PaEvDaLi

Slår du upp begreppet "udda cover" i en ordlista borde du bli refererad till William Shatner, kanske mest känd som allas vår kapten Kirk i den ursprungliga Star Trek-serien.

Han har redan lämnat ett odödligt spår i musikhistorien med sina... "kreativa" tolkningar av bl.a. "Mr. Tambourine Man" och "Lucy in the Sky with Diamonds". YouTube:a om du inte hört dem. Jag vet att du vill.

Han har inte lagt av sig på senare dagar utan har ett nytt konceptalbum med rymdtema fullt av covers på klassiska rock-alster, vid namn Seeking Major Tom som släpptes tidigare i månaden. Gästlistan på albumet går heller inte av för hackor då bl.a. Zakk Wylde, Richie Blackmore och många, många... många fler stora rockikoner har bidragit.

Om videon till covern på Queen's "Bohemian Rhapsody" inte är tillräckligt bevis för att albumet borde vara ett givet köp så vet jag inte vad.

I februari detta år så hintades det att Metallica skulle påbörja ett inspelningsprojekt, som inte skulle vara 100% Metallica. Det tog därefter ett bra tag innan det uppdagades att detta skulle komma att röra sig om en kollaboration mellan ovan nämnda metalband och Lou Reed.

Resultatet av kollaborationen kommer senare i år att släppas i form av albumet betitlat Lulu. Detta blir då det första Metallica producerat sedan den mix- och master-mässigt misslyckade Death Metallic 2008, som var uppföljare till den produktionsmässigt experimentella St. Anger (som kom 2003). Ser man det på det sättet får man dock ha i åtanke att detta projektet inte kanske ses som ett nytt Metallica-album, utan som ett fristående alster som av en händelse råkar involverar Metallica.

Idag släpptes då det första offentligt lyssningbara från skivan, i form av en kort snutt från låten "The View". Det är svårt att säga mycket av blott ett kort klipp från en enstaka låt, därför väljer jag också att avslutningsvis bädda in snutten utan någon vidare kommentar:

Den som var relativt morgonpigg under gårdagen hade kanske nöjet att notera att Opeth gästade TV4's Nyhetsmorgon och framförde ett par alster från deras väldigt snart kommande skiva Heritage.

De som ev. missade det, av någon anledning, behöver inte misströsta då framträdandet finns att beskåda via TV4-play:

Batman: Arkham Asylum var ett av 2009 års mest hyllade spel och erhöll en tämligen skaplig mängd utmärkelser. I och med detta så är givetvis uppföljaren, det kommande Batman: Arkham City, oerhört efterlängtat.

Nu har utgivarna tagit samma väg som t.ex. God of War 3 och Mortal Kombat gjorde och ämnar släppa ett musikalbum med musik "inspirerad" av Batman: Arkham City. Skivan kommer innehålla nyskriven musik från bl.a. Coheed and Cambria och Serj Tankian och kommer ståtligt att betitlas Batman: Arkham City - The Album.

Så vitt jag vet har ingenting lyssningsbart i skrivande stund publicerats.

Skivan kommer att släppas parallellt med det faktiska soundtracket, komponerat av Ron Fish och Nick Arundel (som båda arbetade med musiken till Batman: Arkham Asylum), som i sin tur kommer att betitlas Batman: Arkham City - Original Score.

Utöver den självständiga releasen så kommer en digital download, inklusive ett extra exklusivt spår, att medfölja samlarutgåvan av Batman: Arkham City.

För den som är intresserad så kommer The Album att släppas den 4:e oktober och Original Score den 18:e oktober, båda via Water Tower Music.

Till exempel så verkar den medföljande versionen av "Rising Sun" från Final Fantasy Adventure vara tagen från ett tidigare släppt remixalbum betitlat SQ Chill som kom kom förra året och ett smakprov från denna borde då därför kunna låta på detta viset:

För den som nu skulle vara intresserad så verkar den 7:e september vara det releasedatum som är satt och produktionen skall visst begränsas till 1000 exemplar och albument har väl därför åtminstone potentialen att någon gång kunna bli en eftertraktad raritet.

