Kerberos klagosång
I ett orefererat citat på wikipedia påstår att chefen Takayoshi Nakazato gillade PC-spelet Half-Life och ville göra ett RPG av det. Dirge of Cerberus skall vara resultatet av den viljan, vilket är en tredjepersons-shooter för PlayStation 2 med Vincent Valentine från Final Fantasy VII i huvudrollen. Det är också den andra spelbara delen i Final Fantasy VII-kompilationen som jag har tillgänglig och nu lyckats ta mig igenom.
För det första vill jag skulle vilja påpeka innan jag fortsätter är att jag är uppväxt med PC som huvudsakliga spelplattform och därmed tycker jag att det enda godtagbara sättet att spela shooters är med tangentbord och mus. Jag har läst att Dirge of Cerberus faktiskt har stöd för tangentbord och mus, men jag spelade igenom det med en Sixaxis-kontroll. För det andra så är det kanske en aning generöst att kalla det ett RPG. Utöver att Vincents hälsa sakteligen ökar över spelets gång så har statsen och levlandet överhuvud taget ingen påtaglig inverkan på det faktiska spelandet.
Nåväl, trots att det har underrubriken "Final Fantasy VII", och står i skuggan av världens mest sålda Final Fantasy-spel så upplever jag aldrig att det är ett halvtaskigt försök att casha in på spelserien. Dirge of Cerberus, som spel, är kapabelt att stå på sina egna ben, dels för att det är en helt annan genre, är fantastiskt välgjort och snyggt, samt har en relativt självständig story. Dessvärre är det anknytningarna till orginalspelet som egentligen får en att vilja spela spelet, men man kan iallafall säga att det definitivt är något värt att göra om man gillar orginalspelet.
Mycket av den kritik som jag läst riktats mot spelet är att det har många cut-scenes som ständigt bryter spelets flow. Det kan jag inte mycket annat än hålla med om. Spelets första nivå är extremt förvirrande, då du efter varje hörn du passerar får se en liten sekvens som ibland inte har med någonting att göra utan bara kan vara ett scriptat levelevent, eller så får ett s.k. "mission objective" som oftast är helt orelaterat till någonting och som dessutom aldrig är nödvändigt att genomföra.
När den inledande förvirringen lägger sig och man kommer in lite i spelet så inser man att spelet till mångt och mycket är storysekvenserna, med lite arkadaktiga-shootersekvenser inslängda som transportsträckor mellan dessa. Det kanske låter kanske illa, men det är ganska underhållande transportsträckor skulle jag vilja påstå. En bit in uppstår också en önskan att få reda på vad som kommer att hända, vilket driver en att vilja spela spelet, så även om jag förstår kritiken mot att försöka göra ett så pass storybaserat actionspel, så fungerar det ändå när man accepterar att det är det utvecklarna vill göra.
Vad gäller storyn så finns mer eller mindre två delar i den. Det ena utforskar Vincent's bakgrundshistoria och Vincent/Lucrecia-subplotten som hintas om i huvudspelet, och den andra delen är ett episkt, om än traditionellt, världen-går-under-scenario. Man skulle kunna se spelet som en världen-går-under-berättelse med inslag av flashbacks om Vincent. Jag tolkade det dock mer som att spelet främst är en djupdykning i Vincent's som person och hans bakgrund, med en tillhörande världen-går-under-berättelse som verktyg för att driva spelet framåt, vilket jag tycker är ett mer intressant koncept.
Det finns två saker som starkt talar för spelet: Det första är customization-systemet, som kan sammanfattas som helt awesome. I princip har du 3 vapenslots där du fritt kan bygga ihop 3 olika vapen utifrån mindre delar, som du sedan kan modifiera och uppgradera separat och därmed anpassa en arsenal efter dina egna preferenser. Jag fattade själv tycke för en kortpipig Cerberus-handpistol, men smaken är ju som baken.
