PaEvDaLi

Det råder inget tvivel om att bloggandet totalt har havererat. Även om det konstant sker nämnvärda saker som gör att man tänker "det där måste jag blogga om". När ett nytt år har påbörjats så kan det ju kännas som ett lämpligt tillfälle att börja på ny kula, om inte annat så blir man illa tvungen när man på den första dagen av det nya året läser att en remake av det kanske bästa spel som någonsin gjorts officiellt får en remake och att det finns tankar på en tredje del i spelserien.

I en intervju på gog.com så svarar Frédérick Raynal, Sébastien Viannay och Didier Chanfray på frågor kring det, i min mening, legendariska Little Big Adventure från 1994.

Det franskutvecklade spelet, som är känt som Relentless: Twinsens Adventure överallt annars i världen utom i just Europa, var det tredje spelet jag köpte på CD-ROM i mitten av 90-talet och har sedan dess lämnat ett evigt avtryck i mitt sinne som ett av det mest episka äventyrsspel som någonsin gjorts. Jag minns så väl hur man som blott 10-11 åring fick kämpa för att ta sig igenom Temple of Bu första gången.

Det var till min stora glädje som spelet fick en uppföljare 1997 i form av Little Big Adventure 2 (även kallat Twinsen's Odyssey i andra delar av världen).

Alla som missade denna pärla när det begav sig har definitivt missat något i hästväg och jag har svårt att försöka formulera något vettigt utan att det bara formar en tjock nostalgisk gegga. Om de kan göra en remake som är hälften så bra som orginalet så är 2012 års "game of the year" redan givet, förutsatt att det släpps i år det vill säga. Spelvärlden har något att se fram emot i varje fall.

Vad jag såg förtäljde inte intervjun vilken/vilka plattformar det ev. skulle komma till, men PC borde vara väl givet. I dagsläget är ju multiplattformspel och digital distribution ack så populärt och orginalet fick ju tydligen en PlayStation-port i Europa 1997, så vi får se.

Jag avslutar med att inleda året med att embedda ledmotivet till denna fantastiska saga:

Under den period som mitt bloggande nu har stått helt hundra procent stilla har det varit många saker jag velat ta upp, men aldrig riktigt kommit till skott att skriva. Nu har ett dagsaktuellt ämne kommit upp som tangerar på de andra ämnen som jag tänkt ta upp, så jag tänkte i och med detta ta tillfället i akt.

Ett fenomen som uppstått i och med den anonymitet som internet möjliggör kombinerat med möjligheten att uttrycka sin åsikt på forum, bloggar etc. är att folk har en tendens att uttala sig väldigt oturligt om saker som de vet mycket litet om och inte heller har något intresse att ta reda på mer om.

Idag har det utannonserats att en fjärde expansion till World of Warcraft skall komma med undertiteln Mists of Pandaria, som inkluderar en, till spelet, ny ras vid namn "pandaren", vilket är en ras bestående av humanoida pandor, som har en kultur väldigt influerad av östra asien, som kan beskådas på den trailer som släppts:

 

Som följd av detta har en löpeld av forumtrådar och foruminlägg startats som bestämt påpekar att detta är ett skamlöst plagiat på Dreamworks film från 2008, Kung Fu Panda. Den filmen handlar ju om en panda som utövar kung fu, så det är inte helt ologiskt att man till en början gärna vill göra den kopplingen. Däremot så faller plagiatanklagelserna ganska snabbt om man spenderar någon minut eller så och gör lite efterforskningar.

 

Jag kan väl poängtera att detta från min sida inte handlar om något begär att försvara World of Warcraft. Utan snarare att folk borde ägna en minut på google för att slippa dumförklara sig själva publikt genom att posta klagomål online som baserat på rena antaganden från deras egen sida.

 

Min koppling till Warcraft-universumet å andra sidan härstammar i att det första spelet jag ägde på CD-ROM var Warcraft II: Tides of Darkness, samt att jag för ett par år sedan spelade en hel del World of Warcraft tills det att jag insåg att det tog upp alldeles för mycket fritid. Däremot så måste jag erkänna att jag är grymt imponerad av både den lore och story som Blizzard lyckats väva in i sitt fiktiva universum sedan dess uppkomst i och med Warcraft: Orcs & Humans 1994 till och med de expansioner och content som produceras till World of Warcraft idag. Visst är det fullt av inkonsekvens och har retcon:nats in absurdum, men i det stora hela är det väldigt skickligt utfört.

 

För att återgå till ursprungsämnet: Det krävs blott en gnutta kännedom om Warcraft-universumets, det vill säga mer än den som innehas av de som tror att World of Warcraft är det "första" Warcraft-spelet, för att känna till att pandaren inte är en nypåhittat företeelse, eller för den delen, en företeelse stulen från Dreamworks.

 

Pandaren "uppfanns" som ett aprilskämt till Warcraft III, närmare bestämt så tillkännagjorde man att de skulle bli spelets femte ras. Blizzards aprilskämt genomarbetas varje år i sådan grad att de skapade en officiell sida för rasen på deras officiella hemsida, vilket kan beskådas här.

 

Detta skedde då 2002.

 

När det framdagades att det hela var ett skämt fick Blizzard ett sådant besviket bemötande att de under en längre tid har bakat in pandaren i Warcraft's officiella lore tills det att de nu får sig en egen expansion till World of Warcraft.