Jag råkade zappa förbi och se att SVT2 kl 20.00 ikväll kommer att visa "Video Games Live" som en del av deras programserie "veckans föreställning". För den som möjligtvis har andra planer för en lördagkväll så skall den tydligen även visas i repris på SVT24 imorgon kl 22.00.

Video Games Live är en serie koncerter med TV-spelsmusik som framförts tillsammans med lokala symfoni-orkestrar världen över. Det hela arrangeras och leds av den forna tv-spelskompositören Tommy Tallarico.

Det finns knapert med information på SVTs hemsida om vad koncerten kommer att innehålla, utöver att det utlovas musik från bl.a Pong, Tetris, Mario Bros., Sonic The Hedgehog och World of Warcraft, men jag antar att det är PBS-specialen som spelades in någon gång under 2010 som nu kommer att visas på svensk TV (jag vet dock faktiskt inte om den har visats vid något tidigare tillfälle). Trailern till denna ser iallafall ut på detta viset:

Huruvida det är den specifika koncerten är egentligen väl irrelevant. Ifall man har en ledig timme att fördriva kl 20.00 ikväll så kommer det antagligen att vara en underhållande nostalgitripp oavsett, med en del av världens troligen bästa musik.

För ett par månader sedan så uppdagades det att de båda gitarristerna i det finska metalbandet Mors Principium Est hade hoppat av och om inga ersättare kunde hittas så riskerade de att splittras. Tidigare i veckan så rapporterades det dock att en gitarrist har rekryterats och att detta nu även har resulterat i en försmak på nytt material:

 

Som jag nämnde i det förra inlägget om Mors Principium Est så är bandets debutskiva Inhumanity från 2003 en klar personlig favorit. Det är givetvis med stor nyfikenhet som det inväntas hur det kommer att låta med nya gitarrister och det är väl ingen tvekan om att det första smakprovet ger en klar At The Gates-vibb, på gott och ont.

 

At The Gates och deras geografiska genre-kamrater som In Flames och Dark Tranquillity har ju både myntat och etablerat den svenska melodiska dödsmetallen under 90-talet. Det är en genre som har sin otvivelaktiga charm, men som såhär 20 år senare riskeras att kännas både mättad och uttjatad. Dock kommer det alster med jämna mellanrum som både visar på att genren faktiskt ännu inte är till leda uttjatad och att den heller inte behöver "förnyas" eller spädas med inslag från andra genrer för att kunna fungera eller kännas aktuell.

 

Huruvida Mors Principium Est kommer att lyckas göra just detta med två nya gitarrister återstår att se, men för de som håller bandets tidigare releaser varmt om hjärtat och ser bandet som en underskattad och ofta förbisedd konstellation i metalkretsar så är detta i vilket fall som helst glädjande nyheter.

För de som eventuellt har undrat, så nej, jag har inte missat att Opeth snart kommer med ett nytt album (den 20 september närmare bestämt). Däremot har jag valt att inte nämna något förrän det funnits något rörligt eller ljudande att visa upp, då jag har villfarelsen att inlägg blir betydligt roligare om saker låter och rör sig.

Då var det tämligen tur att ett smakprov i form av "The Devil's Orchard" från den kommande plattan Heritage äntligen premierades häromdagen via siten Stereogum.

Detta är tänkt att vara det mest "utmanande" albumet som Opeth hittills producerat och verkar ta steget fullt ut i ren 70-talsprogg. Läser man kommentarer runt om på internet så har detta initiativ fått ett väldigt blandat mottagande. Dock så går det aldrig att göra alla nöjda. Jag minns bland annat när t.ex. "The Grand Conjuration" från Ghost Reveries först släpptes och Opeth blev anklagade för att spela nu-metal, vilket de flesta i efterhand borde vara benägna att hålla med om inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

 

Även om det helt klart är olikt Opeth's tidigare verk (med undantag för tydliga inslag och influenser) så måste jag ändå säga att utvecklingen inte är det minsta förvånande. Likaså skiljer sig omslagskonsten skiljer en del från Opeth's sedvanliga lågmälda och blekt monokroma fotomontage, trots att konstnären är densamma som tidigare.

