Musik 2010: All That Remains
Detta är långt ifrån en nyhet egentligen, då bl.a. Blabbermouth.net redan den 14:e rapporterade att All That Remains har släppt en video till låten "The Last Time" från deras senaste album ...For We Are Many.
Dock verkade det mer eller mindre vara omöjligt att stream:a videon från denna region, men idag noterade jag att videon gick att hitta och beskåda på YouTube och likväl verkar Amerika-exklusiviteten på videon nu vara hävd:
Dock verkade det mer eller mindre vara omöjligt att stream:a videon från denna region, men idag noterade jag att videon gick att hitta och beskåda på YouTube och likväl verkar Amerika-exklusiviteten på videon nu vara hävd:
...For We Are Many släpptes redan 2010 och "The Last Time" är än så länge den andra videon som släppts från skivan.
I jämförelse med This Darkened Heart som de släppte 2004 (som i min mening är ett underskattat mästerverk) eller vilket av bandets tidigare alster som helst så känns ...For We Are Many dessvärre tämligen vek. Jag måste erkänna att skivan generellt har svårt att behålla min uppmärksamhet och trots ett flertal genomlyssningar så är det nästan bara den nynn-vänliga förstasingeln "Hold On" som jag kan komma ihåg hur den låter.
Det är värt att notera att det inte är bristande musikalitet som är boven, då det mångfacetterade gitarrspelet fortfarande finns där, men det har helt och hållet tappat fokuset i både låtar och produktion. Det går väl knappast att beskylla Killswitch Engage-gitarristen och tillika albumets producent Adam Dutkiewicz för detta då han tidigare jobbat på både This Darkened Heart och The Fall of Ideals. Oavsett orsak så får jag besviket medge att ...For We Are Many är en tämligen blasé release från en annars talangfull grupp musiker, även om jag tror skivan har fått generellt god kritik.
Då deras karriär antagligen är långt ifrån över så är det bara att hoppas på att detta är en temporärt femte-albums-experimenterande med soundet, vilket alltid sker på gott och ont, men att det fortfarande kan finnas fler storverk att vänta.
Cave självpublicerar utanför japan!
De första konsollportarna av Cave-shooters som gjordes var DonPachi och DoDonPachi för PlayStation och Sega Saturn, som givetvis var Japan-exklusiva releaser.
När arkadhårdvara och hemkonsollerna sedan skiftade generation fick vi se Espgaluda, DoDonPachi Dai Ou Jou, Mushihime-sama och Ibara för PlayStation 2. Givetvis nådde inte dessa releaser heller utanför upphovslandets gränser.
När den nuvarande generationen konsoller kom så valde Cave Xbox 360 som målplattform och DoDonPachi Dai-Fakkatsu, Ketsui och DeathSmiles släpptes regionslåsta för den japanska marknaden. Sedan hände det fantastiska som jag nämnt flertalet gånger i olika inlägg att Cave släppte Mushihime-sama Futari och Espgaluda II regionsfria för Xbox 360. Trots att dessa sades skulle bli de sista spelen utan regionslåst så följde även en dubbelrelease av Muchi-Muchi Pork och Pink Sweets.
Vad som var kanske ännu mer fantastikt var att DeathSmiles så småningom fick en utgivare i Nordamerika i form av Aksys Games. Detta var en milstolpe i form av att det därmed blev den första Cave-shootern som officiellt släppts i Nordamerika. Denna milstolpe flyttades i år till Europa när DeathSmiles gavs ut här tack vare Rising Star Games.
Just DeathSmiles fick en uppföljare med titeln DeathSmiles IIX, som släpptes i Japan innan den första delen ens hade nått Nordamerika. Nu rapporterar Siliconera något som låter något för bra för att vara sant nästan. Tydligen skall Cave själva nu publicera uppföljaren till DeathSmiles i Nordamerika. Man bör kanske inte ropa hej förrän man tagit sig över Stilla havet, men man kan ändå fundera över vad detta skulle kunna innebära för genren. Nog för att det inte har nämnts något om Europa, men om detta är slutet på genrens övergripande Japan-exklusivitet så är det ett litet steg för ett enskilt spel och ett gigantiskt steg för de västerländska spelarna.
Man kan iallafall hålla tummarna på att detta kan bli den nya trenden och man i samma utsträckning inte längre behöver ruineras av import- och fraktkostnader.
När arkadhårdvara och hemkonsollerna sedan skiftade generation fick vi se Espgaluda, DoDonPachi Dai Ou Jou, Mushihime-sama och Ibara för PlayStation 2. Givetvis nådde inte dessa releaser heller utanför upphovslandets gränser.
När den nuvarande generationen konsoller kom så valde Cave Xbox 360 som målplattform och DoDonPachi Dai-Fakkatsu, Ketsui och DeathSmiles släpptes regionslåsta för den japanska marknaden. Sedan hände det fantastiska som jag nämnt flertalet gånger i olika inlägg att Cave släppte Mushihime-sama Futari och Espgaluda II regionsfria för Xbox 360. Trots att dessa sades skulle bli de sista spelen utan regionslåst så följde även en dubbelrelease av Muchi-Muchi Pork och Pink Sweets.
Vad som var kanske ännu mer fantastikt var att DeathSmiles så småningom fick en utgivare i Nordamerika i form av Aksys Games. Detta var en milstolpe i form av att det därmed blev den första Cave-shootern som officiellt släppts i Nordamerika. Denna milstolpe flyttades i år till Europa när DeathSmiles gavs ut här tack vare Rising Star Games.
Just DeathSmiles fick en uppföljare med titeln DeathSmiles IIX, som släpptes i Japan innan den första delen ens hade nått Nordamerika. Nu rapporterar Siliconera något som låter något för bra för att vara sant nästan. Tydligen skall Cave själva nu publicera uppföljaren till DeathSmiles i Nordamerika. Man bör kanske inte ropa hej förrän man tagit sig över Stilla havet, men man kan ändå fundera över vad detta skulle kunna innebära för genren. Nog för att det inte har nämnts något om Europa, men om detta är slutet på genrens övergripande Japan-exklusivitet så är det ett litet steg för ett enskilt spel och ett gigantiskt steg för de västerländska spelarna.
Man kan iallafall hålla tummarna på att detta kan bli den nya trenden och man i samma utsträckning inte längre behöver ruineras av import- och fraktkostnader.
Onödigt spelmusikaliskt vetande: old school TV-spelscover
Såhär under helgdagar är det oftast rätt få nyheter eller andra nämnvärdheter som sker i spel- eller musikindustrierna. Just detta har dock resulterat i en artikel på GameInformer.com som jag personligen tyckte var särdeles intressant.
NARC är ett gammalt arkad-spel från 1988 gjort av Williams Electronics. Spelet portades bl.a. till 8-bitars Nintendo och ett flertal hemdatorer och fick en remake/reboot 2005 för Xbox, PS2 och PC.
Det mest intressanta kring detta spel rör dess ledmodiv, komponerat av Brian Schimdt. Rockbandet The Pixies gjorde nämligen tydligen en cover på ledmotivet redan 1991 och släppte som B-sida till deras singel "Planet of Sound". Både Pixies version och NES-versionen av ledmotivet finns att lyssna på i GameInformers.com's artikel.
Det nämnvärda är ju att 1991 var långt innan Minibosses, MegaDriver eller några av de andra mer kända cover-banden "slog igenom" med att göra rock-versioner av TV-spelslåtar och måste säkerligen vara ett av de tidigaste förekommande exemplena på TV-spelsmusik i populärmusikaliska sammanhang i västvärlden. I Japan har ju TV-spelsmusiken brukats utanför sin kontext i koncertsammanhang eller liknande under en något längre tid.
