Metaltown 2009: Lördag
Kanske dags att avsluta redovisningen av årets Metaltown-vistelse känner jag XD
Detta inlägg har dock försenats p.g.a. anledningar som jag säkerligen kommer att förklara i ett framtida blogginlägg, men eftersom jag är petig med kronologin så tar vi och drar igenom förra lördagens företaganden först och främst ^^'
Natten mellan fredag och lördag sov jag i varje fall som en stock, troligtvis för att jag var helt utmattat av att knappt ha sovit mellan torsdagen och fredagen.
Denna gång bestämde vi oss för att ta oss in till stan i god tid, dels för att vi inte ville missa några fler band p.g.a. eventuella mastondontköer, samt att vi behövde ta ut kontanter, då vi hade i princip helt slut på sådana och det var ju väldigt få av de grymt överdyra kebabstånden som tog kort.
När vi tagit oss bort till spårvagnsstationen fick vi bevittna en spårvagnsavgång precis lämna stationen. Då tänkte vi, eller ja Mona snarare, att det fanns ju ett OKQ8 borta vid Bögatan, då kan vi ju gå dit, handla lite frukost och ta ut kontanter i butiken, så kan vi bara ta nästa spårvagn därifrån och åka direkt till festivalområdet sedan.
Så vi traskade bort dit i värmen och...i butiken var det ja. Detta var ju GIVETVIS en av de stationerna som inte hade någon butik utan bara var ett drös obemannade pumpar. Damn you Bögatan. Damn you for getting our hopes up. Vi fick då ta nästa spårvagn bort till centrum, ta ut lite cash, vänta på nästa spårvagn och åka bort till området. Denna gång var det dock inga köer alls in till området, så vi var ju där i god tid för att se första bandet.
13.30: Evergrey
Ytterligare ett band som jag inte är särskilt inlyssnad på, men ett band vars proggressiva metal inte är okänd för mig. Som första band för dagen måste de ha hunnit med en rejäl och genomgående soundcheck, för de hade verkligen grymt bra live-sound off the bat. Även om jag inte kunde namge ett enda alster som de framförde så kan jag iallafall säga att de levererade top-notch gitarrspel och hade ett stabilt och helt flawless framförande.
Under Evergrey var det även en kvinna som uppmärksammade min vid detta laget rätt brända nacke, och erbjöd mig solkräm, för att sedan mystiskt försvinna.
14.30: The Haunted
Efter detta var det dags för lite stenhård och rutinerad thrash a la The Haunted. Det var dock en aning för tidigt på dagen för att de skulle kunna komma till sin rätt, men deras framförande var tveklöst, skitigt och riktigt, riktigt snortajt. Jag tycker personligen även att de hade gynnats av en längre speltid då de, även om de framförde många starka låtar, uteslöt en hel del som jag skulle ha velat höra, då detta var första gången jag såg dem live. Kan inte direkt säga att jag blev besviken alls, men spelningen nådde bara inte riktigt ända fram, antagligen på grund av den tidigare och lite korta speltiden. Jag hade även önskat en annan slutlåt än Hate Song (även om jag gillar deras första skiva som bara den), typ kanske All Against All, som de tyvärr inte körde alls.
Nevertheless: en svettig, tröjlös Peter Dolving som uppmanar folk att släppa in Lucifer i deras hjärtan... vilken syn!
Efter The Haunted var det dags för ett visst Dragonforce att spela. Då gick vi därifrån och letade efter något att underhålla oss med på festivalområdet istället. Vi lyckades hitta ett muffin-stånd där vi unnade oss varsin chokladmuffin. Eller ja... p.g.a. värmen så blev det mer... en kladdig hög med choklad vi unnade oss, men det är tanken som räknas ^^ Tyvärr satt vi inom hörbart avstånd av ovan nämnda Dragonforce, så vi kan ha råkat få lite ost på våra muffins ><'
16.30: All That Remains
Detta var ytterligare ett av de band jag såg mycket fram emot att få se. Och trots en lite seg start måste jag säga att detta var en spelning som verkligen inte gick av för hackor. De vinner helt klart priset för bästa mellansnack, med ämnen som sträckte sig till allt från om hur solen aldrig gick ned i Sverige, till hur folk hade raggat på deras bassist, till hur korkad trummisen är för att ha brutit handen (något som inte påverkade trumspelet nämnvärt som tur var). Efter den en aning sega starten så lyfte allting riktigt rejält när de körde Six följt av The Air That I Breathe. Efter detta fick de ytterligare något av en svacka i de efterföljande låtarna, men spelningen hölls ändå på en bra nivå tack vare klockrent mellansnack. Slutspurten blev sedan Two Weeks, som inte alls blev så awesome som man hoppats. Men när det sedan var dags för finalnumret, This Calling, så tog de ett kort avbrott innan låten, och drog upp en 20-årig svensk tjej på scen, som tydligen lagt upp en akustisk cover av låten på YouTube. Och tack vare detta så fick hon vara med och framföra låten. Rätt ballt gjort av bandet, i min mening. De slutade helt klart på topp och låtens stick med solo som leder in i slutrefrängen gav mig gåshud faktiskt, och jag utnämner det till festivalens näst bästa ögonblick!
