PaEvDaLi

En av de mest geniala aspekterna av den nuvarande generationens konsoller är att samtliga via sina onlinetjänster (Xbox Live Arcade, PlayStation Network respektive Wii's Virtual Console) möjliggör nedladdning av klassiska retro-spel, från antingen tidigare konsollgenerationer eller som direkta portar av klassiska arkadspel.

Visst, det är ju guld värt för utgivarna att fortfarande kunna kränga uppåt en 20 år gamla spel (capitalism, ho?), men samtidigt erbjuder det högklassig underhållning för de som missade spelen första gången, alternativt vill återuppleva och erhålla nostalgikickar från tv-spelens guldålder, men inte har kvar sina gamla konsoller eller åtminstone inte i fungerande skick.

Sedan kan man ju alltid lyckas locka nya spelare, men törs man ens tänka på ifall dagens casual-spelare kan ta sig an t.ex. Super Mario Bros. med dess ack så komplexa och icke-intuitiva kontroll-schema utan någon form av tutorial eller andra hjälpmedel?

Nåväl, utbudet växer ständigt, och ryktesvis skall nu bl.a. Legend of Mana och Xenogears komma till det... *suck* amerikanska PSN. Då regionsfrågan fortfarande är en issue så innebär det att man som europé fortfarande är ungen som står utanför godisbutiken med ansiktet pressat mot skyltfönstret och vill in. Men i den högst digitala tidsåldern är det inte omöjligt och kanske förhoppningsvis lite troligare att denna kontinent också officiellt kan få ta del av kakan.

Nu är det visserligen inte stört omöjligt att registrera amerikanska eller japanska PSN-konton, men ändock. Man får hoppas att de som håller i trådarna inser hur de spottar en stor del av publiken i ansiktet när de undanhåller releaser från Europa... samt att för min del så kan Xenogears gärna får ta med sig Chrono Cross på vägen om det faktiskt skulle lyckas hitta hit...

I ett tidsfördrivande strösurf så råkade jag av en händelse kika in lite på den franska shmup-nyhetssiten lämpligt och händigt döpt till shmup.com. I en artikel som de visst publicerade för ett par dagar sedan, betitlad "DeathSmiles : la version Deluxe Edition dévoilée", så krävdes det inga djupare kunskaper i franska för att notera att PAL nämndes ett flertal gånger. Kunde man utifrån detta tordas anta att Cave-shootern DeathSmiles hade fått en utgivare i Europa?

Och ja, det hade visst varit publik kännedom ett tag, men det stämde mycket bra att så var fallet. Så har man en Xbox360 och gillar danmaku-shooters a la Cave så är detta ytterst goda nyheter och innebär att det finns något att se fram emot mot slutet av februari (då det verkar vara tänkt att det skall släppas).

Man kan ju innerligt hoppas att detta är början på en trend (tillsammans med bl.a. Gundemonium Collections release på PSN tidigare i år) att konsollportarna på spel av denna genre, via officiella och lagliga kanaler, kan börja ta sig över till västvärlden och framför allt till Europa och PAL-territorier!

Om någon nu råkar läsa detta får jag allt ta tillfället i akt och önska er: en riktigt god jul!

Aftonbladet publicerade idag en liten artikel angående diverse missöden som skett i riksdagen, såsom väl valda toalettbesökstillfällen och feltryckningar. För all del är det mänskligt att fela, men på något sätt känns det inte helt betryggande att ett lands styre och beslut kring bl.a. integritetsinkräktandende lagförslag såsom FRA, IPRED, datalagring etc. delvis eller till stor del är upp till den mänskliga faktorns godtycklighet.

Sedan kan man ju se det ur ett annat perspektiv och konstatera att för att förtjäna en riksdagsledamots lön, som faktiskt inte helt går av för hackor, så är det meriterande, men inte ett krav, att du kan skilja på "ja" och "nej", alternativt är engagerad nog i din arbetsuppgift att kunna fatta medvetna beslut eller ens vara närvarande på din arbetsplats.

För att få ett socialt och statusmässigt helt förkastligt yrke är kravet ibland lång befintlig erfarenhet och goda referenser för att kanske bara tjäna minimumlön.

Kan inte sätta fingret på det, men något känns lite snett... eller?

Ibland undrar man lite ifall ens aptit för ny musik mättats totalt när nästan allt nytt man hör antingen låter oorginellt eller ointressant. Dessa tankebanor krossas turligen nog med jämna mellanrum då man av ren händelse råkar snubbla över något som får en att höja ett ögonbryn eller två.

Idag när jag bläddrade bland Blabbermouth.net's nyhetsarkiv från de senaste dagarna hände just detta då ett sporadiskt klick på en embed:ad youtube-video från det franska metalbandet Klone lyckades fånga min uppmärksamhet och tala till något hos mig:

 

Ingenting som i dagsläget utgör någon större del av min skivsamling... but I kind of like!

 

Antar att det skulle klassificeras som någon form av progressiv hårdrock eller typ "post-rock". Efter att ha lyssnat lite på den övriga skivan i fråga, Black Days, så är intrycket övergripande positivt och för iallafall mina tankar väldigt mycket till Tool. Även om det givetvis är omåttligt roligt att hitta ny intressant musik så är det med en lätt suck som det får bli ytterligare en addition till den ständigt växande önskelista av skivor man en dag skulle vilja ha...

Idag så släpptes visst en japansk trailer för Final Fantasy IV Complete Collection:

 

Detta är alltså en re-release av Final Fantasy IV, tillsammans med Final Fantasy IV: The After Years, för PlayStation Portable.