Själv har jag aldrig spelat NARC och det är kanske inte ett av TV-spelsvärldens mest älskade eller ens kända ledmotiv, men det är onekligen ett stycke onödigt vetande utan dess like att lägga till sin repertoar.
NARC är ett gammalt arkad-spel från 1988 gjort av Williams Electronics. Spelet portades bl.a. till 8-bitars Nintendo och ett flertal hemdatorer och fick en remake/reboot 2005 för Xbox, PS2 och PC.
Det mest intressanta kring detta spel rör dess ledmodiv, komponerat av Brian Schimdt. Rockbandet The Pixies gjorde nämligen tydligen en cover på ledmotivet redan 1991 och släppte som B-sida till deras singel "Planet of Sound". Både Pixies version och NES-versionen av ledmotivet finns att lyssna på i GameInformers.com's artikel.
Det nämnvärda är ju att 1991 var långt innan Minibosses, MegaDriver eller några av de andra mer kända cover-banden "slog igenom" med att göra rock-versioner av TV-spelslåtar och måste säkerligen vara ett av de tidigaste förekommande exemplena på TV-spelsmusik i populärmusikaliska sammanhang i västvärlden. I Japan har ju TV-spelsmusiken brukats utanför sin kontext i koncertsammanhang eller liknande under en något längre tid.
Själv har jag aldrig spelat NARC och det är kanske inte ett av TV-spelsvärldens mest älskade eller ens kända ledmotiv, men det är onekligen ett stycke onödigt vetande utan dess like att lägga till sin repertoar.
Touhou Shinreibyou ～ Ten Desires
Det är klart skamligt att jag inte nämnt något tidigare, men det officiella demot till det trettonde Touhou-spelet finns att ladda ner.
Det är rätt ovanligt att Touhou-demon går att ladda ner gratis, då de oftast brukar säljas på mässor eller liknande, men som jag skrev i ett tidigare inlägg så skulle ju demot ha släppts på Reitaisai 8, en japansk Touhou-mässa som skulle blivit av stapeln den 13:e mars, men som ställdes in p.g.a. katastrofen i Japan.
Den nya planen blev därefter att demot nu släppts fritt på internet och de pengar som tjänas på försäljningen av demot på Reitaisai 8 (som blivit ombokat till den 8:e maj) kommer istället att skänkas till välgörande ändamål.
Visst finns det en poäng med att köpa ett spelvärt demo och samtidigt stödja välgörenhet, men för de som inte har möjlighet att boka in en Japan-resa i början på maj och ändå vill ta del av den senaste delen i en av världens bästa spelserier så rekommenderar jag starkt att ladda ner Ten Desires-demot.
Efter den första genomspelningen så är spelsystemet fortfarande något mystiskt, men musiken är i vanlig ordning briljant, spellcards:en lyckas förbli lika innovativa på ett sätt som bara Touhou-serien vågar göra dem i dagsläget plus att Youmu Konpaku från Perfect Cherry Blossom och Imperishable Night är tillbaka som spelbar karaktär ^^'
Det är rätt ovanligt att Touhou-demon går att ladda ner gratis, då de oftast brukar säljas på mässor eller liknande, men som jag skrev i ett tidigare inlägg så skulle ju demot ha släppts på Reitaisai 8, en japansk Touhou-mässa som skulle blivit av stapeln den 13:e mars, men som ställdes in p.g.a. katastrofen i Japan.
Den nya planen blev därefter att demot nu släppts fritt på internet och de pengar som tjänas på försäljningen av demot på Reitaisai 8 (som blivit ombokat till den 8:e maj) kommer istället att skänkas till välgörande ändamål.
Visst finns det en poäng med att köpa ett spelvärt demo och samtidigt stödja välgörenhet, men för de som inte har möjlighet att boka in en Japan-resa i början på maj och ändå vill ta del av den senaste delen i en av världens bästa spelserier så rekommenderar jag starkt att ladda ner Ten Desires-demot.
Efter den första genomspelningen så är spelsystemet fortfarande något mystiskt, men musiken är i vanlig ordning briljant, spellcards:en lyckas förbli lika innovativa på ett sätt som bara Touhou-serien vågar göra dem i dagsläget plus att Youmu Konpaku från Perfect Cherry Blossom och Imperishable Night är tillbaka som spelbar karaktär ^^'
Ingen mer Nintendo DS Lite
Idag meddelade GameInformer.com att produktionen av Nintendos DS Lite skall upphöra. Lite-modellen var den andra upplagan av Nintendo's bärbara DS-konsoller och i och med att ursprungskonsollen inte tillverkats på ett tag så återstår därmed endast de något nyare DSi och DSi XL.
Med Nintendos 3DS på marknaden så kan man ju undra på vilket sätt denna nyhet kan vara anmärkningsvärd. Varför bry sig om att blicka bakåt mot undermålig hårdvara när vi har ny shiney 3d-teknik att fördriva vår dyrbara tid med?
För den inbitna retro-gamern så är det värt att anmärka att DS Lite var den sista modellen av Nintendo DS med en slot för Game Boy Advance-spel. Därmed var det den enda officiella nyproducerade konsollen som kunde spela någon form av fysiska Game Boy-spel.
Game Boy lanserade 1989 i Japan och Nordamerika och 1990 i Europa och har flertalet unika titlar i sin spelrepertoar och är utan tvekan en fundamental och älskad del av många individers barndom. Med den upphörda produktionen av Ninteno DS Lite är det också den sista spiken i kistan för Game Boy-serien och möjligheten att läsa deras fysiska kassetter.
Visst kommer digital distribution antagligen försöka fylla en del av det tomrum som kan tänkas uppstå (med de för- och nackdelar som det kan tänkas innebära), men för de som värderar minnet av plastkassetter med sådana odödliga Game Boy-titlar som t.ex. The Legend of Zelda: Link's Awakening och Super Mario Land, skulle jag starkt rekommendera att hålla hårt i sinna funktionella Game Boy-kompatibla konsoller, för snart är de antagligen ett minne blott.
Med Nintendos 3DS på marknaden så kan man ju undra på vilket sätt denna nyhet kan vara anmärkningsvärd. Varför bry sig om att blicka bakåt mot undermålig hårdvara när vi har ny shiney 3d-teknik att fördriva vår dyrbara tid med?
För den inbitna retro-gamern så är det värt att anmärka att DS Lite var den sista modellen av Nintendo DS med en slot för Game Boy Advance-spel. Därmed var det den enda officiella nyproducerade konsollen som kunde spela någon form av fysiska Game Boy-spel.
Game Boy lanserade 1989 i Japan och Nordamerika och 1990 i Europa och har flertalet unika titlar i sin spelrepertoar och är utan tvekan en fundamental och älskad del av många individers barndom. Med den upphörda produktionen av Ninteno DS Lite är det också den sista spiken i kistan för Game Boy-serien och möjligheten att läsa deras fysiska kassetter.
Visst kommer digital distribution antagligen försöka fylla en del av det tomrum som kan tänkas uppstå (med de för- och nackdelar som det kan tänkas innebära), men för de som värderar minnet av plastkassetter med sådana odödliga Game Boy-titlar som t.ex. The Legend of Zelda: Link's Awakening och Super Mario Land, skulle jag starkt rekommendera att hålla hårt i sinna funktionella Game Boy-kompatibla konsoller, för snart är de antagligen ett minne blott.
PSN nere igen...