 

Med årtalet på pandarens tillkännagivande i Warcraft-universumet, 2002, i åtanke så får vi jämföra detta med att den första Kung Fu Panda-filmen släpptes 2008. Hur man stjäl en idé från en film som inte släpps förrän 6 år senare, vet jag faktiskt inte. Men de som besudlar forum idag med anklagelser om plagiat kanske har större inblick i detta än vad jag har.

 

Nu om man skall vara pedantisk med fakta, vilket jag gärna är, så började produktionen (enligt wikipedia) på Kung Fu Panda redan 2004, samt att idén skall ha kläckts absolut som senast redan 2003. I vilket fall som helst så föregår Blizzards aprilskämt samtliga dessa årtal.

 

Frågan som vi egentligen borde ställa oss är kanske: Har Dreamworks i själva verket stulit från Warcraft III?

Nu är det visserligen inte dagsfärska nyheter i skrivande stund, men det har varit ett antal intressanta utlåtanden i spelmedia om den legendariska spel-franchisen.

Till att börja med så uppmärksammades det för cirka två veckor sedan att Square-Enix redan registrerat domännamnet www.finalfantasyxiii-3.com, innan det att den trettonde delens uppföljare har släppts. Detta innebär antingen att de förväntar sig en pangsuccé, eller att det åtminstone ämnas lämna gott utrymme för en ytterligare uppföljare rent storymässigt. I annat fall rör dig sig bara om ett defensivt införskaffande av möjliga framtida domäner.

Final Fantasy XIII-2 har för övrigt fått nya trailers lite titt som tätt och det officiella europeiska releasedatumet har avslöjats bli den 3:e februari.

Ett annat intressant uttalande som gjorts är att produktionen av både Final Fantasy Versus XIII och Final Fantasy Type-0 nu påstås "pågå till 100%", med allt vad nu detta skulle kunna tänkas innebära.

Appropå det så har det även tillkännagivits att Final Fantasy Type-0 faktiskt kommer att få en release via PlayStation Network, trots att spelet ligger på 2st UMD-skivor, vilket innebär att vi borde kunna räkna på en nedladdningsstorlek på mellan två och fyra gigabyte.

Sedan har det även offentliggjorts att Square-Enix ämnar släppas en HD-remake av Final Fantasy X för PlayStation 3 och PlayStation Vita.

...och sist, men inte minst, har det börjat släppas videos av gameplay från Theatrythm: Final Fantasy, varav den senaste innehåller klipp av klassiska Uematsu-godbitar såsom "One-Winged Angel", "Terra's Theme" och "Clash On The Big Bridge":

Releasen av PlayStation Portable-uppföljaren, PlayStation Vita, börjar dra sig allt närmare. Så sent som idag rapporterar GameInformer.com ett stycke information som är mycket glädjande, nämligen att du kommer att kunna spela japanska, europeiska och amerikanska spel på samtliga Vita-konsoller, vilken med andra ord innebär regionsfrihet.

Om man pusslar ihop det stycket information med ett annat stycke information som Siliconera.com rapporterade tidigare i veckan, nämligen att japanska Cave håller på att utveckla en shooter specifikt för PlayStation Vita, då blir man väldigt glad, då spelet kommer att kunna spelas oavsett huruvida Cave väljer att lokalisera och/eller släppa det i väst.

Om Vita kommer att få fler unika shooters, alternativt få en del portar av redan existerande shooters... då har de bärbara iOS-prylarna plötsligt fått en utmanare till vad som kommer att kunna vara den aktuella, portabla shooter-plattformen.

Det är inte alla som under sin livstid lyckas med bedriften att producera något som bl.a. kallats "one of the most visionary and memorable games of its time.". Den franska spelutvecklaren Eric Chahi lyckades med den bedriften när han 1991 färdigställde sitt Another World.

Spelet har refererats som en stor influens hos många stora spelutvecklare, t.ex. Fumito Ueda (vars Ico är direkt influerat av Another World) och Goichi Suda (som bl.a. gjort Killer7 och Shadow of the Damned).

Spelet är onekligen en artistisk milstolpe i spelhistorien och är ett av de första riktigt cinematiska spelen med sitt säregna bruk av grafik, ljud och cutscenes:

En hel del spel på 90-talet råkade ut för att släppas under olika titlar på olika ställen i världen, så hos de som det för närvarande inte ringer någon klocka så släpptes Another World med namnet Out of this World i Nordamerika och som Outer World i Japan.

Redan 2006 portades spelet i form av en officiell 15-årsjubileumsutgåva, för att kunna vara kompatibel med modern hårdvara, men under förra veckan rapporterade flertalet spelsiter att en version kompatibel med din prefererade iOS-manick nu även är under utveckling.

Spelet brukar felaktigt ses som en föregångare till det nästan lika hyllade Flashback (och dess uppföljare Fade To Black), även om det kan ses som en spirituell sådan, då det onekligen finns en påtaglig influens och direkta likheter, utöver att det är samma utgivare (franska Delphine Software).

Spelet fick däremot en officiell uppföljare 1994, mot Chahi's vilja, i form av Heart of the Alien för Sega-CD, som utvecklades av Interplay.

Eric Chahi har sedan dess dock gjort det hyllade plattformsspelet Heart of Darkness, som kom 1998, och är nu aktuell med From Dust som nyligen släppts till Xbox 360 och PC och som snart även kommer att börja distribueras via PSN.

Nendo är japanska för lera, typ. Nendoroid är en serie gulligt feldimensionerade plastfigurer gjorda av ett japanskt företag vid namn Good Smile Company. De har producerat figurer från diverse olika manga- och animeserier såsom Death Note, Fate/Stay Night, Black Rock Shooter med flera, samt spelserien Touhou.