Det andra är att Vincent är en downright häftig karaktär, vilket gör det underhållande att spela som honom. Han är den typiska introverta och tystlåtna protagonisten, fast utan att bli apatisk eller otrevlig. Hans huvudsakliga vapen är en trepipig handpistol som han väldigt akrobatiskt och estetiskt kan spöa vem som helst med i spelets cut-scenes. Sedan att han utöver detta har förmågan att förvandla sig till en ohygglig best skadar ju inte hans underhållningsvärde det minsta.
Spelet kretsar mest kring orginalspelets mindre karaktärer: Vincent, Yuffie och Reeve/Cait Sith samt en skara nya karaktärer. De nya karaktärerna kanske inte skulle vara material för att axla huvudrollen i ett spel från huvudserien, men de har genomgående ganska intressant design. Ett exempel är forskaren Shalua som har en ögonlapp och proteser som ersättning för förlorade lemmar. Dock bär hon en rätt... excentrisk... klänning/outfit som känns tämligen kylig och opraktisk i stridssituationer, samt till detta en symbolisk forskarrock, som enbart verkar vara för att poängtera att hon faktiskt är forskare. Enda kritik jag kanske har är att spelets slutgiltiga antagonister förblir rätt anonyma under spelets gång, fram till de tillfällena man faktiskt står öga mot öga med dem och därmed får man inte den buildup som Final Fantasy VII till exempel hade med Sephiroth.
Musiken till spelet är komponerad av Masashi Hamauzu (som nu senast gjorde soundtracket till Final Fantasy's trettonde del), med undantag för två teman som är gjorda av den japanska musikern Gackt. Jag vill lovorda herr Hamauzu för att ha gjort ett näst intill helt orkestralt soundtrack, istället för att göra lite stereotypiska rock- och techno-alster, som annars kan kännas inbjudande med tanke på genren. Visst finns det elektroniska inslag här och var, men överlag är musiken orkestral. Musiken är dessvärre till stor del rätt ambient, vilket gör att den till stor del glider förbi obemärkt när man spelar spelet, men det går inte att förneka effekten som fås av att klämma i med en orkesters fulla dynamiska kapabilitet, vid rätt tillfällen. Även om soundtracket efter en genomspelning kanske inte lämnat några större bestående intryck så finns det en del guldklimpar om man lyssnar igenom musiken på egen hand. Man kan även definitivt känna igen nynna med i en del alster om man spelat spelet, även om det ofta kan vara svårt att placera när och var de förekom.
Jag skulle kunna fortsätta med mina irrelevanta funderingar kring var Rosso The Crimson har fått sin ryska brytning ifrån (det är ju ingen i Final Fantasy VII's värld som pratar ryska, så what the hell?) eller belysa på att den västerländska versionen av Dirge of Cerberus skiljer sig markant från orginalet som släpptes i japan, både vad gäller innehåll och gameplay, men på grund av eventuell långdragenhet så får det bli något jag i så fall tar upp vid ett annat tillfälle.
Jag avslutar istället inlägget med ett dödsfoto, i vanlig ordning:
För det första vill jag skulle vilja påpeka innan jag fortsätter är att jag är uppväxt med PC som huvudsakliga spelplattform och därmed tycker jag att det enda godtagbara sättet att spela shooters är med tangentbord och mus. Jag har läst att Dirge of Cerberus faktiskt har stöd för tangentbord och mus, men jag spelade igenom det med en Sixaxis-kontroll. För det andra så är det kanske en aning generöst att kalla det ett RPG. Utöver att Vincents hälsa sakteligen ökar över spelets gång så har statsen och levlandet överhuvud taget ingen påtaglig inverkan på det faktiska spelandet.
Nåväl, trots att det har underrubriken "Final Fantasy VII", och står i skuggan av världens mest sålda Final Fantasy-spel så upplever jag aldrig att det är ett halvtaskigt försök att casha in på spelserien. Dirge of Cerberus, som spel, är kapabelt att stå på sina egna ben, dels för att det är en helt annan genre, är fantastiskt välgjort och snyggt, samt har en relativt självständig story. Dessvärre är det anknytningarna till orginalspelet som egentligen får en att vilja spela spelet, men man kan iallafall säga att det definitivt är något värt att göra om man gillar orginalspelet.