 

Om något så tycker jag att "The Devil's Orchard" både låter mer som Opeth och är betydligt mer tilltalande än låten som gjordes till den digitala EPn som medföljde samlarutgåvan av God of War III, "The Throat of Winter". Ursprungligen skall Mikael Åkerfeldt tydligen ha skrivit ett par låtar i samma stil som Watershed inför skivan för att sedan skrota dem och skriva om albumet från början i en helt ny stil. Precis som på Damnation från 2003 så skall det på Heritage tydligen enbart förekomma ren sång. I vilket fall som helst lär Heritage garanterat erbjuda en intressant lyssning.

Inte allt för långt efter att Jesper Strömblad hade hoppat av In Flames permanent så tillkännagavs det att en ny svensk "supergrupp" hade formats, med namnet The Resistance. Utöver herr Strömblad så innefattar den även ex-Dimension Zero-kollegan Glenn Ljungström och före-detta The Haunted-sångaren Marco Aro, samt ett par till.

Det har varit med stor nyfikenhet som jag sett inväntat den dag då lite ljudande material från The Resistance skulle finnas att tillgå och nu har den dagen äntligen kommit, i form av en låt betitlad "An Eye for an Eye" som numera finns publicerad på YouTube:

 

Med herr Strömblads repertoar i tankarna och hur hans musikalitet har blomstrat i Dimension Zero, så är det med en påtaglig ljummenhet jag lyssnar på "An Eye for an Eye". Nu går det på intet vis att hävda att det skulle vara Jesper Strömblads fel, men har man förväntingar på något i klass med Dimension Zero's senaste skiva He Who Shall Not Bleed, så blir man dessvärre en gnutta besviken. Dock är ju alltid ett bands musikaliska output summan av dess samtliga medlemmar.

 

Det är för all del inte uselt på något vis, men känns bara något... alldagligt.

 

Nu är det dock bara första låten och den kan ju tänkas vara en av de mer strömlinjeformade alstrena, men det kan som alltid bara tiden utvisa. De skall spela på Close-Up Båten (vars titel officiellt verkar särskrivas) den 8 september , så de som tänkte följa med där borde få en hygglig bild av vad de kan tänkas gå för.

 

Med en klick av svensk metalelit samlad på detta vis så är det klart att det blir höga förväntingar och om dessa förväntingar så småningom skulle kunna uppfyllas, så borde det inte kunna bli mindre än storverk.

Nu tänkte jag retrospektivt införa ett nytt inslag i bloggandet, där jag försöker belysa och ev. diskutera musikvideos, som jag kan tycka vara belysningsvärda eller diskutabla.

Jag måste först erkänna att jag inte är jätteinsatt i musikvideon som medium. För varje "bra" musikvideo görs det hundratals usla och det är oerhört subjektivt vad som är ett bra visuellt hjälpmedel för att stödja det ljudande mediet. Ibland kan en performance-video vara minst lika bra som en video som försöker framföra en historia eller en som bara är visuellt intressant och snygg. Jag brukar i regel fastna för det tredje alternativet, men i regel brukar jag inte hålla mig till några förutbestämda regler, då jag ändå tenderar att falla offer för min egen subjektivitet.

Jag hade iallafall möjlighet att uppleva en tid på 90-talet när musikvideon var en av de viktigaste marknadsföringsverktygen för musik och MTV spelade musikvideos (no, really) större delen av dagarna.