 

Med tanke på hur brutalt Final Fantasy XIV håller på och floppar (även om de åtgärder som Square-Enix försöker med för att rädda det ändå är relativt beundransvärda), så måste man nästan tycka det är sunt att Square-Enix återvinner och släpper om sina redan etablerade och episka mästervärk till spel, om och om och om... och om och om igen. Jag har inga problem att föreställa mig att Squaresoft's, som de kallades på den tiden, klassiska titlar är lika relevanta och episka om 10 år, såvida inte casualspelarna lyckas med att fördumma industrin och sig själva totalt.

 

Dock kan jag tycka att det kan innebära en viss frustration för den som redan spelat orginalet på någon konsoll, sedan uppföljaren på en annan konsoll och som slutligen måste införskaffa en tredje konsoll för att få se lite nya filmer och spela ett nytt kapitel (jag är dock inte en av dessa människor, då jag faktiskt inte har spelat The After Years). Detta bara för att vid ett senare skede kanske behöva införskaffa en fjärde konsoll när Final Fantasy IV Ultimate Collection kommer, som innehåller ett nytt sidequest eller något annat fånigt.

 

För att återgå till min rubrik och ursprungliga tankeställning: Om man struntar i att räkna med att det släpptes 3 olika SNES-versioner av Final Fantasy IV (orginalet, den västerländska porten och "easytype"), så blir detta inte mindre än, grovt räknat, femte versionen av spelet: De ursprungliga SNES-releaserna, PlayStation-porten, WonderSwan Color/Gameboy Advance-versionerna, Nintendo DS-remake:n i 3D och nu PSP-porten, som åter är i 2D.

 

Om du vill få den ultimata upplevelsen, vilken version bör man lägga möda och likvida medel på för att införskaffa? Orginalet, så som Hironobu Sakaguchi tänkte sig spelet (inom de tekniska begränsningar som fanns 1991), den kommande re-releasen, som påstås vara den "kompletta" tills det att en ny version kan tänkas komma... eller varför inte DS-versionen som diskutabelt kanske är den grafiskt överlägsna?

 

I just Final Fantasy IV's fall är det kanske inte hela världen, då de flesta portar är relativt trogna orginalet, men om man tittar på DS-porten av Final Fantasy III, där de ursprungligen anonyma protagonisterna fick namn, backstorys och nya sido-storys för att skapa karaktärsutveckling. Det kan på det stora hela säkert bidra till en angenäm spelupplevelse, men det var ju egentligen inte så spelet egentligen var. Vad är den mest korrekta upplevelsen, det ursprungliga orginalet, eller den nya modifierade och ev. förfinade versionen?

 

Antingen börjar man bli gammal och konservativ, eller så har jag någon bisarr antropologisk ådra när det kommer till spel och media, men jag tar mig gärna an verk i dess orginal-form. I Final Fantasy III's fall skulle det innebära att jag hade behövt varit en japan innehavandes en Famicom i början på 90-talet (alternativt innehavandes en Famicom eller en Wii i dagsläget och goda kunskaper i japanska). Men så är uppenbarligen inte är fallet, därav får man hålla till godo med vad som kan erbjudas.

 

Var ville jag komma med detta? Jag är inte helt säker, kanske vill jag späda på den till leda uttjatade klyschan att "det var bättre förr", men jag vill åtminstone avslutningsvis hävda att ett orginal alltid är och förblir ett orginal, medan det som är nytt och hett bara är nytt och hett tills det kommer något nyare och hetare.

Igår publicerade DN en debatt-artikel angående s.k. "ny" "forskning" kring hur tv-spelsvåld tros påverka ungdomar. Den är egentligen föga läsvärd, då den inte presenterar något som någon med sunt förnuft inte för länge sedan redan har listat ut.

Dock stör jag mig en aning på det inledande stycket, som lyder, för att citera:

"Senaste debatten om medievåld handlade om videovåld och var aktuell för 15 år sedan – den stannade vid att forskningen inte kunde ge ett entydigt svar på ifall våld i medierna var kopplat till ett aggressivt beteende. Dataspel ansågs då som ett oskyldigt tidsfördriv."

Detta uttalande på något sätt förstör trovärdheten för vad som ev. följer. Senaste debatten om medievåld var för 15 år sedan? Srsly? Är detta om man bortser från den lilla incident som kallas Columbine-massakern 1999, som skapade en del debatt då bl.a. förstapersonsskjutaren Doom och Marilyn Mansons musik, av vissa, ansågs som orsakande faktor? Minns någon föredetta-juristen Jack Thompsons korståg mot generellt datorspelsvåld, med bl.a. de båda Rockstar Games-spelen Grand Theft Auto 3 och Bully som stora hackkycklingar? För att då inte nämna Rockstar Games' Manhunt-serie, som blivit bannlyst i vissa länder p.g.a dess våld. Minns någon rabalderna, i bl.a. Sverige, kring Postal 2?

I believe I've made my point.

Visst hade debattinlägget blivit ack så mycket mer dramatiskt om sanningen faktiskt hade varit att datorvåld inte hade debatterats alls de senaste 15 åren, men att fullständigt förvrida sanningen och försöka hävda det (när det är pinsamt uppenbart osant för vem som helst som inte bott under en sten de senaste 15 åren) är enbart ytterligare ett klavertramp i den ström av sörja som svenska dagstidningar försöker rubricera som "journalistik".