Elvis has left the building...
Det är väl dags att ta igen lite bloggande I guess >< Det har ju ändå hänt ett och annat denna sommar... samt att jag antar att det vore trevligt att kunna skriva aktuella blogginlägg XD
Den lilla episod som jag tänkte beskriva nu har egentligen sin begynnelse redan innan Mona och jag åkte till Metaltown, då jag blev uppringd angående en spelning den 4:e juli. Jag skulle spela med Jiggle'n Jive då deras ordinarie gitarrist var upptagen. Eftersom jag ändå hade planerat att befinna mig i Märsta kring denna tidpunkt och det kunde vara trevligt att spela lite live igen så tackade jag ja. Samma dag fick jag en lista på 33 låtar, vilket var vad som skulle framföras. En aning mastigt kanske, men jag tänkte "det löser sig".
Sedan åkte ju jag och Mona till Metaltown, som de som läst säkert är medvetna om.
På grund av lite diverse aktiviteter här i Ringeboda så kom jag inte iväg med bussen mot Märsta förrän torsdagen. Och spelningen var då lördag kväll. Jag hann inte mer än hem, äta och vända innan jag skulle iväg och börja gå igenom låtarna. Efter en helkväll av lyssnandes på Spotify och YouTube-klipp och försöka få ett någorlunda hum om what the crap jag gett mig in på egentligen så bar det hem igen för lite sömn. Känslan jag hade då var ungefär "What the crap har jag gett mig in på? Hur skall detta gå?", men samtidigt hade jag ändå en övertygelse om att det skulle sluta väl.
Fredag morgon gick jag upp tidigt, blev väckt av åskvädret om inte annat, för att via en YouTube-tutorial lära mig intro-solot till "Johnny B Goode". Nog för att jag brukar föredra att lära mig saker by ear, men det fanns helt enkelt inte tid för sådant. Därefter bar det av till Uppsala där vi i en källarlokal satte oss för att gå igenom de resten av låtarna. Efter ett par timmars rep och en köttbullsbaguette till lunch fick det bära av mot Söderhamn. Justdet, jag glömde kanske nämna att spelningen var i Hälsingland?
I Söderhamn bodde iallafall bandets trummis och där hade de tillgång till en replokal. Så då spenderades ytterligare ett par timmar åt att repa med helt band. Vid detta laget var min hjärna i det ökända sockervaddstillståndet och efter 1½ dag av intensivinlärning av låtar så var det rätt rörigt innanför pannbenet. Repet gick väl sådär och jag började känna av pressen lite. Bandet skulle ju ändå få betalt för spelningen, så det gällde ju att prestera, samtidigt som att jag hade intalat samtliga, inklusive mig själv, att jag skulle klara detta med bravur.
Lördag morgon var det upp igen och repa. Denna gång gick det lite bättre, men efter ytterligare ett par timmars rep så var det fortfarande totalt kaos i hjärnkontoret. När man väl står på scen så gäller det ju att särskilja det ena blues-riffet i E från det andra blues-riffet i E. Vi lyckades ta oss igenom alla låtar någorlunda acceptabelt och sedan var det dags att packa ner igen och ge sig av ytterligare norrut till den faktiska spelningen.
Spelningen var på en 50-årsfest, för en Elvisfanatiker, ute i trädgården. Att spela ute är alltid kul när vädret är ostadigt XD Vi riggade upp under ett partytält och soundcheckade varefter vi blev bjudna på kaffe och bullar och sedan var det bara att vänta. När sångaren i bandet under fikat färdigställde spelordningen och jag tog mig en snabb titt på listan hände något märkligt. Den kaosartade röra av Elvis-låtar som för några timmar sedan befann sig i mitt huvud hade gått över i kristallklarhet. Jag visste precis vilken låt som var vilken och hur de gick. Bandet tvingade sedan upp mig med en akustisk gitarr för en sista minuten-genomgång för att se om jag verkligen kunde detta. Och tamejfasen... jag friggin' kunde det.
Runt kl 20 spelade vi vår första set... och det gick skitbra. Med undantaget från att tekniken inte var på vår sida. Blev ständigt rattande och pillande på saker, trots att allt hade låtit bra under soundchecken. Anledningen till att vi började spela så tidigt var för att deras rullstolsbundna mormor skulle få möjlighet att höra lite, då hon skulle lämna festiviteterna tidigt. Vi avslutade första set:et och efter detta var moralen på topp och det var bara att åka med.
Andra set:et gick också bra, men folk var inte jätte dansanta av sig, så vi funderade efteråt om vi skulle spela något mer, men vi tänkte, vi kör ett sista set med våra "bästa" låtar och sedan så får det vara nog.
Vårt sista set fortsatte ned extranummer, timme efter timme, fram till klockan var ca 02.45, och då hade folk ännu inte fått nog än. Jag säger då det, överförfriskade norrlänningar... Runt klockan ett hade de till och med erbjudit oss extra pengar för att vi skulle fortsätta, vilket vi gjorde ^^ Spelningen slutade inte förrän vi spelade "Johnny B Goode" för sjätte eller sjunde gången av avslutade med de ord som Elvis alltid avslutade sina koncerter med: "Elvis has left the building"...