Dagens inlägg kommer iallafall att ägnas åt videon till "Iridium" av de under fjolåret tjugoårsfirande melodeathupphovsmännen Dark Tranquillity:

 

Om vi för argumentets skull nu säger att det finns någon form av liten visuell estet inom mig så blir han iallafall omedelbart kär i videon. Den är i principt det totalt motsatta mot vad Dark Tranquillity producerat tidigare i videoväg, som i övrigt mesta varit stilistiska performance-videos a la "Shadow in My Blood" eller "Lost to Apathy" (som f.ö. också är ruggigt snygg) med det obligatoriska undantagen som bekreftar regeln (som t.ex. videon till "Monochromatic Stains").

 

Videon är tydligen baserad på de live-projektioner de haft under sina shower och är producerade av gitarristen (och Dark Tranquillitys tillika övriga grafiska producent) Niklas Sundin. Han driver även Cabin Fever Media och har producerat bl.a. skivkonvolut till typ en majoritet av nordens största metalband. Detta skall dock vara hans första riktiga video-projekt.

 

Videon för mig känns som det resultat som skulle kunna väntas av en kollaboration mellan Adam Jones (gitarrist och video-producent åt Tool) och animatören David Firth (upphovsman till bl.a. Salad Fingers och en rad andra störda flash-animationer).

 

Den faller iallafall inom ramen för någon form av stilrent lätt obehag, som jag någon gång nämnt i ett tidigare inlägg, som har en tendens att väcka fascination inom mig. Även om jag ännu inte har någon bestämd åsikt om musikvideos i allmänhet så tror jag att resultatet blir mest minnesvärt om mediet nyttjas som en form av artistiskt uttryck (vilket jag anser att man gör i detta fall) och inte bara ett marknadsföringsverktyg, då marknadsföringsaspekten ändå borde komma som en ofrivillig bieffekt av det lyckade visuella uttrycket.

Nu är det en dryg månad sedan jag första gången nämnde taiwanesisk black metal och föga trodde jag att jag skulle göra det så snart igen, men Chthonic har tydligen inte legat på latsidan utan producerat ytterligare en musikvideo från sitt kommande album Takasago Army, denna gång till låten "Broken Jade".

När vanliga nyhetssiter publicerar nyheter som inte är tillräckligt matiga för att på ett tillfredsställande sätt fylla ett helt inlägg, brukar det i regel copy-paste:a in nyligen publicerat material för att fylla ut. Publiceras det många notiser om ett och samma ämne då blir det väldigt mycket copy-paste:ande och många näst intill identiska artiklar. Efter som detta i viss utsträckning ändå är tänkt att vara en blogg så tänker jag försöka undvika att upprepa tidigare publicerat material... även om jag vet att det finns vissa ämnen som jag tenderar att älta rätt mycket.

 

Men för att snabbare komma till poängen tänkte jag iallafall börja med att embed:a videon:

 

 

Även för de som inte går igång på black metal av det taiwanesiska slaget så skulle jag uppmana alla esteter att kolla på videon, som i min mening är rent ut sagt skitsnygg gjord och grymt stilistisk. Det fortsatta krigstemat är rätt uppenbart, men i jämförelse med den mer lågmälda videon till "Takao" så är detta på en helt ny nivå.

 

Låten är även den rätt catchy, även om den kan tendera till att bli lite långdragen. Samtidigt tänkte jag även passa på att kommentera soundet. Nog för att den trioliserade rytmiken ganska lätt för tankarna till traditionell melodisk dödsmetall från Göteborg, men utöver det så är något distinkt svenskt med både sound och produktion.

 

Bortsett från de distinkta inslagen som erhu:n, sångstilen etc. tycker jag att det låter som om det skulle kunna vara taget från någon av Dark Tranquillity's senare alster, både vad gäller gitarrsound, synthsound och den subtila orkestreringen. Därmed skulle min gissning vara att det kan vara producerat av antingen Fredrik Nordström eller Tue Madsen och säkerligen inspelat i Studio Fredman. Detta stämmer dock inte, då det i själva verket är producerat av Rickard Bengtsson i Sweet Spot Studios i Halmstad, som även producerat den senaste Arch Enemy-plattan Khaos Legions. Men jag hade iallafall rätt i att det var svenskproducerat.

