt gigantisk och otymplig hade jag embed:dat den direkt i inlägget och besparat alla ett extra klick.

För snart två veckor sedan så meddelade även Billy Corgan att bandet tänker avvika lite från deras nuvarande form av musikdistribution och släppa ett fullängdsalbum som fått titeln Oceania. Herr Corgan vill fortfarande hävda att fullängdsalbum är irrelevanta i dagsläget och att beslutet helt beror på den kreativa aspekten av att skriva ett album.

Oceania kommer att släppas som en del av Teargarden by Kaleidyscope och blir då den första fullägdaren bandet släpper sedan 2007 års Zeitgeist. Det är även sagt att releasen av den obenämnda tredje EP:n inte kommer att ske förrän efter Oceania släppts, vilken förmodas ske på det preliminära releasedatumet den 1:a september.

The Smashing Pumpkins har även skrivit på ett avtal med EMI Music och skall re-release:a sin kompletta diskografi med tillhörande extramaterial, inklusive Machina II: The Friends & Enemies of Modern Music som därmed för första gången kommer att distribueras av ett skivbolag (den är f.ö. tänkt att då slås samman med Machina/The Machines of God och släppas som ett dubbelalbum, vilket alltid varit den ursprungliga tanken).

Dessa re-releaser skall börja släppas i år, men de sista kommer inte att finnas tillgängliga förrän någon gång under 2013 och då tillsammans med ett nytt best of-album.

För de som brukar skumma igenom Aftonbladet, antingen i jakt på nyheter eller bara för det rena underhållningsvärdet i den stundtals fatalt misslyckade journalistiken, borde säkerligen ha sett och reagerat på en artikel som publicerades idag.

Med rubriken "Fotografiet rör sig faktiskt – kolla här!" följt av förklaringen "Två New York-konstnärer har med ny teknik skapat rörliga stillbilder." blir man ju helt klart konfunderad och efter att ha läst hela artikeln så blir man bara ytterligare konfunderad. Konceptet rörliga stillbilder är ju tveklöst paradoxalt och när den svenska artikeln väljer att inte närmare förklara det fundamentala tekniska konceptet och samtidigt misslyckas att till fullo förmedla det artistiska konceptet, så känns det som om Aftonbladet försöker revolutionera den animerade GIF:en, ett koncept som funnits sedan 1987 och som grovt plågade internet under 90-talet.

Med den formulering som Aftonbladet erbjuder sina läsare måste jag tyvärr erkänna att frågorna i kommentarsektionen om huruvida det rör sig om rörliga foton a la Harry Potter näst intill är befogade och likaså de hånfulla kommentarerna om att GIF- och Flash-animationer inte bör betraktas som nyheter.

Om man istället läser vad jag antar är ursprungsartikeln som är en mer ingående intervju med de två New York-konstnärerna, där de besvarar frågan kring både tekniken (då det som många konstaterar inte är någon ny teknik för att visa animationer, utan den teknik som det handlar om är den som utvecklats för att arrangera bilderna) och framförallt presenteras det artistiska konceptet, vilket förklarar poängen med dessa, tack vare Aftonbladet, nu näst intill mytiska "rörliga stillbilder".

Med korrekt faktaunderlag så kan man helt plötsligt uppskatta vad konstnärerna försöker åstadkomma, istället för att haka upp sig på någon av de tekniska teknikaliteterna.

Antingen har journalisten som skrivit Aftonbladets artikel inte själv förstått den tekniska aspekten, kanske i brist på kunskap kring hur animation fungerar i den digitala eran och därför bara översätt ett slumpmässigt citat ur intervjun och tryckt på publicera-knappen, eller så har journalisten inte förstått att det relevanta borde vara den artistiska intentionen, alternativt bara virrat bort sig själv fullkomligt i sin egna tabloidjournalistiska terminologi. Det är svårt att säga exakt var någonstans det gick snett.

Jag skulle iallafall sammanfatta Aftonbladets försök att förmedla denna nyhet med den engelskspråkiga termen: "swing and a miss".

Ett flertal spelsiter har skrivit om ett uttalande som Jason Kim, senior producer på id Software, nyligen gjort där det antyds att id Software är sugna på att bearbeta några av sina befintliga IP (vilket givetvis är förkortning för "intellectual property"), om det skulle finnas ett intresse för det.

De håller för närvarande på med Rage, ett nytt IP som jag nämnde inte allt för länge sedan, men har mer eller mindre bekräftat att de även jobbar på Doom 4. Bortsett från Quake 3-remakes och/eller avarter så var det senaste fullskaliga spel som id Software producerade helt själva Doom 3, vilket var typ en reboot på den legendariska Doom-franchisen från 1993. Doom 4 skall dock varken bli en uppföljare på Doom 3 eller en reboot, vilket jag antar lämnar rätt öppet för fri tolkning vad de egentligen menar med det.