Detta var en av de sämst förberedda spelningar jag någonsin haft, men kanske den som gått bäst XD
Det kom även fram efter spelningen att födelsedagsbarnet även var döende i lungcancer, och att det ett tag varit osäkert om hon skulle ha fått uppleva detta kalas, samt att de hade haft en jädra panik att hitta några som kunde spela (hade inte jag hoppat in hade bandet blivit tvugna att hitta någon annan gitarrist eller i värsta fall fått ställa in spelningen). Så då kändes det extra bra att allting, efter mycket om och men, hade klaffat så bra som det gjorde och det blev en toppenspelning ^^'
Den lilla episod som jag tänkte beskriva nu har egentligen sin begynnelse redan innan Mona och jag åkte till Metaltown, då jag blev uppringd angående en spelning den 4:e juli. Jag skulle spela med Jiggle'n Jive då deras ordinarie gitarrist var upptagen. Eftersom jag ändå hade planerat att befinna mig i Märsta kring denna tidpunkt och det kunde vara trevligt att spela lite live igen så tackade jag ja. Samma dag fick jag en lista på 33 låtar, vilket var vad som skulle framföras. En aning mastigt kanske, men jag tänkte "det löser sig".
Sedan åkte ju jag och Mona till Metaltown, som de som läst säkert är medvetna om.
På grund av lite diverse aktiviteter här i Ringeboda så kom jag inte iväg med bussen mot Märsta förrän torsdagen. Och spelningen var då lördag kväll. Jag hann inte mer än hem, äta och vända innan jag skulle iväg och börja gå igenom låtarna. Efter en helkväll av lyssnandes på Spotify och YouTube-klipp och försöka få ett någorlunda hum om what the crap jag gett mig in på egentligen så bar det hem igen för lite sömn. Känslan jag hade då var ungefär "What the crap har jag gett mig in på? Hur skall detta gå?", men samtidigt hade jag ändå en övertygelse om att det skulle sluta väl.
Fredag morgon gick jag upp tidigt, blev väckt av åskvädret om inte annat, för att via en YouTube-tutorial lära mig intro-solot till "Johnny B Goode". Nog för att jag brukar föredra att lära mig saker by ear, men det fanns helt enkelt inte tid för sådant. Därefter bar det av till Uppsala där vi i en källarlokal satte oss för att gå igenom de resten av låtarna. Efter ett par timmars rep och en köttbullsbaguette till lunch fick det bära av mot Söderhamn. Justdet, jag glömde kanske nämna att spelningen var i Hälsingland?
I Söderhamn bodde iallafall bandets trummis och där hade de tillgång till en replokal. Så då spenderades ytterligare ett par timmar åt att repa med helt band. Vid detta laget var min hjärna i det ökända sockervaddstillståndet och efter 1½ dag av intensivinlärning av låtar så var det rätt rörigt innanför pannbenet. Repet gick väl sådär och jag började känna av pressen lite. Bandet skulle ju ändå få betalt för spelningen, så det gällde ju att prestera, samtidigt som att jag hade intalat samtliga, inklusive mig själv, att jag skulle klara detta med bravur.
Lördag morgon var det upp igen och repa. Denna gång gick det lite bättre, men efter ytterligare ett par timmars rep så var det fortfarande totalt kaos i hjärnkontoret. När man väl står på scen så gäller det ju att särskilja det ena blues-riffet i E från det andra blues-riffet i E. Vi lyckades ta oss igenom alla låtar någorlunda acceptabelt och sedan var det dags att packa ner igen och ge sig av ytterligare norrut till den faktiska spelningen.
Spelningen var på en 50-årsfest, för en Elvisfanatiker, ute i trädgården. Att spela ute är alltid kul när vädret är ostadigt XD Vi riggade upp under ett partytält och soundcheckade varefter vi blev bjudna på kaffe och bullar och sedan var det bara att vänta. När sångaren i bandet under fikat färdigställde spelordningen och jag tog mig en snabb titt på listan hände något märkligt. Den kaosartade röra av Elvis-låtar som för några timmar sedan befann sig i mitt huvud hade gått över i kristallklarhet. Jag visste precis vilken låt som var vilken och hur de gick. Bandet tvingade sedan upp mig med en akustisk gitarr för en sista minuten-genomgång för att se om jag verkligen kunde detta. Och tamejfasen... jag friggin' kunde det.
Runt kl 20 spelade vi vår första set... och det gick skitbra. Med undantaget från att tekniken inte var på vår sida. Blev ständigt rattande och pillande på saker, trots att allt hade låtit bra under soundchecken. Anledningen till att vi började spela så tidigt var för att deras rullstolsbundna mormor skulle få möjlighet att höra lite, då hon skulle lämna festiviteterna tidigt. Vi avslutade första set:et och efter detta var moralen på topp och det var bara att åka med.
Andra set:et gick också bra, men folk var inte jätte dansanta av sig, så vi funderade efteråt om vi skulle spela något mer, men vi tänkte, vi kör ett sista set med våra "bästa" låtar och sedan så får det vara nog.
Vårt sista set fortsatte ned extranummer, timme efter timme, fram till klockan var ca 02.45, och då hade folk ännu inte fått nog än. Jag säger då det, överförfriskade norrlänningar... Runt klockan ett hade de till och med erbjudit oss extra pengar för att vi skulle fortsätta, vilket vi gjorde ^^ Spelningen slutade inte förrän vi spelade "Johnny B Goode" för sjätte eller sjunde gången av avslutade med de ord som Elvis alltid avslutade sina koncerter med: "Elvis has left the building"...
Detta var en av de sämst förberedda spelningar jag någonsin haft, men kanske den som gått bäst XD
Det kom även fram efter spelningen att födelsedagsbarnet även var döende i lungcancer, och att det ett tag varit osäkert om hon skulle ha fått uppleva detta kalas, samt att de hade haft en jädra panik att hitta några som kunde spela (hade inte jag hoppat in hade bandet blivit tvugna att hitta någon annan gitarrist eller i värsta fall fått ställa in spelningen). Så då kändes det extra bra att allting, efter mycket om och men, hade klaffat så bra som det gjorde och det blev en toppenspelning ^^'
Kommentarer
Trackback