Jag erkänner relativt ofta att jag är gammalmodig av mig, när det kommer till vissa punkter. För all del tillhör jag väl den sista generationen som kommer att kunna minnas en tid före både internet och mobiltelefoner, men trots detta är jag inte fientlig mot ny teknik, förutom när den inskränker på rättigheter och funktionalitet.
Under gårdagen gick PSN ner, av okänd anledning, och ligger fortfarande nere. Det finns teorier om att det rör sig om allt från hackerattacker till problem med Steam-integrationen med det under gårdagen släppta Portal 2. Oavsett anledning så innebär frånvaron av ett fungerande PlayStaiton Network problem för en del som vill spela sina spel med online-funktionalitet, vilket är just den punkt där skor tenderar att klämma för min del. Detta är en punkt som vid något tillfälle skapat problem hos de flesta digitala distributionsnätverken som t.ex. Steam och XBLA.
Jag är väl gammalmodig när jag anser att när man köper en vara borde kunna använda den när man vill, vilket i dagsläget oftast inte är fallet. Allt är frid och fröjd så länge det fungerar och då kan man tycka att jag är någon form av dinosaurie som förespråkar fysisk mediadistribution, men när allting totalhavererar p.g.a. att en onlinetjänst går ner så är det något betryggande i att kunna stoppa i en skiva och utan problem använda det media man betalat dyrt förärvade slantar för.
Detta är inte första gången just PSN går ner, förra året så gjorde en matematisk felkalkylering att PSN ville få det till att det var skottår, vilket det inte var, vilket istället tillfälligt skapade mycket problem för många som just då ville spela sina PS3-spel.
Visst, det finns pengar att spara med att undvika mellanhanden i form av distributörer och det faktum att spelutvecklare kan nå direkt till konsumenten. Likaså är dagen fysiska lagringsmedia inte några som kommer att räcka för evigt utan riskerar att förgås i och med tidens tand. Men den dagen då vi förkastat alla former av fysisk lagringsmedia och vi har alla våra filmer, spel och musik beroende på av en godtycklig onlinetjänst och den av någon anledning skulle upphöra att fungera?
Jag antar att vi får samla våra familjer runt lägerelden och berätta historier för varandra, såsom man gjorde tiden före, de nu antika, fysiska lagringmedierna.
Under gårdagen gick PSN ner, av okänd anledning, och ligger fortfarande nere. Det finns teorier om att det rör sig om allt från hackerattacker till problem med Steam-integrationen med det under gårdagen släppta Portal 2. Oavsett anledning så innebär frånvaron av ett fungerande PlayStaiton Network problem för en del som vill spela sina spel med online-funktionalitet, vilket är just den punkt där skor tenderar att klämma för min del. Detta är en punkt som vid något tillfälle skapat problem hos de flesta digitala distributionsnätverken som t.ex. Steam och XBLA.
Jag är väl gammalmodig när jag anser att när man köper en vara borde kunna använda den när man vill, vilket i dagsläget oftast inte är fallet. Allt är frid och fröjd så länge det fungerar och då kan man tycka att jag är någon form av dinosaurie som förespråkar fysisk mediadistribution, men när allting totalhavererar p.g.a. att en onlinetjänst går ner så är det något betryggande i att kunna stoppa i en skiva och utan problem använda det media man betalat dyrt förärvade slantar för.
Detta är inte första gången just PSN går ner, förra året så gjorde en matematisk felkalkylering att PSN ville få det till att det var skottår, vilket det inte var, vilket istället tillfälligt skapade mycket problem för många som just då ville spela sina PS3-spel.
Visst, det finns pengar att spara med att undvika mellanhanden i form av distributörer och det faktum att spelutvecklare kan nå direkt till konsumenten. Likaså är dagen fysiska lagringsmedia inte några som kommer att räcka för evigt utan riskerar att förgås i och med tidens tand. Men den dagen då vi förkastat alla former av fysisk lagringsmedia och vi har alla våra filmer, spel och musik beroende på av en godtycklig onlinetjänst och den av någon anledning skulle upphöra att fungera?
Jag antar att vi får samla våra familjer runt lägerelden och berätta historier för varandra, såsom man gjorde tiden före, de nu antika, fysiska lagringmedierna.
Rage gameplay
id Software behöver knappast någon introduktion. Från den hoppstyltehoppande Commander Keen, via nazistdödandet i Wolfenstein 3D, demonslakten i Doom och givetvis online-FPS:ets urfader, Quake, så har id Software med John Carmack i spetsen flyttat gränsterna för både spel och teknik.
Med det första nya franchiset sedan 1996 och det första nyutvecklade fullfjädrade spelet sedan 2004 så börjar Rage närma sig att få beskåda dagens ljus, iklädd deras senaste spelmotor id Tech 5.
Om blandningen mellan FPS och bilspel är det som krävs för att id Software åter skall krönas till kungar av spelindustrin återstår att se, men för den som är nyfiken på hur Rage ter sig, så släpptes det häromdagen fem minuters gameplay att beskåda:
Med det första nya franchiset sedan 1996 och det första nyutvecklade fullfjädrade spelet sedan 2004 så börjar Rage närma sig att få beskåda dagens ljus, iklädd deras senaste spelmotor id Tech 5.
Om blandningen mellan FPS och bilspel är det som krävs för att id Software åter skall krönas till kungar av spelindustrin återstår att se, men för den som är nyfiken på hur Rage ter sig, så släpptes det häromdagen fem minuters gameplay att beskåda:
Musik 2011: Arch Enemy
2011 är onekligen ett år då många giganter från den svenska metalscenen släpper nytt material. The Haunted har redan släppt Unseen och t.ex. In Flames kommer att släppa nytt material senare i år, även om det är utan Jesper Strömblad. De, sedan milleniumskiftet, kvinnofrontade Arch Enemy har även ett nytt album på gång, vilket innebär deras första nyskrivna materialet sedan skivan Rise of the Tyrant från 2007.
Deras kommande album heter Khaos Legions och jag kan dessvärre inte hålla mig från att diskutera skivans omslag. Omslaget är gjort av en herre vid namn Brent Elliott White, som jag inte vet mycket utöver att han gör illustrationer, skivomslag men även verkar ha jobbat med tecknade serier. Omslaget skall, enligt wikipedia "feature a photo of the band cartooned in skeletons", men varenda gång skivomslaget dyker upp i en Arch Enemy-relaterad artikel kommer jag osökt att tänka på Borderlands.
Men det är kanske bara jag. Den visuella stilen skulle även kunna liknas vid Enemy Territory: Quake Wars eller Half-Life 2 för den delen. Men det är enbart en personlig parentes i sammanhanget.
Den första singeln från Khaos Legions släpptes redan i slutet av mars och heter "Yesterday is Dead and Gone". En tillhörande video släpptes nu i dagarna, som "exklusivt" går att streama från utvalda siter, vilka går att finna på den till skivan lanserade siten KhaosLegions.com. Videoströmmen från finska siten Inferno ser åtminstone ut på detta vis:
Deras kommande album heter Khaos Legions och jag kan dessvärre inte hålla mig från att diskutera skivans omslag. Omslaget är gjort av en herre vid namn Brent Elliott White, som jag inte vet mycket utöver att han gör illustrationer, skivomslag men även verkar ha jobbat med tecknade serier. Omslaget skall, enligt wikipedia "feature a photo of the band cartooned in skeletons", men varenda gång skivomslaget dyker upp i en Arch Enemy-relaterad artikel kommer jag osökt att tänka på Borderlands.