Dessa små figurer skall nu få ett spel för PlayStation Portable vid namn Nendoroid Generation, där de gulliga plastversionerna av karaktärer från diverse franchises kan slåss mot varandra... och, om man skall tro denna trailer, även... dansa mot varandra:

 

Detta hade generellt inte varit något spel som intresserat mig, om det inte hade varit för den det officiella tillkännagivandet att spelet kommer att inkludera karaktärer från ovan nämnda Touhou Project, vars indie-utvecklade danmakushooters ligger mig varmt om hjärtat.

 

Spelet skall släppas i Japan 2012 och jag har svårt att tro att någon lansering i väst någonsin kommer att kunna vara aktuell.

 

Men det är nördig kuriosa och tämligen intressant att se Touhou-karaktärer förekomma i ett kommersiellt spel, som ges ut av inga mindre än Namco Bandai.

Ett flertal källor har rapporterat att den klassiska arkadshootern från 1987, R-Type, kommer att få sig en release för Android. Företaget som står bakom denna port är det franska DotEmu, som för övrigt redan 2010 släppte en port av R-Type för iOS.

Den som står ut med touchscreen-kontroller och vill ha sig sin dagliga dos klassisk sidoscrollande 80-talsshooter för sin Android-device kommer få möjlighet till detta den 12:e september.

Ifall nu R-Type inte skulle vara din specifika kopp te så kan det möjligen vara värt att kolla närmare på DotEmu's hemsida då de helhjärtat sysslar med att distribuera och porta gamla spel till modernare plattformar. De har bl.a. portat de klassiska Gobliiins-spelen till iOS och piffat upp den legendariska PC-shootern Raptor: Call of the Shadows.

Det hade ju varit synd och skam att inte nämna något när en ny uppföljare, eller ja, en prequel, till ett av världens kanske bästa spel, Deus Ex, släpps i veckan.

Seriens tredje del heter Deus Ex: Human Revolution har utvecklats av Eidos Interactive och skall publiceras av allas vår forna JRPG-jätte Square-Enix:

Ursprungsspelet Deus Ex kom 2000 och utvecklades av en sektion av det icke längre existerande Ion Storm Inc. med Warren Spector (även känd för bl.a. System Shock och Thief: The Dark Project) i spetsen. Spelet har utnämnts till året spel av bl.a. BAFTA, GameSpy och PC Gamer och brukar utöver detta regelbundet nämnas i topplistor som försöker sammanställa bästa spelen genom tiderna.

Än så länge verkar Deus Ex: Human Revolution iallafall ha fått överlag god till blandad kritik.

Tidigare i veckan har det dock varit väldiga rabalder kring PC-utgåvan av spelet, då Eidos Interactive gick ut med att de fysiska kopiorna till PC skulle regionslåsas. Detta är ju ett tämligen oortodoxt förehavande, men det skulle motiveras med att p.g.a. icke-existerande bluray-standard på PC-plattformen så går det inte att få in alla språk på en och samma DVD. Lösningen skulle bli då att man digitalt får ladda ner det språk man skall ha spelet på, samtidigt som de verkar försöka hävda att alla versioner skulle få möjlighet att ladda ner alla språk i vilket fall som helst.

Om jag förstår det rätt skulle detta ha inneburit följande: du kan inte importera spelet från t.ex. Storbritannien, därför att spelen skulle regionslåsas. Anledningen till att spelet är regionslåst är för att det inte går att få plats med alla spelets språk på samma skiva, vilket gör att du digitalt måste ladda ner det övriga språk du vill ha spelet på. Oavsett om du köper ett spel som är regionslåst till Storbritannien så kommer du att ladda ner vilket språk du vill. Tyvärr har svårt att regionslåset fyller det syfte det påstås, utan det ser snarare ut som ett försök att stävja och kontrollera ev. import av spel.

Efter den massiva kritik som detta initiativ fick från spelare världen över har nu Eidos Interactive backat och inget regionslås på PC-releasen påstås förekomma.

Jag vet inte om man kan dra paralleller med t.ex. Capcom's permanenta sparfiler, om det är nya kreativa vägar att kontrollera spelmarknaden, då de traditionella beprövade och ständigt icke-fungerande DRM-skydden forstätter ställa till problem för laglydiga spelkonsumenter världen över. Det borde iallafall ses som något positivt att en del spelföretag tar till sig kritik från sina kunder.

Med tanke på att Deus Ex: Human Revolution ändå bygger på ett av historens absolut bästa spel, så vore det mer än synd att inte sträva efter att upprepa bedriften, samt att det vore ännu mer synd att låta konstiga påhitt som detta sätta käppar i hjulet.

Med Gamescom-mässan i full gång sprutar det ut nyheter och trailers från snart kommande spel. Med både Sonys kommande handhållna konsoll vid horisonten och Nintendos kommande Wii U, så har båda företagen valt att piffa upp sina gamla konsoller... eller kanske rättare sagt, piffa ner.

GameInformer.com rapporterar att Sony ämnar att släppa en budget-version av den nuvarande PlayStation Portable, som utöver ett lägre pris även verkar ha fått sitt WiFi-stöd borttaget. Det kan väl finnas ett uns av reson i detta, då PlayStation Portable är och förblir den enda UMD-spelaren i existens. I och med PlayStation Vita's avsaknad på UMD-läsare så kommer en faktiskt PlayStation Portable fortsätta att vara det enda sättet att spela det exklusiva spelrepertoaren som enbart släpps på fysiska UMDs. Dock, om du ändå köper en PlayStation Portable... vill man då inte ha alla features möjliga? Nåväl, det kan möjligen tilltala de med lite begränsad budget som enbart vill spela UMD-spel, alternativt de som är snåla.