 

Iallafall så stärker detta mina misstankar om att Takasago Army kommer att bli ett tämligen angenäm skiva att lyssna på och när ni nu läst klart detta inlägg uppmanar jag er att beskåda och förundras över videon ytterligare en gång.

 

Grymt snygg är den.

Tidigare i veckan så släpptes en preliminär mix av "Locust", vilket är nytt fräscht material från amerikanska Machine Head, via Roadrunner Records officiella YouTube-kanal:

Som "videon" antyder är det en "advance mix" det rör sig om och bortsett från att det är några detaljer i mixen som kanske skall och kommer att åtgärdas, så är det definitivt ett genuint nöje att än en gång få höra Machine Head göra det som Machine Head gör bäst.

Machine Head är ett av de få band som lyckats med bedriften att släppa en strålande debut i form av Burn My Eyes (som kom 1994) och sedan släppa uppföljare som successivt fått sämre och sämre mottagande (även om jag i och för sig är en av de få som faktiskt tycker att deras Supercharger från 2001 är bättre än båda föregångarna The More Things Change... och The Burning Red), för att sedan sluta cirkeln genom att släppa Through The Ashes of Empires, som inte bara överglänser debuten på alla sätt och vis utan dessutom i min mening är ett av de bästa hårdrocksalbumen som producerats. Någonsin.

Uppföljaren The Blackening som kom 2007, har fått generellt väldigt god kritik, men har aldrig lyckats tilltala mig på samma vis som dess föregångare gjorde. Den nya låten "Locust" klingar dock tveklöst i mina öron som en värdig fortsättning på Through The Ashes of Empires och det nyligen betitlade sjunde studioalbumet Unto the Locust är ett album som jag tror kommer vara värt att se fram emot, när det senare i år är tänkt att släppas.

Machine Head är ett av de få band som klarar av att mästerligt balansera samtliga element som de nyttjar. De beblandar relativt lätttillgängängliga refränger och melodier med respektabel metal och kompetent utfört och komponerat gitarrspel, samtidigt som de även har en förmåga att komponera alster som är närmare 8 minuter långa, som t.ex. ovan nämnda "Locust", utan att det blir VM i varken riffrepetition eller krystade arrangemang.

Illustrationen som är inkluderad med ljudströmmen verkar bli singel-omslaget, men det borde kanske kunna vara en indikation på den visuella inriktningen som albumet kommer att få, i synnerhet när låttiteln finns att finna inbakad i albumtiteln och antagligen är så nära ett titelspår vi kommer att komma.

Det officiella releasedatumet är för närvarande satt till 27:e september, så det blir senare i höst som man får hålla utkik efter ett nytt album med en av de riktiga giganterna inom modern thrash metal.

Jag strävar efter att hålla bloggen så aktuell och läsvärd som möjligt genom att försöka ta upp aktuella händelser, när de väl händer, så att säga. Dock får det med jämna mellanrum beblandas med ämnen och företeelser som jag tycker är intressanta eller relevanta nog att ta upp, även om de är inte är rykande färska från nyhetspressarna. Ofta rör det väl sig då om att jag själv helt enkelt missade dem när begav sig.

Homefront är en förstapersonsskjutare (eller FPS, if you will) utvecklad av Kaos Studios och släppt till både PC, Xbox 360 och PlayStation 3. Spelaren spelar där en motståndarrörelsesoldat i ett framtida Korea-ockuperat USA, men spelets story är egentligen inte så värst relevant för det ämne jag faktiskt ämnar att ta upp.

Spelet släpptes så tidigt som i Mars i år och i samband med detta släpptes det även en samling låtar via digital distribution, i marknadsföringssyfte. Den digitala skivan med titeln Homefront: Songs for the Resistance innehåller en samling covers på låtar med krigsrelaterade teman, framförda av diverse death- och metalcore-band. Samlingen innehåller ett flertal... intressanta... tolkningar, men för enkelhetens skull tänkte jag välja att fokusera inlägget på en specifik cover.