Men det är kanske bara jag. Den visuella stilen skulle även kunna liknas vid Enemy Territory: Quake Wars eller Half-Life 2 för den delen. Men det är enbart en personlig parentes i sammanhanget.
Den första singeln från Khaos Legions släpptes redan i slutet av mars och heter "Yesterday is Dead and Gone". En tillhörande video släpptes nu i dagarna, som "exklusivt" går att streama från utvalda siter, vilka går att finna på den till skivan lanserade siten KhaosLegions.com. Videoströmmen från finska siten Inferno ser åtminstone ut på detta vis:
Ifall de producerar musik i samma klass som de gjorde i slutet av 90-talet och början av detta årtusende är väl upp till var och en att tycka och tänka. Men i vilket fall som helst så skulle jag rekommendera att lyssna på deras 2001-release Wages of Sin som eventuell referens.
Fatalt hår i media...
Disneys femtionde "Disneyklassiker" är den under förra året släppta Tangled, eller Trassel som titeln blir på svenska. Storyn är baserad på bröderna Grimms saga om Rapunzel, prinsessan med det hutlöst långa håret, som de flesta säkert är någorlunda familjär vid.
Filmens ursprungstitel var densamma som huvudkaraktären, men titeln byttes ut till det mer godtyckliga Tangled, vilket tros bero på att Disney befarade att den inte skulle kunna tilltala unga pojkar, vilket man menar skulle baseras på att den förra "Disneyklassikern", Prinsessan och grodan, inte blev någon större succé p.g.a att den hade ordet "prinsessa" i titeln.
I orginaltrailern, som innehåller en del material som inte finns i den faktiska filmen, skildras Rapunzels magiska kalufs som ett formitabelt redskap för att tillfoga skada.
Man måste väl ha någon form av skada när man ser filmen och tankarna, Disneys färgglada sagolandskap till trots, dras mot Millia Rage från Guilty Gear-serien och man hela tiden väntar på att någon fatal hår-combo när som helst skall utföras med kirurgisk precision...
Filmens ursprungstitel var densamma som huvudkaraktären, men titeln byttes ut till det mer godtyckliga Tangled, vilket tros bero på att Disney befarade att den inte skulle kunna tilltala unga pojkar, vilket man menar skulle baseras på att den förra "Disneyklassikern", Prinsessan och grodan, inte blev någon större succé p.g.a att den hade ordet "prinsessa" i titeln.
I orginaltrailern, som innehåller en del material som inte finns i den faktiska filmen, skildras Rapunzels magiska kalufs som ett formitabelt redskap för att tillfoga skada.
Man måste väl ha någon form av skada när man ser filmen och tankarna, Disneys färgglada sagolandskap till trots, dras mot Millia Rage från Guilty Gear-serien och man hela tiden väntar på att någon fatal hår-combo när som helst skall utföras med kirurgisk precision...
3DS och shooters...
Är du intresserad av shooters och äger en Nintendo DS är säkert namnet Nanostray bekant, inte minst för att det inte finns överdrivet många shooters till DS.
Enlige Siliconera har utvecklarna, Shin'en Multimedia, nu gått ut med att de håller på att utveckla en shooter för Nintendos nyligen lanserade 3DS, med titeln Nano Assault.
Den bärbara shootern är ju en tämligen vettig tanke, med dess generellt korta men intensiva spelomgångar. Dock när Cave håller på att portar sina spel till iOS och andra telefonplattformar så är frågan hur de diton specifikt utvecklade för Nintendo-hårdvara står sig i jämförelse.
Cave-spelen för telefon har modifierade styrsystem och erbjuder inte samma upplevelse som en regelrätt konsollport gör, men de är i vilken form de än kommer ofta gedigna spelupplevelser.
Värt att nämna i sammanhanget är att Cave faktiskt gjorde en Death Label-version (som i Cave-spel brukar innebära att man bara spelar bossfighter) av sitt Ketsui ~Kizuna Jigoku Tachi~ till Nintendo DS, men som givetvis enbart släpptes i ursprungslandet.
Med iOS som den för tillfället givna handhållna plattformen för shooters så är det intressant att se om 3DS kommer att kunna sätta emot något. Givetvis förutsätter det att utvecklare producerar spel för plattformen, men även att spelen blir bra. Sedan om 3D-teknologin har något att tillföra genren i sig är väl tveksamt, utöver att vara extremt gimmick:igt, men det får både tiden och ev. nyskapande utvecklare så småningom utvisa.
Om inte annat innebär det att det iallafall kommer att ha släppts en shooter till 3DS...
...och sedan får vi väl se hur den nu beryktade Wii 2 kommer att kunna stå sig i shootersammanhang. Det första Wii fick ju åtminstone Castle of Shikigami III i Japan och Nordamerika...
Enlige Siliconera har utvecklarna, Shin'en Multimedia, nu gått ut med att de håller på att utveckla en shooter för Nintendos nyligen lanserade 3DS, med titeln Nano Assault.
Den bärbara shootern är ju en tämligen vettig tanke, med dess generellt korta men intensiva spelomgångar. Dock när Cave håller på att portar sina spel till iOS och andra telefonplattformar så är frågan hur de diton specifikt utvecklade för Nintendo-hårdvara står sig i jämförelse.
Cave-spelen för telefon har modifierade styrsystem och erbjuder inte samma upplevelse som en regelrätt konsollport gör, men de är i vilken form de än kommer ofta gedigna spelupplevelser.
Värt att nämna i sammanhanget är att Cave faktiskt gjorde en Death Label-version (som i Cave-spel brukar innebära att man bara spelar bossfighter) av sitt Ketsui ~Kizuna Jigoku Tachi~ till Nintendo DS, men som givetvis enbart släpptes i ursprungslandet.
Med iOS som den för tillfället givna handhållna plattformen för shooters så är det intressant att se om 3DS kommer att kunna sätta emot något. Givetvis förutsätter det att utvecklare producerar spel för plattformen, men även att spelen blir bra. Sedan om 3D-teknologin har något att tillföra genren i sig är väl tveksamt, utöver att vara extremt gimmick:igt, men det får både tiden och ev. nyskapande utvecklare så småningom utvisa.
Om inte annat innebär det att det iallafall kommer att ha släppts en shooter till 3DS...
...och sedan får vi väl se hur den nu beryktade Wii 2 kommer att kunna stå sig i shootersammanhang. Det första Wii fick ju åtminstone Castle of Shikigami III i Japan och Nordamerika...
Ingen musik 2011: The Famine splittras
I lördags splittrades tydligen den amerikanska metal-bandet The Famine, som jag bl.a. skrivit om i ett tidigare inlägg. Den vanliga orsaken till splittringar som interna konflikter eller substans-missbruk är dock inte boven denna gång, utan det faktum att de är 30+, har barnfamiljer och är spridda över landet.
Tämligen... odramatiskt.
De hann under sin karriär släppa två fullängdsalbum på Solid State Records, varav det första, The Raving and The Reaping kom 2008, och det andra vilket till synes verkar bli deras sista album, The Architects of Guilt, släpptes så sent som i februari detta år.
Från The Architects of Guilt släpptes en video, som jag inte tidigare postat, som då istället äran får runda av denna korta notis:
Tämligen... odramatiskt.
De hann under sin karriär släppa två fullängdsalbum på Solid State Records, varav det första, The Raving and The Reaping kom 2008, och det andra vilket till synes verkar bli deras sista album, The Architects of Guilt, släpptes så sent som i februari detta år.
Från The Architects of Guilt släpptes en video, som jag inte tidigare postat, som då istället äran får runda av denna korta notis:
TV-spel... som sport... i Sverige?