Jason Kim nämner både Wolfenstein och Quake. Varav Wolfenstein-serien fick sig en ny del så sent som 2009, som kallades enbart Wolfenstein, (vilket av någon anledning är ett populärt sätt att döpa nya delar i gamla etablerade serier) som huvudsakligen utvecklades av Raven Software om jag inte misstar mig. Likaså gjorde Raven Software den fjärde delen av Quake-serien som kom 2005, som 2007 fick sig en pseudo-uppföljare i form av Enemy Territory: Quake Wars som utvecklades av Splash Damage.

Enemy Territory: Quake Wars bör givetvis inte blandas ihop med Wolfenstein: Enemy Territory, det gratisutgivna multiplayerspelet baserat på Return to Castle Wolfenstein, som i sin tur är föregångaren till 2009 år Wolfenstein och en reboot av id Softwares Wolfenstein 3D från 1992. Dock är värt att nämna att även Wolfenstein: Enemy Territory är utvecklat av Splash Damage och Enemy Territory kan betraktas som en egen spelserie av multiplayerspel deriverade från befintliga id Software-franchises.

En intressant parentes i sammanhanget är att Wolfenstein 3D är inspirerat av och fungerar som en uppföljare på två stycken stealth-baserade äventyrsspel som gjordes till bl.a. Apple II och Commodore 64 och som utvecklades av Muse Software, kallade Castle Wolfenstein och Beyond Castle Wolfenstein. Wolfenstein 3D fick sig även rätt snabbt en prequel vid namn Spear of Destiny, vilket innebär att serien sammanlagt fått sju spel, med fyra olika utvecklare, under 30 års tid.

Men för att återgå till Quake så är som sagt Enemy Territory: Quake Wars en uppföljare/spin-off till Quake 4, som är en uppföljare på Quake II. Det första Quake-spelet är fristående från det universom som Quake 2, Quake 4 och Enemy Territory: Quake Wars utspelar sig i. I Quake III Arena sammanstrålar karaktärer från både Doom, det första Quake och Quake II-universumet i en icke-storymässigt relevant multiplayershooter. Dock fick Quake III Arena även en remake för webbrowsers, vid namn Quake Live, som vissa hänvisar till som en uppföljare på Quake III Arena. Sedan finns ju givetvis även expansionspaketen till både Quake och Quake II samt Quake III: Team Arena.

Man kan tycka att många klassiska konsoll-franchises såsom till exempel The Legend of Zelda har vanvettig kontinuitet, och visserligen har id Softwares förstapersonsskjutare sällan någon relevant story att bibehålla någon kontinuitet kring, men fenomenet är ändå vanligare än man kanske tror, när man väl tänker efter.

För att återgå till Jason Kims uttalande, så är id Software uppenbarligen sugna på att bygga vidare på flera av deras befintliga IP's, utöver Doom 4 och visst ser man väl fram emot ett Wolfenstein 8 (eller blir det i så fall Wolfenstein II eller om man bygger vidare på Raven Softwares rebootade Wolfenstein-universum?) och Quake 5, som kanske kan bli en direkt uppföljare på det första Quake?

Även om det rycker i retro-nerven när gamla spel återupplivas, så finns det väl ändå en sund tanke med att då och då försöka sig på att göra nya och unika spel...

För de som äger en konsoll vars online-tjänst för närvarande inte ligger nere p.g.a hacker-attacker, t.ex. en Xbox 360, så kan det vara värt att notera att det under förra veckan släpptes en shooter från SNK, på Xbox Live Arcade.

Spelet heter Trouble Witches Neo och påminner rent estetiskt väldigt mycket om både Platine Despotife's GundeadliGne och Cave's DeathSmiles. Engelskspråkiga trailers som tämligen utförligt demonsterar gameplay:et har släppts och finns att beskåda på YouTube:

 

Lite kortfattar verkar den huvudsakliga spelmekaniken fungera en korsning mellan Guwange och Giga Wing? Fast betydligt mer färgglatt, horisontalscrollande och med häxor som protagonister.

 

SNK är väl kanske mest kända för sina fighting-spel till Neo Geo, men vad de gäller shooters har de iallafall den rätt uppskattade Contra-kopian Metal Slug och dess otaliga uppföljare i bagaget.

 

För 800 MS-poäng, vilket är ca 10 dollar, så bör det iallafall vara tillgänglig att införskaffas till närmaste krysslåda. Om man nu inte redan har tillräckligt många shooters för att hålla sig sysselsatt det vill säga...