FZ.se rapporterar däremot att en ny slimmad version av Nintendo Wii skall släppas, som även tar bort GameCube-stödet vilket jag tycker är desto mer synd. Även om Nintendo verkar sträva efter att hålla sitt klassiska spelarkiv vid liv via re-releaser och digital distribution, så är ändå de största exklusiva GameCube-titlarna fortfarande just det, exklusiva. Möjligheten att ta del av dessa guldkorn på en av den nuvarande generationens konsoller är fullkomligt strålande, för de som nu faktiskt är intresserade av att spela spelen och ännu inte haft möjlighet.

Dock är det väl inte sagt huruvida de nya versionerna kommer att samexistera med de nuvarande modellerna eller inte. Men med tanke på att Wii har cirka 5 år på nacken och PlayStation Portable har 6 år på nacken i väst så är det inte otänkbart att någon modell kommer att sluta produceras till förmån för sin nyare, om än sämre, version. Så den som länge gått med köptankar kring en Wii med förhoppning av att ta del av två spelbibliotek, eller den som kanske skulle ha glädje av WiFi på en PlayStation Portable, då är det kanske snart dags att punga upp med slantarna, innan det är för sent.

Det sker hemskheter runt om i världen dagligen. Vissa saker påverkar fler människor än andra, men det är lika tragiskt oavsett. Det är menlöst att ens försöka beskriva sådan tragik med blotta ord, vilket är därför avstår jag från denna företeelse och utan håller mig till min nisch. En sak som är vanligt förekommande vid en viss typ av incidenter, är jakten på en syndabock, vilken tyvärr inte alltid grundas i vett och reson.

Media i olika former som t.ex. spel, film eller musik är en sådan typ av syndabock, som får ta en smäll med jämna mellanrum när man greppar efter något att skylla på. Dock tycker jag ändå att de som ropar efter att lägga skulden på pixelerade blodfläckar inte riktigt får gehör i samma utsträckning längre, vilket bara är bra, då det finns betydligt större problem i våra samhällen än att någon kan låtsas skjuta ihjäl fiktiva personer i ett spel eller två.

Senast angående upploppen i England så var det visst en anonym polis som hävdade att "Det är dåliga människor som gör det här. Ungar som förlorat kontrollen. När jag var ung var det bara Pac-man och brädspel. Nu spelar de Grand Theft Auto och vill uppleva spelet på riktigt", om man skall citera artikeln om ämnet från Aftonbladet Spela!. Detta väldigt ogrundade amatörpsykologiska uttalande fick tråkigt nog gehör i form av att det publicerades i gratistidningen London Evening Standard, varefter det snappades upp av den betydligt större Daily Mail. Dock verkar ändå inte någon ha fäst någon större uppmärksamhet vid detta uttalande, utöver de små notiser i media som det fått, och förhoppningsvis avfärdas det som vilda spekulationer från en enskild individ, vilket det också är.

Efter tragedin i Norge gjorde bl.a. Sveriges Radio ett inslag där de ville belysa att våldsamma datorspel kan göra folk aggressiva, därför att gärningsmannen påstår sig ha "tränat" genom att spela Call of Duty: Modern Warfare 2. För varje studie som försöker peka på ett vagt samband finns det ju dock en studie som säger det motsatta. Dessvärre fick Norge-tragedin konsekvenser i form av att Coop i Norge började bojkotta våldsamma spel vilket även inkluderade World of Warcraft vilket menas vara bra att använda som "täckmantel" för att kunna "planera terrordåd".

Visst kan jag förstå idén att man på något sätt vill man vill ta hänsyn till anhöriga genom att inte sälja saker som kan relateras till incidenten, men samtidigt blir det på något vis absurt. Jag förutsätter nästan att ingen hyser agg mot de 12 miljoner World of Warcraft-spelare på grund av det som hände. Likaså tror jag inte att händelsen varken triggades av eller kunde ha förhindrats ifall World of Warcraft inte hade sålts. Men liknande åtgärder togs här och var i media kring 9/11 och det kan väl som sagt ses som ett sätt att "ta hänsyn".

I ljuset av de händelser som skett relativt nyligen känns det ändå som man överlag inte väljer att ta den lätta vägen och skylla på spel och musik (även om några alltid kommer att försöka av någondera anledning). Kanske börjar vi smått att lära oss att ta ansvar för våra handlingar?

Det har blivit något av ett fenomen att kritisera saker på ett så vulgärt och/eller elakt sätt som möjligt... och på internet då också, givetvis. Det är det mer eller mindre det som är grundstenen för internetrecensenthumor a la Angry Video Game Nerd, Zero Punctuation eller Nostalgia Critic. Det är väl efterapningar på den här formen av recensentteknik som rätt nyligen provocerade Takida att göra en polisanmälan mot en recensent. Men det har egentligen ingenting med saken att göra. Det jag försöker komma till är att jag väl själv inte är helt oskyldig till detta fenomen, då jag vid ett flertal tillfällen har försökt göra mig lustig över bl.a. dåligt skrivna Aftonbladet-artiklar.

Och nu har jag hittat en till.