Det går att skriva inlägg, för inläggskrivandets skull, men jag strävar alltid efter ett visst mått av läsvärdhet. Det har i dagarna kommit uppdateringar om digitala re-releaser eller små uppdateringar på andra saker jag redan skrivit om och dessa ignorerar jag fullständigt för istället försöker belysa en annan tämligen kontemporär företeelse, få tabloid-giganten Aftonbladet, eller deras spelredaktion snarare, skryter idag med att de tänker köra e-sport live.
Närmare bestämt så anordnar Dreamhack idag en turnering i Starcraft II på kulturhuset i Stockholm till vilken spelare i världsklass har flugits in från hela världen. Prispotten skall ligga på 100000kr och pubilkintresset påstås vara enormt. Biljetterna såldes slut direkt och därför kommer turneringen även att visas på internet.
Starcraft brukar skämtsamt kallas för Sydkoreas nationalsport, men med nationell tv-övervakning och massiva sponsorpengar så går det inte förneka att det är en etablerad sport, även i folkhemmen. Skulle du få för dig att försöka fuska så riskerar du faktiskt fängelsestraff, så de tar onekligen spelet på blodigt allvar.
Aftonbladet menar i en av sina artiklar att Sverige av vissa hänvisas till som Europas Sydkorea. Allt är visserligen relativt, men det känns ändå som vi ännu inte riktigt där än, även om detta är ett starkt initiativ, både för att placera Sverige på kartan i e-sportkretsar och för att etablera e-sport som en potentiell publiksport i vårt kalla avlånga land.
För ett par år sedan då jag spelade datorspel i betydligt större utsträckning än jag gör nu så var det något föraktat och nördigt och att försöka kalla något som inte involverar någon större fysisk ansträngning för sport var otänkbart, men tiderna förändras givetvis... eller gör de det?
Kommer vi om några år kunna få våra favoritprogram inställda för direktsända matcher i Starcraft II, eller kommer detta att förbli en företeelse som blomstrar i andra kulturer och som i vårt land enbart frodas hos den mer nischade publiken? Men det är klart, för den som inte spelat spelet, eller är särskilt insatt i datorspelskulturen måste det te sig lika kryptiskt som cricket är för den breda massan.
Aftonbladet tänkte iallafall samtidigt passa på att hålla en debatt ifall svenskar anser att datorspel kan räknas som en sport, där vi får se hur pass mycket konservatismen visar sitt fula tryne i detta land. Utfallet kan iallafall bli tämligen intressant att se.
Närmare bestämt så anordnar Dreamhack idag en turnering i Starcraft II på kulturhuset i Stockholm till vilken spelare i världsklass har flugits in från hela världen. Prispotten skall ligga på 100000kr och pubilkintresset påstås vara enormt. Biljetterna såldes slut direkt och därför kommer turneringen även att visas på internet.
Starcraft brukar skämtsamt kallas för Sydkoreas nationalsport, men med nationell tv-övervakning och massiva sponsorpengar så går det inte förneka att det är en etablerad sport, även i folkhemmen. Skulle du få för dig att försöka fuska så riskerar du faktiskt fängelsestraff, så de tar onekligen spelet på blodigt allvar.
Aftonbladet menar i en av sina artiklar att Sverige av vissa hänvisas till som Europas Sydkorea. Allt är visserligen relativt, men det känns ändå som vi ännu inte riktigt där än, även om detta är ett starkt initiativ, både för att placera Sverige på kartan i e-sportkretsar och för att etablera e-sport som en potentiell publiksport i vårt kalla avlånga land.
För ett par år sedan då jag spelade datorspel i betydligt större utsträckning än jag gör nu så var det något föraktat och nördigt och att försöka kalla något som inte involverar någon större fysisk ansträngning för sport var otänkbart, men tiderna förändras givetvis... eller gör de det?
Kommer vi om några år kunna få våra favoritprogram inställda för direktsända matcher i Starcraft II, eller kommer detta att förbli en företeelse som blomstrar i andra kulturer och som i vårt land enbart frodas hos den mer nischade publiken? Men det är klart, för den som inte spelat spelet, eller är särskilt insatt i datorspelskulturen måste det te sig lika kryptiskt som cricket är för den breda massan.
Aftonbladet tänkte iallafall samtidigt passa på att hålla en debatt ifall svenskar anser att datorspel kan räknas som en sport, där vi får se hur pass mycket konservatismen visar sitt fula tryne i detta land. Utfallet kan iallafall bli tämligen intressant att se.
Bakom scenen på Video Games Live
En sådär lagom trög söndag kan man ju dryga ut med vad som mer eller mindre är ett reklam. GameInformer.com gjorde iallafall en feature i veckan som är en "bakom kulisserna"-inslag, med tillhörande video, om Video Games Live-koncerterna.
TV-spelskoncerter har fått ett uppsving under 2000-talet, inte minst i Sverige där vi har allt från Distant Worlds-koncerterna till lokala högskolor som hyllar diverse kompositörer.
Videon visar iallafall diverse koncert-footage och Tommy Tallarico (tv-spelskompositör och co-grundare av Video Games Live) som gör reklam för det betydligt mer internationella fenomenet. De gör milda försök att visa något "bakom kulisserna" genom att nämna att de använder click-tracks och närmickar instrument, men det är ingenting som är jättesvårt att lista ut på egen hand.
Har man ingenting bättre för sig att göra i 11 minuter en söndag så kan det vara ett underhållande inslag.
TV-spelskoncerter har fått ett uppsving under 2000-talet, inte minst i Sverige där vi har allt från Distant Worlds-koncerterna till lokala högskolor som hyllar diverse kompositörer.
Videon visar iallafall diverse koncert-footage och Tommy Tallarico (tv-spelskompositör och co-grundare av Video Games Live) som gör reklam för det betydligt mer internationella fenomenet. De gör milda försök att visa något "bakom kulisserna" genom att nämna att de använder click-tracks och närmickar instrument, men det är ingenting som är jättesvårt att lista ut på egen hand.
Har man ingenting bättre för sig att göra i 11 minuter en söndag så kan det vara ett underhållande inslag.
Skygglappar = ansvarsfrihet?
En nyhet som publicerats i de flesta dagstidningar idag rör en familj vars barn handlat virtuella "smurfbär" för en summa av 50000 kronor i ett Ipad-spel, vilket familjens mor nu väldigt publikt rasar mot.
Bortsett från att det är svårt att skriva en rubrik som innehåller termen "smurfbär" utan att brista ut i skratt så är detta givetvis en rejäl tragedi för familjen, om nu deras skri i media inte resulterar i att de slipper betala för transaktionerna de faktiskt gjort. Likaså är det alltid en tragedi varje gång någon spenderar en stor hög med riktiga pengar i ett Facebook-spel för att de inte tänker sig för eller begriper bättre.
För att sammanfatta vad som hänt så köpte en mor spelet Smurfs' Village till sin Ipad för att hålla sina barn sysselsatta under en lång bilresa. Spelet fungerar precis som Farmville och du har en valuta i spelet, som i detta fall kallas "smurfbär", som du antingen kan slita arslet av dig för att samla ihop i spelet, eller köpa för riktiga pengar. Barnen köpte då "smurfbär" för riktiga pengar, istället för att skaffa ihop dem själva och sluträkningen handlade på 50000kr, vilket givetvis kom som en obehaglig chock för föräldrarna.
Berättelsen forumuleras lite olika beroende på var man läser den, men om man tar tabloid-jätten Aftonbladets formulering så är det ett par saker jag reagerar på.