Den som fångade just mitt intresse var en cover på "Uprising", ursprungligen skriven och framförd av Muse, men denna gång framförd av avant-gardebandet Iwrestledabearonce. Iwrestledabearonce spelar ett egenkonstruerat hopkok av deathcore, disco, techno, jazz och allt annat de kan lyckas klämma in däremellan. De är en av de konsekvent mest ogillade banden inom metalscenen, men att försöka rota djupare i just den frågan får jag nog lämna åt ett annat blogginlägg.

Covern i fråga finns iallafall att finna på YouTube och låter på detta viset:

En, till min förvåning med bandet i åtanke, relativt trogen cover... fram till 3:16 det vill säga.

Muse är ett av de få band som klarar av att på ett trovärdigt sätt skriva och framföra den formen av överdådigt pampig musik som de faktiskt gör. Jag måste säga att det antagligen är oerhört positivt att Iwrestledabearonce inte valde att tolka om låten helt och hållet i någon form av deathcore-stuk (som t.ex. covern på U2's "Sunday Bloody Sunday", som även finns på albumet) eller att förlöjliga den och göra en avant-garde-pastisch av det hela.

Så, helt ok faktisk. Helt ok.

Denna nyhet är egentligen inte särskilt ny, men det var blott förra veckan som Transformers: Dark of the Moon - The Album släpptes och jag via andra kanaler hördes talas om det.

Först tycker jag det är intressant hur en film kan datera sig själv på olika sätt. Antingen genom att helt enkelt specificera vilket datum eller årtal filmen utspelas, eller genom att referera till en aktuell och tidsspecifik företeelse. Ett tredje sett är att datera själva filmproduktionen genom att promote:a filmen med hjälp av en låt, ett band eller en genre som är eller blir populär för en specifik tidsperiod, vilket har blivit rätt vanligt, i synnerhet bland stora action- och superhjälte-filmer.

Transfomers: Dark of the Moon - The Album inkluderar dock faktiskt en del artister som hade sin största storhetstid under slutet av 90-talet/början av 00-talet, såsom Goo Goo Dolls och Staind, vilket är charmigt, men de namn som används för att göra reklam för filmen är väl i första hand Linkin Park och Paramore.

Detta innebär iallafall att nytt studiomaterial från Paramore har producerats. Som bekant så hoppade två  av originalmedlemmarna av bandet i slutet av förra året, bröderna Farro, p.g.a. meningsskiljaktigheter. Det som jag ser som mest tragiskt med detta är frånvaron av trummisen Zac Farro, som i min mening är en av de få batteristerna inom mer mainstream musik som på ett påtagligt sätt tillförde ytterligare en dimension till sitt bands musik och jag befarar att Paramore har gått miste om en ganska vital del av sitt sound.

Deras 2009-release Brand New Eyes var ju betydligt mer strömlinjeformad och lättillgänglig än t.ex. debuten All We Know is Falling från 2005. Trots att en del låtar på den senaste skivan kändes som platta och publikfriande popdängor så fanns det helt klart många starka partier som växte efter ett par lyssningar. Denna utveckling var ju dessvärre att vänta i och med den brutala populäritet som bandet på kort tid uppnådde, men frågan återstår hur det är tänkt att utveckla sig härefter.

Låten "Monster" är den första inspelningen utan bröderna Farro och kan kanske även vara en indikation på hur den så småningom kommande skivan kan komma att tänkas låta:

Jag har visserligen inte givit den några genomgående genomlyssningar, men initialt så lämnar den inget större intryck hos mig, så frågan är då givetvis om det är ett plattare och tråkigare Paramore vi har att vänta, eller är det ett djupare och mindre lättillängligt?

Taiwanesisk black metal är en genre som jag faktiskt aldrig hade trott att jag skulle börja lyssna på. Hade någon påstått det för ett par år sedan hade jag antagligen bara skrattat och skakat på huvudet. Det ändrades ju dock när jag hörde "Forty-Nine Theurgy Chains" med bandet Chthonic som kommer från deras 2009-release Mirror of Retribution. Jag vet inte om det var de folkliga undertonerna och det flitiga användandet av erhu:n som jag fastnade för, men jag gillar't iallafall, som man antagligen skulle säga på östergötska.