Efter detta blev det en rätt låååång paus innan Opeth skulle spela, så vi drog in till Avenyn, käkade lite, beklagade oss över våra solbrännor, jag nös en himla massa och sedan unnade vi oss lite glass innan vi åkte tillbaka.
20.15: Opeth
Opeth SKULLE ha spelat på Metaltown förra året, men ställde in p.g.a. sjukdom. Eftersom det var ett av de band jag hade sett fram emot att se då så var ju det en rätt stor besvikelse. Detta år var de dock på plats när de skulle. Vid detta laget var dock både jag och Mona rätt trötta och sönderbrända, så man var nästan inte på humör för att se något mer. Men Opeth levererade en flawless performance... i vanlig ordning (detta var tredje gången jag såg dem live). Dock vill jag även påpeka, vår trötthet aside, att denna typen av festivaler aldrig riktigt kan göra Opeth rättvisa. Dels har de för långa låtar, så de hinner max med 5-6 låtar på den speltid de får. Det blev knappt något mellansnack p.g.a. tidsbristen, och herr Åkerfeldts mellansnack är nästan halva nöjet med att se Opeth live. De är heller inget "okej nu tar vi och hoppar runt och röjer"-kind of band, utan dess storhet ligger i själva musiken, i dess episka prakt och att de faktiskt ansträngningslöst kan framföra den helt klockrent. Man hann heller inte alls komma in the mood för deras flummiga progg-jam de valde att ha i mitten. Men som sagt, framförandet var av första klass och jag måste ändå säga att få se Opeth framföra Deliverance än en gång utan tvekan var en värdig avslutning på festivalen får min/vår del.
Vi hade tankar om att se en kort snutt av Dir En Grey, men vi pallade helt enkelt inte, utan åkte tillbaka till campingen och smörjde in oss med after sun-lotion varefter vi försökte sova och samtidigt orsaka så lite smärta som möjligt till våra sönderbrända hudar.
Dagen efter var det bara upp med tuppen, slita ner tältet och ge oss av mot spårvagnen för att hinna till stationen och ta ut pengar till bussresan och ev. skaffa oss lite frukost. Spårvagnen var givetvis lite tidig (no good cheeky spårvagnsförare) och vi fick springa sista biten. Men efter det så var det att traska bort till Göteborgs Centralstation, leta upp var the friggin' hållplats var och sedan bar det av med Svenska Buss hem mot Norrköping och Ringeboda igen...
The End.
Detta inlägg har dock försenats p.g.a. anledningar som jag säkerligen kommer att förklara i ett framtida blogginlägg, men eftersom jag är petig med kronologin så tar vi och drar igenom förra lördagens företaganden först och främst ^^'
Natten mellan fredag och lördag sov jag i varje fall som en stock, troligtvis för att jag var helt utmattat av att knappt ha sovit mellan torsdagen och fredagen.
Denna gång bestämde vi oss för att ta oss in till stan i god tid, dels för att vi inte ville missa några fler band p.g.a. eventuella mastondontköer, samt att vi behövde ta ut kontanter, då vi hade i princip helt slut på sådana och det var ju väldigt få av de grymt överdyra kebabstånden som tog kort.
När vi tagit oss bort till spårvagnsstationen fick vi bevittna en spårvagnsavgång precis lämna stationen. Då tänkte vi, eller ja Mona snarare, att det fanns ju ett OKQ8 borta vid Bögatan, då kan vi ju gå dit, handla lite frukost och ta ut kontanter i butiken, så kan vi bara ta nästa spårvagn därifrån och åka direkt till festivalområdet sedan.
Så vi traskade bort dit i värmen och...i butiken var det ja. Detta var ju GIVETVIS en av de stationerna som inte hade någon butik utan bara var ett drös obemannade pumpar. Damn you Bögatan. Damn you for getting our hopes up. Vi fick då ta nästa spårvagn bort till centrum, ta ut lite cash, vänta på nästa spårvagn och åka bort till området. Denna gång var det dock inga köer alls in till området, så vi var ju där i god tid för att se första bandet.
13.30: Evergrey
Ytterligare ett band som jag inte är särskilt inlyssnad på, men ett band vars proggressiva metal inte är okänd för mig. Som första band för dagen måste de ha hunnit med en rejäl och genomgående soundcheck, för de hade verkligen grymt bra live-sound off the bat. Även om jag inte kunde namge ett enda alster som de framförde så kan jag iallafall säga att de levererade top-notch gitarrspel och hade ett stabilt och helt flawless framförande.
Under Evergrey var det även en kvinna som uppmärksammade min vid detta laget rätt brända nacke, och erbjöd mig solkräm, för att sedan mystiskt försvinna.