Först och främst:
"Barnen, 6 och 7 år gamla, behövde något att göra under den långa bilresan. Så mamma Maria Attvik laddade hem spelet Smurf's Village till deras Ipad".
Nu inser jag att jag antagligen låter gammalmodig och bitter, men det är nog ganska många barn som överlevt långa bilturer genom åren utan att ha någon Ipad som underhållning. Visst kan man tycka att vi skall ta vara på modern teknologi, men det känns om det som i detta fallet rör sig om teknologi som föräldrarna inte behärskar. För att närmare bestämt citera Aftonbladet: "Egentligen gillar hon inte datorer, men barnen hade fått en Ipad". Damn you djävulsmaskin till att dator som ofrivilligt tvingades in i hushållet...
Istället för att interagera och personligen stimulera sina barn under bilfärden ger man dem en teknikpryl för att sysselsätta dem, så man själv inte behöver ta itu med det. Jag menar inte att döma någon, eller säga hur denne skall uppfostra dennes avkomma, men det är knappast ett ovanligt förekommande scenario. Föräldrar blir upprörda när deras barn spelar våldsamma tv-spel, men försöker föräldrarna på något vis ha koll på vad barnen spelar? Nej, det kan ju inte vara deras ansvar, utan istället bör vi häva yttrandefriheten så att inget potentiellt stötande material produceras, så att föräldrar med gott samvete skall kunna placera sina barn framför tv:n under obegränsad tid utan något krav på tillsyn.
Det andra stycket jag stör mig på är minst lika tragiskt:
"Ja, i teorin borde jag för varje spel som jag laddar hem gå in på hemsidan för företaget som ligger bakom för att läsa på. Men det är inte rimligt i praktiken"
Visst, det är aldrig någon som läser det finstilta, i synnerhet inte om man köper dussintals appar veckan. Men i detta fallet var det ett (1) spel som hennes 6-åring fick att spela och inte ens vid köpet av ett (1) spel kunde det anses rimligt att kolla upp vad det rörde sig om. Jag äger själv ingen Ipad och vet inte hur interfacet för app-transaktioner ser ut, men om man surfar in på "iTunes Preview" på apple.com och kollar upp applikationen i fråga så kommer man till denna sida. Från samma sida vill jag citera första meningen av info-texten:
"PLEASE NOTE: Smurf Village is free to play, but charges real money for additional in-app content. You may lock out the ability to purchase in-app content by adjusting your device’s settings."
Hur mycket tydligare än så vet jag dessvärre inte hur det kan bli. Fair enough, det är ett fult knep från utvecklarna att kräva aktivt engagemang från föräldrarna för att slå av transaktioner in-app, men därför är det givetvis så de gör. Blandningen av okunskap och apati från föräldrarnas sida är rena guldgruvan för giriga mjukvarudesigners. Efter att ha haft alla möjlighet att kolla upp vad de tankar hem, så godtas ju licensavtalet för applikationen när den laddas hem och sedan är det dessvärre fritt fram för applikationen att göra vad den just varnat användaren för.
Visst, det var med största sannolikhet ett ärligt misstag från föräldrarna och ett dyrt sådant. Företaget har tekniskt sett inte gjort något fel, utan ansvaret ligger på något sätt ändå hos föräldern, både i egenskap av förälder och konsument.
Hade man inte placerat ansvaret för barnens sysselsättningen på en teknikpryl som man inte vet hur den fungerar och istället försökt sysselsätta barnen själva, som folk mödosamt var tvugna att göra i ye olden days, så hade detta aldrig hänt. Eller om man hade spenderat 2 minuter på google eller faktiskt läst hur applikationen fungerade, så hade spelet kunnat låsas och alla otrevligheterna hade kunnat undvikas.
Jag är personligen något kluven. För deras skull hoppas jag att de kan få pengarna, eller åtminstone en del av pengarna tillbaka, för jag vet att jag iallafall inte har 50000kr att undvara på "smurfbär".
Men bara för att man handlar utan att tänka sig för, kan och bör man befrias från allt ansvar?
Bortsett från att det är svårt att skriva en rubrik som innehåller termen "smurfbär" utan att brista ut i skratt så är detta givetvis en rejäl tragedi för familjen, om nu deras skri i media inte resulterar i att de slipper betala för transaktionerna de faktiskt gjort. Likaså är det alltid en tragedi varje gång någon spenderar en stor hög med riktiga pengar i ett Facebook-spel för att de inte tänker sig för eller begriper bättre.
För att sammanfatta vad som hänt så köpte en mor spelet Smurfs' Village till sin Ipad för att hålla sina barn sysselsatta under en lång bilresa. Spelet fungerar precis som Farmville och du har en valuta i spelet, som i detta fall kallas "smurfbär", som du antingen kan slita arslet av dig för att samla ihop i spelet, eller köpa för riktiga pengar. Barnen köpte då "smurfbär" för riktiga pengar, istället för att skaffa ihop dem själva och sluträkningen handlade på 50000kr, vilket givetvis kom som en obehaglig chock för föräldrarna.
Berättelsen forumuleras lite olika beroende på var man läser den, men om man tar tabloid-jätten Aftonbladets formulering så är det ett par saker jag reagerar på.
Först och främst:
"Barnen, 6 och 7 år gamla, behövde något att göra under den långa bilresan. Så mamma Maria Attvik laddade hem spelet Smurf's Village till deras Ipad".
Nu inser jag att jag antagligen låter gammalmodig och bitter, men det är nog ganska många barn som överlevt långa bilturer genom åren utan att ha någon Ipad som underhållning. Visst kan man tycka att vi skall ta vara på modern teknologi, men det känns om det som i detta fallet rör sig om teknologi som föräldrarna inte behärskar. För att närmare bestämt citera Aftonbladet: "Egentligen gillar hon inte datorer, men barnen hade fått en Ipad". Damn you djävulsmaskin till att dator som ofrivilligt tvingades in i hushållet...
Istället för att interagera och personligen stimulera sina barn under bilfärden ger man dem en teknikpryl för att sysselsätta dem, så man själv inte behöver ta itu med det. Jag menar inte att döma någon, eller säga hur denne skall uppfostra dennes avkomma, men det är knappast ett ovanligt förekommande scenario. Föräldrar blir upprörda när deras barn spelar våldsamma tv-spel, men försöker föräldrarna på något vis ha koll på vad barnen spelar? Nej, det kan ju inte vara deras ansvar, utan istället bör vi häva yttrandefriheten så att inget potentiellt stötande material produceras, så att föräldrar med gott samvete skall kunna placera sina barn framför tv:n under obegränsad tid utan något krav på tillsyn.
Det andra stycket jag stör mig på är minst lika tragiskt:
"Ja, i teorin borde jag för varje spel som jag laddar hem gå in på hemsidan för företaget som ligger bakom för att läsa på. Men det är inte rimligt i praktiken"
Visst, det är aldrig någon som läser det finstilta, i synnerhet inte om man köper dussintals appar veckan. Men i detta fallet var det ett (1) spel som hennes 6-åring fick att spela och inte ens vid köpet av ett (1) spel kunde det anses rimligt att kolla upp vad det rörde sig om. Jag äger själv ingen Ipad och vet inte hur interfacet för app-transaktioner ser ut, men om man surfar in på "iTunes Preview" på apple.com och kollar upp applikationen i fråga så kommer man till denna sida. Från samma sida vill jag citera första meningen av info-texten:
"PLEASE NOTE: Smurf Village is free to play, but charges real money for additional in-app content. You may lock out the ability to purchase in-app content by adjusting your device’s settings."