Dock är det inte Aftonbladet som är boven denna gång, utan siten Prisjakt Pryl och deras artikel "Han köpte ett spel för 113 000 kronor", som publicerades den 10 augusti 2011. Dock var artikeln en sponsrad länk från Aftonbladet, vilket tyvärr bara bidrog till att belysa artikeln och göra det hela mer pinsamt än det behövt vara.

Den här artikeln och dess skamlösa förvanskning av sanning hade jag kanske inte alls reagerat på om jag inte hade känt till historian sedan tidigare. Själva ämnet i artikeln i sig är rätt intressant och läsvärt för den som kan ha ett visst spelintresse, men problemet med artikeln finnes redan i ingressen. För att citera denna: "Hur mycket är du beredd att betala för ett tv-spel? 400 kronor? 500 kronor? För samlaren JJ Hendricks är det småpotatis. Nyligen köpte han ett begagnat tv-spel för 113000 kronor".

Nu är det dock blott en gissningslek vad som egentligen gick snett när den här artikeln skrevs. Har den till synes anonyme skribenten fullkomligt struntat i att faktiskt läsa och/eller kontrollera sina källor, eller är det bara en fråga om diffrentierade definitioner mellan mig och skribenten. Eller väljer skribenten att medvetet försöka passera "gammal skåpmat" som nyheter (vilket i och för sig inte är ovanligt på nyhetssidor som t.ex. Aftonbladet).

Problemet, enligt mig, är att samlaren, som kallar sig JJ Hendricks, påstås "nyligen" ha köpt ett begagnat tv-spel för en stor summa pengar. Om man ser på t.ex. den här artikeln, skriven av JJ Hendricks själv i samband med inköpet, så är den publicerad 23 juni 2009. Det som hände över 2 år sedan skulle jag inte referera till som en nyhet som skett "nyligen". Men det är kanske bara jag.

Hade artikeln fortfarande rört sig om världens dyraste spel eller så, så hade jag även då kunnat finna ett uns av relevans i sammanhanget, men om man letar vidare på samma site så hittar man bl.a. här att det numera bara är blott det tredje dyraste NES-spelet som sålts och köpts.

Är det en intressant historia? Javisst. Är det en nyhet? Absolut inte.

Varför framställs det då som en nyhet? Jag skulle gissa på antingen inkompetens eller apati. Tyvärr verkar det som att till och med jag lägger större tid på att kontrollera mina källor för att få de faktasnuttar jag publicerar på denna blogg (som har har en minimal mängd läsare) korrekta, än vad denna, antagligen betalda, skribent har gjort i en artikel som dessutom sponsrats för att visas via Aftonbladet.

Jag tror att det jag vill komma till med den här typen av inlägg är att folk borde göra sitt jobb ordentligt. Det går faktiskt.

Om man bara försöker.

Nu har det gått ett par dagar sedan det uppmärksammades i media, men jag såg det på GameInformer.com som faktiskt refererar inga mindre än New York Times som källa. Å ena sidan så är det faktiskt en snudd på humoristisk historia... men som om man tänker efter noga så är det egentligen mer skrämmande än roligt, om det nu är sant som det sägs.

Det finns väl i regel två sorters online-spel. Det som dock i regel är gemensamt för alla sorters online-spel är att de designas för att vara så tidsödande som möjligt.

Den ena typen av online-spel är den typen som är så utleda tråkiga och tidskrävande att utvecklarna vill att du skall spendera riktiga pengar för att slippa arbetet, t.ex. Facebook-spel a la Farmville.

Den andra är den formen av online-spel en den typen som lägger värde i att faktiskt vara ett spel och vill att spelarna skall lägga ner tid och möda och få sina belöningar därefter, vilket i regel gäller samtliga större MMORPGs, t.ex. World of Warcraft. Men bara för att folk spelar ett spel så betyder det inte att de vill jobba för sina belöningar, vilket har resulterat i en marknad där folk för riktiga pengar köper virtuella saker, trots att spelutvecklarna fördömer det och oftast förbjuder det i sina mjukvaruavtal (ni vet, sådana där man aldrig läser utan bara trycker på "Agree" för att få bort).

Den vanligaste formen av transaktioner är kanske att man köper virtuell valuta för riktiga pengar, vilket oftast brukar vara guld i spel med medeltida teman. Att arbeta ihop virtuell valuta har i vissa länder kunnat vara ett heltidsjobb, bl.a. i Kina, vilket är ursprunget till termen "gold farming".

Det New York Times-artikeln i grova drag förtäljer är att Nordkorea tros använt sig av en grupp hackare för att infilterera Sydkoreanska online-spel och anskaffa sig virtuell valuta och/eller saker, som de sedan sålt till spelare för riktiga pengar. Pengar som sedan tros användas för att finansiera betydligt mörkare aktiviteter, såsom kärnvapenrustning.

Så tänk på det nästa gång du fuskar i ett online-spel för att du din egen lathet till trots vill ha ett osjysst övertag över andra spelare. Det må kanske kännas som det är ett fullkomligt harmlöst brott utan offer, men om du visste att pengarna du spenderade potentiellt användes till att ge excentriska diktatorer massförstörelsevapen, är det då kanske inte bara bättre att spela spel som de faktiskt var tänkta att spelas?

Goichi Suda är en japansk speldesigner, som går under smeknamned "Suda51". Han är antagligen mest känd för spel såsom Killer7, No More Heroes och den relativt nyligen släppta Shadows of the Damned.

Samtliga spel har utvecklats av spelföretaget Grasshopper Manufacture som Suda51 själv grundade 1998.