Senare i år kommer de att vara aktuella med sitt sjätte studioalbum, Takasago Army. Tillsammans med Mirror of Retribution och dess föregångare Seediq Bale från 2005 bildar de en sorts tematisk triologi med en blandning av historiska och mytologiska ämnen.

En video från den kommande skivan, tillhörandes låten "Takao", har producerats och släppts för allmän beskådning på YouTube:

Låten handlar om taiwanesiska soldater som rekryterades från Takao för att strida i den kejserliga japanska armén under stillahavskriget. Videon påstås försöka illustrera delar av det känslospektrum som soldaterna kan ha upplevt, eller något i den stilen.

Den digitala releasen av singeln "Takao" innehåller även en version av låten med engelskspråkig refräng, framförd av sångaren från det finska bandet Ensiferum.

Den kommande skivan Takasago Army är tänkt att släppas via Spinefarm Records nu i juni redan, så den som väntar på den behöver inte vänta särskilt länge. I min mening verkar albumet kunna bli tämligen lovande och klart värt att lyssna närmare på.

För en gångs skull vet jag inte riktigt vilket ämne jag skall välja att blogga om, men med tanke på gårdagens överdådiga utläggning så är det väl lika bra att kompensera det med att hålla dagens/kvällens inlägg kort och koncist.

Jag tänkte iallafall ta tillfället i akt att påpeka att Arch Enemys nya album Khaos Legions mer eller mindre finns att streama i sin helhet på deras myspace.

Hur länge kommer att vara på detta viset är okänt, då det redan har pågått i ett par dagar, men albumet har redan släppts i Europa och när morgondagen gryr i Amerika kommer den även att vara tillgänglig där.

I och med att Arch Enemy inte spelar samma musik som de gjorde 1996, vilket alltid är på gott och ont, är det ju trevligt att via legitima kanaler få ett litet smakprov på vad Arch Enemy anno 2011 låter som, så de som är intresserade bör definitivt passa på.

Någon närmare personlig genomgång besparar jag eventuella läsare, då det förhoppningsvis ändå kommer att kunna komma fler lite mer ingående inlägg om andra ämnen de kommande dagarna.

Det är väl inte direkt någon nyhet, då det är cirka en vecka sedan första låten från Triviums kommande album "läckte" ut på internet, men det kan vara värt att nämna i förbifarten ändå.

Trivium är ett band som det råder rätt delade meningar om i hårdrockscommunityt. Generellt brukar de få ganska mycket kritik och skit, vilket antagligen har att göra med att de har uppnått ett visst mått av framgång, vilket alltid sticker i ögonen på självutnämnda hårdrockspurister.

Men för att återgå till det huvudsakliga ämnet så har en låt vid namn "In Waves", från Triviums ännu icke namngivna kommande femte album letat sig ut på internet. En ström av relativt hygglig kvalitet finnes här:

 

I annat fall så finns alstret även i blandad ljudkvalitet lite här och var på allas vårt YouTube.

 

Detta blir den officiellt tredje låten med den nya trummisen Nick Augusto. Han gjorde sin premiärinspelning på låten "Shattering the Skies Above" som finns att hitta på den Roadrunner Records-producerade digitala EP:n God of War: Blood & Metal som släpptes på iTunes och tillsammans med den "ultimata" utgåvan av PlayStation 3-spelet God of War III. Sedan dess har han även spelat på en cover av Sepulturas "Slave New World".

 

Trivium har genomgått ett par olika faser i sin musikaliska karriär, från mer traditionell metalcore till snudd på plagierande heavy metal och allt som kan tänkas finnas där emellan. Även om deras förra album Shogun till en början kanske kunde upplevas som ett lättsmält publikfrieri så dolde det sig faktiskt delikat sammansatta kompositioner under ytan som uppenbarade sig först efter ett par lyssningar.