Hur mycket tydligare än så vet jag dessvärre inte hur det kan bli. Fair enough, det är ett fult knep från utvecklarna att kräva aktivt engagemang från föräldrarna för att slå av transaktioner in-app, men därför är det givetvis så de gör. Blandningen av okunskap och apati från föräldrarnas sida är rena guldgruvan för giriga mjukvarudesigners. Efter att ha haft alla möjlighet att kolla upp vad de tankar hem, så godtas ju licensavtalet för applikationen när den laddas hem och sedan är det dessvärre fritt fram för applikationen att göra vad den just varnat användaren för.
Visst, det var med största sannolikhet ett ärligt misstag från föräldrarna och ett dyrt sådant. Företaget har tekniskt sett inte gjort något fel, utan ansvaret ligger på något sätt ändå hos föräldern, både i egenskap av förälder och konsument.
Hade man inte placerat ansvaret för barnens sysselsättningen på en teknikpryl som man inte vet hur den fungerar och istället försökt sysselsätta barnen själva, som folk mödosamt var tvugna att göra i ye olden days, så hade detta aldrig hänt. Eller om man hade spenderat 2 minuter på google eller faktiskt läst hur applikationen fungerade, så hade spelet kunnat låsas och alla otrevligheterna hade kunnat undvikas.
Jag är personligen något kluven. För deras skull hoppas jag att de kan få pengarna, eller åtminstone en del av pengarna tillbaka, för jag vet att jag iallafall inte har 50000kr att undvara på "smurfbär".
Men bara för att man handlar utan att tänka sig för, kan och bör man befrias från allt ansvar?
Ytterligare en shooter till Xbox 360...
En av avsikterna med att bedriva en bloggverksamhet intriktad mot spel, var att jag kunde ha möjlighet att åtminstone delvis nischa mig mot en, i mina ögon, ofta förbisedd genre, nämligen den två-dimensionella sidoscrollande shootern.
Närmare bestämt den sub-genre av genren som brukar benämnas som "manic shooters" eller det som man på japanska kallar "danmaku" som betyder typ "bullet curtain", vilket ungefär syftar på att det stundtals är mer fiendeskott på skärmen än det finns fri yta att röra sig på.
Detta är dock ett faktum som knappast undgått någon som faktiskt läser denna blogg, då nästan var tredje inlägg på sistone varit shooter-relaterat, vilket är det som faktiskt förvånar mig något. Nu är jag givetvis medveten om att alla shooters jag bloggar om inte är danmaku-shooters, men ändå, än så länge har 2011 varit ett extremt bra år för österländska shooters. Ifall det endast är en tillfällighet låter jag dock vara osagt.
För att späda på den redan rätt feta release-listan så släpps imorgon faktiskt ytterligare en regionsfri shooter för Xbox 360, som går under namnet Eschatos.
Så för att sammanfatta: tre-spel-i-ett, Xbox 360, regionsfritt, imorgon.
Närmare bestämt den sub-genre av genren som brukar benämnas som "manic shooters" eller det som man på japanska kallar "danmaku" som betyder typ "bullet curtain", vilket ungefär syftar på att det stundtals är mer fiendeskott på skärmen än det finns fri yta att röra sig på.
Detta är dock ett faktum som knappast undgått någon som faktiskt läser denna blogg, då nästan var tredje inlägg på sistone varit shooter-relaterat, vilket är det som faktiskt förvånar mig något. Nu är jag givetvis medveten om att alla shooters jag bloggar om inte är danmaku-shooters, men ändå, än så länge har 2011 varit ett extremt bra år för österländska shooters. Ifall det endast är en tillfällighet låter jag dock vara osagt.
För att späda på den redan rätt feta release-listan så släpps imorgon faktiskt ytterligare en regionsfri shooter för Xbox 360, som går under namnet Eschatos.
Eftersom jag själv inte har haft möjlighet att ta del av några av de riktigt dräggelvärdiga titlar jag bloggat om so far, så är detta ingenting som preliminärt fångat mitt intresse, bland annat för att det inte verkar ha något tvåspelarläge.
Men för den som har möjlighet att importa och inte har mättat sin shooter-kvot för årets första kvartal så är detta ännu en titel som kanske kan vara värd att kolla närmare på.
Värt att tillägga, som även ses i slutet av trailern, är att spelet även innehåller portar av två WonderSwan Color-spel från samma utgivare, nämligen Judgement Silversword och Cardinal Sins. Den förstnämnda är starkt inspirerad av Radiant Silvergun (som jag bl.la. nämnt i ett tidigare inlägg).
Så för att sammanfatta: tre-spel-i-ett, Xbox 360, regionsfritt, imorgon.
Espgaluda II ansluter sig till Platinum Collection
De som vill spela udda regionsfria import-spel till konsoll får oftast lägga ut en skaplig summa för att få spel hemskickade från fjärran öst hem till brevlådan.
För den som är sugen på en av Cave's regionsfria shooters, närmare bestämt Espgaluda II: Black Label, så finns det möjligheten att spara in en slant, då titeln nyligen adderats till Xbox 360 s.k. Platinum Collection.
Platinum Collection är den japanska versionen av det som amerikanarna kallar "Platinum Hits" och som i Europa kallas "Xbox Classics". Principen är densamma som för andra spelsystem, att spel som sålt bra om-utges med någon modifikation till förpackningen och till ett lägre pris.
Jag tycker ändå att det är lite fascinerande att om det nu är försäljningssiffror som ligger till grund till detta så innebär det att Espgaluda II har sålt en anmärkningsvärd mängd sedan sin release i februari förra året. Det måste ju tyda på att genren frodas och i bästa fall kan det uppmuntra att fler spel produceras och kanske även portas och/eller lokaliseras. Sedan hur mycket regionsfriheten och importer har bidragit till ev. försäljningssiffror förtäljer inte historien, men med tanke på det begränsade utbudet som finns till den nuvarande generationens konsoller så kan man ana att de som är intresserade av genren och har råd passar på att importera vad de kan få tag på.
Precis som den första utgivningen av Espgaluda II så påstås Platinum-releasen att vara regionsfri, så för den som vill ha episk danmaku a la Cave till sin krysslåda så rekommenderar jag starkt att slå till.
För den som är sugen på en av Cave's regionsfria shooters, närmare bestämt Espgaluda II: Black Label, så finns det möjligheten att spara in en slant, då titeln nyligen adderats till Xbox 360 s.k. Platinum Collection.
Platinum Collection är den japanska versionen av det som amerikanarna kallar "Platinum Hits" och som i Europa kallas "Xbox Classics". Principen är densamma som för andra spelsystem, att spel som sålt bra om-utges med någon modifikation till förpackningen och till ett lägre pris.
Jag tycker ändå att det är lite fascinerande att om det nu är försäljningssiffror som ligger till grund till detta så innebär det att Espgaluda II har sålt en anmärkningsvärd mängd sedan sin release i februari förra året. Det måste ju tyda på att genren frodas och i bästa fall kan det uppmuntra att fler spel produceras och kanske även portas och/eller lokaliseras. Sedan hur mycket regionsfriheten och importer har bidragit till ev. försäljningssiffror förtäljer inte historien, men med tanke på det begränsade utbudet som finns till den nuvarande generationens konsoller så kan man ana att de som är intresserade av genren och har råd passar på att importera vad de kan få tag på.
Precis som den första utgivningen av Espgaluda II så påstås Platinum-releasen att vara regionsfri, så för den som vill ha episk danmaku a la Cave till sin krysslåda så rekommenderar jag starkt att slå till.