För ett tag sedan utannonserades det att Suda51 skulle göra en sidoscrollande shooter som bl.a. skulle innehålla "tidsmanipulation" som spelmekanik. Spelet skulle heta Sine Mora och utvecklas tillsammans med ungerska företaget Digital Reality. Digital Reality har inte direkt producerat något som jag hört talas om, men verkar ha spenderat större delen av 2000-talet med att göra realtids-strategispel för PC.

En teaser för Sine Mora släpptes tidigare i veckan, som för all del inte ser dålig ut, men som heller inte innehåller något faktiskt gameplay och därmed säger tämligen lite om spelet i fråga:

 

Spelet är tänkt att distribueras digitalt via XBLA och PlayStation Network. Med tanke på att det inte är helt inkompetent folk som ligger bakom så kan det vara värt att kolla närmare på när vidare information kommer.

2011 måtte vara året då grisarna erövrar skyarna. Inte nog med att Duke Nukem Forever har släppts och att Cave släpper shooters i väst, nu har det rapporterats att det kommer att finnas möjlighet för tidigare USA- eller Japan-exklusiva PSOne-spel att släppas i Europa via PlayStation Network.

Detta innebär i teorin att Europa för första gången kommer att kunna ta del av t.ex. Chrono Cross, Xenogears. Legend of Mana eller Einhänder och givetvis många många fler, vilket nästan låter för bra för att vara sant.

Nu påpekas det att t.ex. licenser och sådant fortfarande kan agera stoppkloss för en del releaser, men i vi borde förhoppningsvis åtminstone kunna ta del av en del alster som redan finns ute på PlayStation Network i andra regioner.

Inga titlar har officiellt tillkännagivits, så det är bara att hålla tummarna att några guldklimpar kommer att kunna leta sig över.

DoDonPachi Dai-Fukkatsu är det femte spelet i DoDonPachi-serien. Det första spelet som kom hette blott DonPachi och släpptes 1995 i arkadhallarna. Uppföljaren DoDonPachi kom 1997, som sedan fick en externt utvecklad uppföljare vid namn Bee Storm: DoDonPachi 2 som släpptes 2001. DoDonPachi 2 är än så länge det enda spelet som inte utvecklats av de ursprungliga upphovsmännen Cave och har dessutom fått rätt usel kritik.

Efter det kom DoDonPachi Dai Ou Jou 2002 och släpptes i både arkadhallar och för japansk PlayStation 2.

Sedan har vi då nått spelet detta kommer att  handla om: DoDonPachi Dai-Fukkatsu, som kom 2008 och portades till japansk Xbox 360 ca två år senare, närmare bestämt i början av 2010.

Spelet portades sedan till iOS samma år under namnet DoDonPachi Resurrection med en bunt nya features och modifikationer och blev tillgängligt för iPads världen över.

Förra veckan kom Cave med den överraskande nyheten att DoDonPachi Resurrection skall släppas för Xbox 360... och då även komma till Europa!

Detta följer då i fotstegen av DeathSmiles som tack vare Rising Star Games fick en PAL-release tidigare i år. Det är även Rising Star Games som bär ansvaret för att nu porta DoDonPachi Revolution och släppa det till Europa.

Så numera råder det ingen tvekan om att Xbox 360 är den ultimata danmaku-konsollen denna generationen med alla regionsfria släpp och lokaliserade alster.

Oavsett är det bara att glädjas åt att danmaku-spel officiellt får nå den västerländska marknaden, vilket avslutningsvis kan firas med trailern till det kommande DoDonPachi Resurrection för Xbox 360:

Det var egentligen andra saker jag tänkt skriva om, men jag vill ändå ta tillfället i akt och göra en notis om att ytterligare två Mega Man-projekts produktion numera har upphört.

För ett hyfsat tag sedan så gick det kommande Mega Man Universe i graven. Ursprunligen har jag för mig att det talades om att det kunde vara någon form av online-baserat dito varefter den våta drömen om ett Mega Man-MMO väcktes, men i själva verket var det mest tänkt att folk skulle kunna bygga egna banor och gubbar och antagligen delge till varandra. Bortsett från detta var den enda featuren de verkade skryta med var att man kunde spela som den fula gubben från den amerikanska box-arten till det första Mega Man... så jag förstod personligen aldrig poängen med Mega Man Universe och kan heller inte påstå att jag sörjt dess bortgång.

Nu har dessvärre även produktionen av Mega Man Legends 3 och den tillika kommande prototyp-versionen, båda för Nintendo 3DS gått i graven, vilket känns desto tristare.

Mega Man Legends, kallat Rockman DASH i Japan, var en spinoff som kom först 1997 i form av ett action-RPG i tredjepersonsvy för PlayStation (men som därefter portades till andra konsoller), vagt baserat på Mega Man och som faktiskt var den blott andra spinoff-serien som kom efter Mega Man X. Spelet fick en uppföljare i form av Mega Man Legends 2 samt en spinoff (vilket därmed blir en spinoff på en spinoff) i form av The Misadventures of Tron Bonne. 2008 kom det även ett Japan-exklusivt mobilspel som jag personligen aldrig hört talas om, men det finns visst.

Även om det var en av de första serierna som valde att spinna vidare på Mega Man-universumet så skall det utspela sig kronologiskt sist av samtliga konstiga Mega Man-serier som kommit härefter, förutsatt att man vill hävda att det finns någon kontinuitet och kronologi i det virrvarr av Mega Man-spel som idag har producerats.