 

Med det som utgångspunkt och ett rätt hyggligt första smakprov (även om det givetvis kritiseras för sitt inslag av nu-metalliskt monotona riff) så kan man med stor optimism se fram emot Triviums kommande femte fullängdare.

Det är inte med stolthet som jag erkänner att jag faktiskt totalt har försummat Arsis samtliga tre senaste album, samtidigt som jag vill hävda att deras debutalbum, A Celebration of Guilt, är gravt underskattat och fullkomligt genialt.

Jag har givetvis snappat upp enstaka snuttar här och där via videos på YouTube, som dessvärre inte lyckades fånga mitt intresse nämnvärt. Men med tanke på hur högt jag vördar deras debut så är det inte annat än beklagligt att jag inte tagit mig tid att ordentligt sätta mig in i deras efterföljande releaser.

Häromdagen så rapporterade dock Blabbermouth att de håller på att spela in demos till deras kommande album, med ett första smakprov tillgängligt i form av ett stycke musik vid namn "Since The Shadows":

 

När fullängdare nummer fem kommer att se dagens ljus är i skrivande stund okänt, men det är tämligen uppenbart att de befinner sig i demo-stadiet. Med tanke på att mitt intresse sedan debuten 2004 varit lite svalt så är det väldigt skönt känna förväntan och hög sådan igen.

 

Sedan om det inte har framkommit ännu så råder jag samtliga att lyssna på Arsis strålande debut A Celebration of Guilt.

Blabbermouth publicerade häromdagen att ett av mina personliga favoritband Cold, som skall släppa ny skiva i år, har släppt en video till den kommande skivan. Låten är densamma som släpptes på YouTube i skräpkvalitet för ett tag sedan, vilken hade titeln "Wicked World".

Videokonceptet verkar kretsa kring en flicka som svimmar och blir trakasserad av skogsmulle, medan bandet klätt upp sig och spelar i en lada:

 

Skämtåsido så är det glädjande att se något konkret publiceras från ett band som har en historia av att permanent splittras, för att övergå till att enbart "pausa" och som sedan byter gitarrister och skivtitlar oftare än de flesta andra band byter underkläder.

 

19:e juli verkar vara det aktuella släppdatumet för albumet Superfiction och för de svenskar som har ett intresse att införskaffa det så kan import vara den enda tillgängliga kanalen, såvida inte våra onlineskivbutiker kommer att ta in skivan. Det återstår att se.

 

Av det som hittills kunnat höras av den kommande skivan så finns det varken något att klaga över eller att bli jätteexhalterad över. Men med tanke på att de är ett av de få band som klarat av att byta ut kärnmedlemmar och fortfarande låta minst lika bra, om inte bättre, så är oddsen goda att Superfiction kommer att bli något att se fram emot senare i år.

This or the Apocalypse var antagligen mitt personliga största musikfynd under 2010, och deras Haunt What's Left är i min mening en av de bästa releaserna under förra året, om inte den bästa. Under gårdagen släppte de dessutom den andra videon från nämnda skiva, det krigspolitiska alstret "Subverse", exklusivt (men embedvänligt) hos AOL's Noisecreep.com:

 

Bandet har, trots att de är signade till det relativt kända tyska skivbolaget Lifeforce Records, ännu inte någon wikipedia-artikel, så den som är van att få bandinformation prydligt sammanställd för sig av världens kollektiv av nördar måste själv jobba lite för att hitta information.

 

De härstammar i vilket fall som helst från Lancaster, Pennsylvania och släppte sitt debutalbum Monuments 2008. Fjolårets Haunt What's Left är därmed deras andra skiva. De spelade även i Göteborg så sent som igår, för den som gillar att höra att de ev. missat konserter.

 

Då de är på turné för tillfället så finns det föga nytt material att vänta inom den absolut närmaste framtiden, men när arbetet på deras tredje skiva påbörjas så kommer det att bli en release man har det numera sällsamma nöjet att kunna se riktigt mycket fram emot.