Anekdoter och väntan...
Mixningen av the medley börjar arta sig och volymautomationer är så gott som på plats. Nu är det dags att plocka fram stora yxan och börja skära in them frekvensregister! XDXD Och det kommer garanterat att bli sjukt episkt när det är klart!
The current skolprojekt verkar även att kunna bistå med en till synes ändlös ström av anekdoter med alla konstiga saker som man gjort eller tvingats göra under produktionstiden. Jag fick användning av en nyckel till låset på min BMX jag hade när jag var typ... 7? som bara suttit på min nyckelknippa i år och dar utan att vara remotely brukbar. Men vips, så är den perfekt för vårt ändamål!
Sedan krossade vi lite VHS-band, till vissas glädje och andras förtret.
...och att jobba i grupp är alltid lika spännande, men sällan till fullo lyckat. Vad är det för medfödd ovilja folk har mot ljud och folk som arbetar med ljud? Jag förväntar mig inte att folk skall FÖRSTÅ det man gör, i bästa fall kan de greppa den massiva impact en ljudläggning får på... ja allt... men jag förväntar mig ändå inte att folk kan UPPSKATTA det man gör... men när folk faktiskt AKTIVT MOTARBETAR en... ja... då undrar man lite "wtf?! vill ni att era applikationer skall låta illa alternativt vara helt knäpptysta?"... och av någon anledning är det just dithän det alltid går i grupparbeten. (nej, jag är inte bitter! ><)
Fastän jag gör mitt bästa för att undvika det så är det alltid något som pushar en närmare och närmare att bli en så kallad "soundscape-artist". Min klass/bandkamrat tillsammans med några 1:or skall göra en ljudinstallation till skolans restaurang för att visa upp under Game Concept Challenge samt Netport-dagen. Min första fråga lyder: "How the crap skall vi ha tid med det?" ^^
Intro-temat till den tecknade serien "Sonic The Hedgehog" från 1993 (även känd som Sonic SatAM) är för övrigt hur jädra catchy som helst! Serien i sig har även den sin charm, tack vare dess något malplacerade men inte opassande mörka stämning och scenerier. Dock är handlingen ofta tunn och ologiskt och den mesta dialogen är rätt plågsam att lyssna på, samt att det är beyond me varför någon skulle vilja ha Steve Urkel som voice-actor till sin huvudkaraktär... eller för den delen, någonsin ^o) But still, det är nostalgi!
Men viktigast av allt så är det mindre än ett dygn kvar nu tills jag får träffa min älskling Mona igen! XDXD
The current skolprojekt verkar även att kunna bistå med en till synes ändlös ström av anekdoter med alla konstiga saker som man gjort eller tvingats göra under produktionstiden. Jag fick användning av en nyckel till låset på min BMX jag hade när jag var typ... 7? som bara suttit på min nyckelknippa i år och dar utan att vara remotely brukbar. Men vips, så är den perfekt för vårt ändamål!
Sedan krossade vi lite VHS-band, till vissas glädje och andras förtret.
...och att jobba i grupp är alltid lika spännande, men sällan till fullo lyckat. Vad är det för medfödd ovilja folk har mot ljud och folk som arbetar med ljud? Jag förväntar mig inte att folk skall FÖRSTÅ det man gör, i bästa fall kan de greppa den massiva impact en ljudläggning får på... ja allt... men jag förväntar mig ändå inte att folk kan UPPSKATTA det man gör... men när folk faktiskt AKTIVT MOTARBETAR en... ja... då undrar man lite "wtf?! vill ni att era applikationer skall låta illa alternativt vara helt knäpptysta?"... och av någon anledning är det just dithän det alltid går i grupparbeten. (nej, jag är inte bitter! ><)
Fastän jag gör mitt bästa för att undvika det så är det alltid något som pushar en närmare och närmare att bli en så kallad "soundscape-artist". Min klass/bandkamrat tillsammans med några 1:or skall göra en ljudinstallation till skolans restaurang för att visa upp under Game Concept Challenge samt Netport-dagen. Min första fråga lyder: "How the crap skall vi ha tid med det?" ^^
Intro-temat till den tecknade serien "Sonic The Hedgehog" från 1993 (även känd som Sonic SatAM) är för övrigt hur jädra catchy som helst! Serien i sig har även den sin charm, tack vare dess något malplacerade men inte opassande mörka stämning och scenerier. Dock är handlingen ofta tunn och ologiskt och den mesta dialogen är rätt plågsam att lyssna på, samt att det är beyond me varför någon skulle vilja ha Steve Urkel som voice-actor till sin huvudkaraktär... eller för den delen, någonsin ^o) But still, det är nostalgi!
Men viktigast av allt så är det mindre än ett dygn kvar nu tills jag får träffa min älskling Mona igen! XDXD
Kommentarer
Postat av: Mona
Att förstöra Star Trek borde vara olagligt!
Trackback