Även om det inte blivit den största spinoff-serien, så har den fått generellt gott mottagande av fansen.

I modern tid var det då tänkt att serien skulle få ett officiellt tredje spel, men det kommer dessvärre aldrig att fullföljas. Visserligen har det sagt att projektet aldrig någonsin godkändes av Capcom till att börja med, men produktionen var i full gång och det verkade ligga mycket hjärta bakom den. Utöver detta var det en tämligen intressant och experimentell produktionsprocess, då de använde sig mycket av feedback från spelare. Regelbundet hölls tävlingar där folk kunde skicka in förslag på saker, eller rösta på olika saker som t.ex. vilka karaktärsdesigner som skulle användas etc.

Med den erfarenhet av speldesign som jag själv har så är jag inte helt säker på att majoriteten av spelarna själv förstår vad de vill ha, eller vad som nödvändigtvis kommer att resultera i det bästa spelet, men det är helt klart ett intressant tillvägagångssätt och det hade varit kul att se hur resultatet faktiskt hade blivit.

Det får vi nu dessvärre inte göra. Capcom gör inte saken bättre genom att i en serie av twitter-poster (som finns här delvis sammanställda av en individ som lade ner över 15 timmar av sin fritid att stödja, promote:a och producera material till projektet) har helt och hållet beskyllt nedläggningen av projektet på fansen och hävdar att de inte var engagerade, vilket är en saftig spottloska i ansiktet på de som lade ner hjärta och själ i att stödja utvecklingen.

Capcom verkar numera spendera all sin tid med att stöta bort de få anhängare de har kvar, vilket är en tämligen intressant marknadsföringstaktik...

Nyhetssidor spelvärlden håller noggrann koll när stora spelföretag registrerar domäner och varumärken. Även om företag i regel tendar att registrera för mycket hellre än för lite, för att slippa behöva köpa tillbaka domäner eller varumärken från snikna fans till hutlösa överpriser, så väcker det ändå alltid spekulation. Sedan finns det givetvis många tillfällen då rök faktiskt beror på eld...

Häromdagen rapporterade GameInformer.com att Nintendo har registrerat varumärket The Last Story i Amerika, vilket, även om det ännu inte följts av något officiellt tillkännagivande, kan tyda på att The Last Story, Hironobu Sakaguchis (som t.ex. är upphovsman till Final Fantasy) senaste RPG-projekt för Wii, kan komma att släppas i USA.

The Last Story är en tredjedel i en trio Wii-spel, från vitt skiljda utvecklare, som förvånansvärt nog kommer att lokaliseras men enbart har fått en Europa-release tillkännagiven. De övriga två spelen är Xenoblade Chronicles (som jag nämnt i ett tidigare inlägg) och action-RPG:t Pandora's Tower. Denna företeelse är rätt ovanlig, då det i regel är Europa som utesluts om det är någon release som skall uteslutas, och har fått starka reaktioner i Amerika och resulterat i Operation Rainfall, en kampanj som strävar efter att få Nintendo att släppa just dessa tre spel även i USA.

En annan lite intressant domänregistrering som gjorts nyligen är att Microsoft registrerat "microsoft-sony.com" och "sony-microsoft.com". En befogad fråga är ju om Microsoft går i tankarna att införskaffa Sony, men i en twitter-post från Microsoft-chefen så rör det sig bara om ett förebyggande inköp av domäner utan några baktankar.

Det är interessant att tänka på vad som skulle hända om två av de ledande konsollkonstruktörerna skulle slås ihop. Nog för att konkurrens ofta kan vara av godo och omväxling förnöjer samt för att alla ordvitsar redan gjorts... men jag skulle i och för sig inte ha något emot att ha PlayStation 3's regionsfrihet och Xbox 360's spelutbud... men det är väl bara rent önsketänkande att en dag få se en X-Station 720 som kan spela alla österländska danmaku-shooters utan någon tanke på regionsgränser...

För ett tag sedan så uppmärksammades det att Square-Enix hade ett ännu oannonserat varumärke registrerat, vid namn Theatrythm.

Nu har det uppdagats att det faktiskt är så pass att spelets fulla titel blir Theatrythm: Final Fantasy och det då är ett nytt Final Fantasy-spel för Nintendo 3DS det rör sig om.

Av den lilla informatiom som finns att tillgå så verkar det röra sig om ett Final Fantasy-spel vars huvudsakliga spelmekanik skall påminna om Beatmania, eller något annat godtyckliga musik/rytm-spel. I övrigt borde titelns ordvitseri kanske inte behöva någon vidare förklaring.

I det japanska tidningsurklipp som finns bifogat på Siliconera.com (i samband med deras artikel om ämnet), så finns karaktärer från Final Fantasy VII, Final Fantasy, Final Fantasy XIII och Final Fantasy III representerade, så närmare bestämt känns det väldigt påtagligt som en spin-off på Dissidia: Final Fantasy-spelen som nyttjar sig av ett sammanflätat universum med karaktärer från samtliga spel.

Nu har det för all del potential att bli ett fullkomligt lysande spel, det finns ännu ingenting som egentligen skulle peka på något annat, men med tanke på vissa av de senaste bidragen som betitlats Final Fantasy så kan man ju undra om detta är vad franchisen för närvarande behöver för att kunna återuppliva sina forna glansdagar. Fast å andra sidan så finns det ju flertalet lovande titlar på horisonten i form av t.ex. Final Fantasy Versus XIII och Final Fantasy XIII-2 så förhoppningsvis finns det en väl genomtänkt plan över varthän det nu är tänkt att Final Fantasy barka skall.