Final Fantasy V till PSN
En förflyttning av geografisk hemvist har resulterat i ett litet avbrott i bloggverksamheten, men för att åter komma på rätt köl igen så kan man ju ta och uppmärksamma att det tillkännagivits att Final Fantasy V kommer att släppas på PlayStation Network och, enligt Siliconera.com, även i Europa.
För den som inte har spelet så tycker jag att det helt klart är värt att notera. För att snabbt sammanfatta min subjektiva erfarenhet av spelet så har man en tämligen tunn och krystad story att vänta sig men som dock kompenseras av ett briljant utförande av jobb-systemet och en riktigt respektabel svårighetsgrad.
Just den femte delen av Final Fantasy-serien är väl något forbisedd, delvis kanske just för att det har en medelmåttig historia och spelets huvudsakliga dragningskraft är möjligheten att skräddarsy sina pixel-protagonisters förmågor, men också kanske för att det har en något brokig release-historia jämfört med sina mer kända föregångare och uppföljare.
Originalet släpptes för Super Nintendo 1992, men enbart i Japan. Försök till översättning påbörjades och det var ursprunligen tänkt att släppas som Final Fantasy III i väst, för att kronologiskt följa releasen av Final Fantasy IV som i väst fick heta Final Fantasy II. Dock slutfördes det aldrig vilket skall ha berott på att spelet inte ansågs vara tillräckligt "tillgängligt" för genomsnittliga spelare.
Ryktesvis gjordes det upp till tre ytterligare försök på att släppa spelet i väst, varav några till PC, men det blev aldrig något av med det. Istället så blev Final Fantasy V en milstolpe i emulerade sammanhang 1997, då det blev ett av de första spelet att få en komplett fan-gjord översattning när gruppen "RPGe" översatte och släppte en rom-patch för det.
En officiell översättning fick spelet dock 1999 när PlayStation-porten av spelet, gjord av det japanska företaget TOSE, översattes. Intressant nog släpptes spelet i olika konstellationer i alla regioner. Japanerna fick både den fjärde, femte och sjätte delen av Final Fantasy samlade i en release som hette Final Fantasy Collection. Amerikanerna fick en release som hette Final Fantasy Anthology som innehöll det femte och det sjätte spelet. Några år senare, 2002 fick även europeerna en release, som också fick heta Final Fantasy Anthology, som dock innehöll den fjärde och femte delen. Lagom förvirrat.
Manuset till PlayStation-porten ogillas dock av många, bl.a. för att en av huvudkaraktärerna fick en stereotypisk "pirat-dialekt", som jag personligen instämmer är rätt irriterande och är något som inte skall ha förekommit i originalmanuset.
2006-2007 släpptes en Game Boy Advance-port av spelet, som kreativt nog kallas Final Fantasy V Advance, i hela världen som även lade till en massa krimskrams som t.ex. nya jobb och super-dungeons.
I januari i år så släpptes det även på Wii Virtual Console i Japan och nu så väntar alltså en PSN-release för de som vill och har en PlayStation 3.
Mest nämnvärt är dock kanske att Final Fantasy V var det första Final Fantasy-spelet att få någon form av direkt uppföljare i form av den 4 episoder långa anime OVA:n Final Fantasy: Legend of the Crystals. Den utspelar sig 200 år efter spelet och har spelkaraktärernas ättlingar som protagonister. Serien visades i Japan och USA och har släppts enbart på VHS. Någon DVD-release för den entusiastiske samlaren kommer nog kanske aldrig, då serien generellt fick usel kritik.
Final Fantasy V är också en av de få äldre Final Fantasy-spel som inte fått någon remake, utan enbart portats till andra konsoller. Dock har folk på Square-Enix uttalat sig om att man funderar på en remake för 3DS, beroende på hur plattformen mottas och utvecklas.
Så har du inte redan köpt spelet och inte känner för att köpa det nu, så kan du ha möjligheten att vänta tills det släpps nästa gång.
För den som inte har spelet så tycker jag att det helt klart är värt att notera. För att snabbt sammanfatta min subjektiva erfarenhet av spelet så har man en tämligen tunn och krystad story att vänta sig men som dock kompenseras av ett briljant utförande av jobb-systemet och en riktigt respektabel svårighetsgrad.
Just den femte delen av Final Fantasy-serien är väl något forbisedd, delvis kanske just för att det har en medelmåttig historia och spelets huvudsakliga dragningskraft är möjligheten att skräddarsy sina pixel-protagonisters förmågor, men också kanske för att det har en något brokig release-historia jämfört med sina mer kända föregångare och uppföljare.
Originalet släpptes för Super Nintendo 1992, men enbart i Japan. Försök till översättning påbörjades och det var ursprunligen tänkt att släppas som Final Fantasy III i väst, för att kronologiskt följa releasen av Final Fantasy IV som i väst fick heta Final Fantasy II. Dock slutfördes det aldrig vilket skall ha berott på att spelet inte ansågs vara tillräckligt "tillgängligt" för genomsnittliga spelare.
Ryktesvis gjordes det upp till tre ytterligare försök på att släppa spelet i väst, varav några till PC, men det blev aldrig något av med det. Istället så blev Final Fantasy V en milstolpe i emulerade sammanhang 1997, då det blev ett av de första spelet att få en komplett fan-gjord översattning när gruppen "RPGe" översatte och släppte en rom-patch för det.
En officiell översättning fick spelet dock 1999 när PlayStation-porten av spelet, gjord av det japanska företaget TOSE, översattes. Intressant nog släpptes spelet i olika konstellationer i alla regioner. Japanerna fick både den fjärde, femte och sjätte delen av Final Fantasy samlade i en release som hette Final Fantasy Collection. Amerikanerna fick en release som hette Final Fantasy Anthology som innehöll det femte och det sjätte spelet. Några år senare, 2002 fick även europeerna en release, som också fick heta Final Fantasy Anthology, som dock innehöll den fjärde och femte delen. Lagom förvirrat.
Manuset till PlayStation-porten ogillas dock av många, bl.a. för att en av huvudkaraktärerna fick en stereotypisk "pirat-dialekt", som jag personligen instämmer är rätt irriterande och är något som inte skall ha förekommit i originalmanuset.
2006-2007 släpptes en Game Boy Advance-port av spelet, som kreativt nog kallas Final Fantasy V Advance, i hela världen som även lade till en massa krimskrams som t.ex. nya jobb och super-dungeons.
I januari i år så släpptes det även på Wii Virtual Console i Japan och nu så väntar alltså en PSN-release för de som vill och har en PlayStation 3.
Mest nämnvärt är dock kanske att Final Fantasy V var det första Final Fantasy-spelet att få någon form av direkt uppföljare i form av den 4 episoder långa anime OVA:n Final Fantasy: Legend of the Crystals. Den utspelar sig 200 år efter spelet och har spelkaraktärernas ättlingar som protagonister. Serien visades i Japan och USA och har släppts enbart på VHS. Någon DVD-release för den entusiastiske samlaren kommer nog kanske aldrig, då serien generellt fick usel kritik.
Final Fantasy V är också en av de få äldre Final Fantasy-spel som inte fått någon remake, utan enbart portats till andra konsoller. Dock har folk på Square-Enix uttalat sig om att man funderar på en remake för 3DS, beroende på hur plattformen mottas och utvecklas.
Så har du inte redan köpt spelet och inte känner för att köpa det nu, så kan du ha möjligheten att vänta tills det släpps nästa gång.