14.30: The Haunted
Efter detta var det dags för lite stenhård och rutinerad thrash a la The Haunted. Det var dock en aning för tidigt på dagen för att de skulle kunna komma till sin rätt, men deras framförande var tveklöst, skitigt och riktigt, riktigt snortajt. Jag tycker personligen även att de hade gynnats av en längre speltid då de, även om de framförde många starka låtar, uteslöt en hel del som jag skulle ha velat höra, då detta var första gången jag såg dem live. Kan inte direkt säga att jag blev besviken alls, men spelningen nådde bara inte riktigt ända fram, antagligen på grund av den tidigare och lite korta speltiden. Jag hade även önskat en annan slutlåt än Hate Song (även om jag gillar deras första skiva som bara den), typ kanske All Against All, som de tyvärr inte körde alls.
Nevertheless: en svettig, tröjlös Peter Dolving som uppmanar folk att släppa in Lucifer i deras hjärtan... vilken syn!
Efter The Haunted var det dags för ett visst Dragonforce att spela. Då gick vi därifrån och letade efter något att underhålla oss med på festivalområdet istället. Vi lyckades hitta ett muffin-stånd där vi unnade oss varsin chokladmuffin. Eller ja... p.g.a. värmen så blev det mer... en kladdig hög med choklad vi unnade oss, men det är tanken som räknas ^^ Tyvärr satt vi inom hörbart avstånd av ovan nämnda Dragonforce, så vi kan ha råkat få lite ost på våra muffins ><'
16.30: All That Remains
Detta var ytterligare ett av de band jag såg mycket fram emot att få se. Och trots en lite seg start måste jag säga att detta var en spelning som verkligen inte gick av för hackor. De vinner helt klart priset för bästa mellansnack, med ämnen som sträckte sig till allt från om hur solen aldrig gick ned i Sverige, till hur folk hade raggat på deras bassist, till hur korkad trummisen är för att ha brutit handen (något som inte påverkade trumspelet nämnvärt som tur var). Efter den en aning sega starten så lyfte allting riktigt rejält när de körde Six följt av The Air That I Breathe. Efter detta fick de ytterligare något av en svacka i de efterföljande låtarna, men spelningen hölls ändå på en bra nivå tack vare klockrent mellansnack. Slutspurten blev sedan Two Weeks, som inte alls blev så awesome som man hoppats. Men när det sedan var dags för finalnumret, This Calling, så tog de ett kort avbrott innan låten, och drog upp en 20-årig svensk tjej på scen, som tydligen lagt upp en akustisk cover av låten på YouTube. Och tack vare detta så fick hon vara med och framföra låten. Rätt ballt gjort av bandet, i min mening. De slutade helt klart på topp och låtens stick med solo som leder in i slutrefrängen gav mig gåshud faktiskt, och jag utnämner det till festivalens näst bästa ögonblick!
Efter detta blev det en rätt låååång paus innan Opeth skulle spela, så vi drog in till Avenyn, käkade lite, beklagade oss över våra solbrännor, jag nös en himla massa och sedan unnade vi oss lite glass innan vi åkte tillbaka.
20.15: Opeth
Opeth SKULLE ha spelat på Metaltown förra året, men ställde in p.g.a. sjukdom. Eftersom det var ett av de band jag hade sett fram emot att se då så var ju det en rätt stor besvikelse. Detta år var de dock på plats när de skulle. Vid detta laget var dock både jag och Mona rätt trötta och sönderbrända, så man var nästan inte på humör för att se något mer. Men Opeth levererade en flawless performance... i vanlig ordning (detta var tredje gången jag såg dem live). Dock vill jag även påpeka, vår trötthet aside, att denna typen av festivaler aldrig riktigt kan göra Opeth rättvisa. Dels har de för långa låtar, så de hinner max med 5-6 låtar på den speltid de får. Det blev knappt något mellansnack p.g.a. tidsbristen, och herr Åkerfeldts mellansnack är nästan halva nöjet med att se Opeth live. De är heller inget "okej nu tar vi och hoppar runt och röjer"-kind of band, utan dess storhet ligger i själva musiken, i dess episka prakt och att de faktiskt ansträngningslöst kan framföra den helt klockrent. Man hann heller inte alls komma in the mood för deras flummiga progg-jam de valde att ha i mitten. Men som sagt, framförandet var av första klass och jag måste ändå säga att få se Opeth framföra Deliverance än en gång utan tvekan var en värdig avslutning på festivalen får min/vår del.
Vi hade tankar om att se en kort snutt av Dir En Grey, men vi pallade helt enkelt inte, utan åkte tillbaka till campingen och smörjde in oss med after sun-lotion varefter vi försökte sova och samtidigt orsaka så lite smärta som möjligt till våra sönderbrända hudar.
Dagen efter var det bara upp med tuppen, slita ner tältet och ge oss av mot spårvagnen för att hinna till stationen och ta ut pengar till bussresan och ev. skaffa oss lite frukost. Spårvagnen var givetvis lite tidig (no good cheeky spårvagnsförare) och vi fick springa sista biten. Men efter det så var det att traska bort till Göteborgs Centralstation, leta upp var the friggin' hållplats var och sedan bar det av med Svenska Buss hem mot Norrköping och Ringeboda igen...
The End.
Kommentarer
Trackback