Uppdatering: För den som är nyfiken så har Siliconera.com idag även publicerat en artikel med lite mer information och screenshots.

När man tänker på lera i tv-spel, så finns det en chans att tankarna kan dras till ClayFighter, ett fightingspel vars grafisk helt är gjort med lermodeller (vars resultat blir något som liknar det som inom film kallas för "claymation"), eller någon av dess uppföljare. ClayFighter-serien var tänkt att vara en del av en serie ler-baserade spel publicerade av Interplay, men vars enda övriga del blev plattformspelet Claymates för Super Nintendo.

Nu ska visserligen ClayFighter-serien få en ny del någon gång i år i form av ClayFighter: Call of Putty (som egentligen bara är en uppdaterad version av ClayFighter: Sculptor's Cut, som i sig är en uppdaterad version av ClayFighter 63½ för Nintendo 64) för Wii och Nintendo DSi, men det är faktiskt inte det som detta inlägg är tänkt att handa om.

När många tänker på lera i tv-spel så kommer de att översköljas av en våg med varma nostalgikänslor, för deras tankar förs direkt på peka-och-klicka-äventyrsspelet The Neverhood från 1996. Spelet fick ett positivt mottagande av både spelpress och spelare, men sålde bara 42000 exemplar innan det upphörde att distribueras. Intresset för äventyrsspel tog av någon anledning slut någon gång i mitten av 90-talet och The Neverhood är tillsammans med bl.a. Grim Fandango ett av de äventyrsspel som oförtjänt hamnat i glömska, trots lysande kritik.

Upphovsmannen bakom The Neverhood är en animatör vid namn Doug TenNapel, som i övrigt kanske är mest känd för att ha skapat Earthworm Jim, och spelet publicerades av DreamWorks Interactive, ett företag som på den tiden inte hade någon mindre än Steven Spielberg bakom spakarna.

Spelet släpptes även på PlayStation, men enbart i Japan och då under namnet Klaymen Klaymen. Likaså fick spelet en uppföljare i form av ett plattformsspel på PlayStation, som i Japan kallade Klaymen Klaymen 2, men som i övriga världen fick det inte lika relaterade namnet Skullmonkeys.

Via sociala medier, så som Facebook och Twitter, har nu de ursprungliga utvecklarna nyligen tillkännagivit att de håller på att förhandla om rättigheterna att få släppa The Neverhood till bl.a. iOS, Android och Windows Phone. Även fast förhandlingarna ännu inte är slutförda så verkar det som arbetet är påbörjat och att de har kommit en bra bit på väg.

Med det sagt antar jag att det inte är helt hundra att produktionen kommer att få grönt ljus, men uppenbarligen finns viljan, så det är bara att hoppas att byråkratin inte kommer att sätta käppar i hjulet, då The Neverhood är ett unikt spel format med omsorg och kärlek, som mer än väl förtjänar en andra chans.

När det finns många japanska 16-bitarsspel som jag ältar över att de aldrig släpptes i väst, så är det som en tämligen angenäm blixt från klarblå himmel när Siliconera skriver att Namco Tales Studio funderar över att släppa om gamla Tales-spel i HD... och då även i väst.

För att sno Siliconera's citerade citat:

"This is something we would like to do and we are currently working to see if it would be possible to port older Tales games: Phantasia, Destiny, or Eternia, not only in Japan, but throughout the world."

Tales of Phantasia, Tales of Destiny och Tales of Eternia är de första 3-spelen i Tales-serien och även om just dessa spel har släppts i väst, i någon form, så har Tales-serien i det stora hela överlag varit exklusiv till Japan och Asien.

Tales of Phantasia är den första delen i spelserien och släpptes ursprungligen enbart i Japan på Super Famicom. Spelet är dock ett av de mest kända fanöversatta spelen och har sedan längt gått att spela via emulator helt på engelska tack vare gruppen DeJap. Spelet var mäkta imponerande för sin tid och introt med den tillhörande titelmelodin, som innehåller sång, är ett tekniskt åstadkommande vars like jag inte känner till. Det är värt att beskåda enbart för att bli förundrad över att det hela framförs på en 16-bitars Super Nintendo:

 

Introt togs dock bort när det så småningom portades till väst och ersattes med en remix av overworld-musiken. Orginalet släpptes som sagt på Super Famicom 1995 varefter det portades till PlayStation 1998. 2006 så portades det även till Gameboy Advance samt lokaliserades och fick då en officiell release i både Nordamerika och Europa. 2006 kom det även till PlayStation portable i Japan, tillsammans med en re-release, kallad Tales of Phantasia X, som kom 2010.

 

Tales of Destiny för PlayStation släpptes både i Japan och Nordamerika 1997-1998, men aldrig i Europa.

 

Tales of Eternia släpptes 2001 för PlayStation i Japan och 2002 i Nordamerika under namnet Tales of Destiny II. 2006 fick dock även Europa och PAL-regioner ta del av kakan i form av en lokaliserad version av PlayStation Portable-porten, som släppts i Japan året innan.

 

Nu är det väl förmildrande omständigheter att det redan finns lokaliseringar av samtliga spel och det är antagligen naivt att tro att det skulle arbetas fram några nyöversättningar, men idén att få uppleva spelen i HD, världen över, är ett välkommet initiativ som förhoppningsvis kan tyda på att det finns en marknad för övriga utvecklare att göra liknande saker.