Mycket av den kritik som jag läst riktats mot spelet är att det har många cut-scenes som ständigt bryter spelets flow. Det kan jag inte mycket annat än hålla med om. Spelets första nivå är extremt förvirrande, då du efter varje hörn du passerar får se en liten sekvens som ibland inte har med någonting att göra utan bara kan vara ett scriptat levelevent, eller så får ett s.k. "mission objective" som oftast är helt orelaterat till någonting och som dessutom aldrig är nödvändigt att genomföra.
När den inledande förvirringen lägger sig och man kommer in lite i spelet så inser man att spelet till mångt och mycket är storysekvenserna, med lite arkadaktiga-shootersekvenser inslängda som transportsträckor mellan dessa. Det kanske låter kanske illa, men det är ganska underhållande transportsträckor skulle jag vilja påstå. En bit in uppstår också en önskan att få reda på vad som kommer att hända, vilket driver en att vilja spela spelet, så även om jag förstår kritiken mot att försöka göra ett så pass storybaserat actionspel, så fungerar det ändå när man accepterar att det är det utvecklarna vill göra.
Vad gäller storyn så finns mer eller mindre två delar i den. Det ena utforskar Vincent's bakgrundshistoria och Vincent/Lucrecia-subplotten som hintas om i huvudspelet, och den andra delen är ett episkt, om än traditionellt, världen-går-under-scenario. Man skulle kunna se spelet som en världen-går-under-berättelse med inslag av flashbacks om Vincent. Jag tolkade det dock mer som att spelet främst är en djupdykning i Vincent's som person och hans bakgrund, med en tillhörande världen-går-under-berättelse som verktyg för att driva spelet framåt, vilket jag tycker är ett mer intressant koncept.
Det finns två saker som starkt talar för spelet: Det första är customization-systemet, som kan sammanfattas som helt awesome. I princip har du 3 vapenslots där du fritt kan bygga ihop 3 olika vapen utifrån mindre delar, som du sedan kan modifiera och uppgradera separat och därmed anpassa en arsenal efter dina egna preferenser. Jag fattade själv tycke för en kortpipig Cerberus-handpistol, men smaken är ju som baken.
Det andra är att Vincent är en downright häftig karaktär, vilket gör det underhållande att spela som honom. Han är den typiska introverta och tystlåtna protagonisten, fast utan att bli apatisk eller otrevlig. Hans huvudsakliga vapen är en trepipig handpistol som han väldigt akrobatiskt och estetiskt kan spöa vem som helst med i spelets cut-scenes. Sedan att han utöver detta har förmågan att förvandla sig till en ohygglig best skadar ju inte hans underhållningsvärde det minsta.
Spelet kretsar mest kring orginalspelets mindre karaktärer: Vincent, Yuffie och Reeve/Cait Sith samt en skara nya karaktärer. De nya karaktärerna kanske inte skulle vara material för att axla huvudrollen i ett spel från huvudserien, men de har genomgående ganska intressant design. Ett exempel är forskaren Shalua som har en ögonlapp och proteser som ersättning för förlorade lemmar. Dock bär hon en rätt... excentrisk... klänning/outfit som känns tämligen kylig och opraktisk i stridssituationer, samt till detta en symbolisk forskarrock, som enbart verkar vara för att poängtera att hon faktiskt är forskare. Enda kritik jag kanske har är att spelets slutgiltiga antagonister förblir rätt anonyma under spelets gång, fram till de tillfällena man faktiskt står öga mot öga med dem och därmed får man inte den buildup som Final Fantasy VII till exempel hade med Sephiroth.
Musiken till spelet är komponerad av Masashi Hamauzu (som nu senast gjorde soundtracket till Final Fantasy's trettonde del), med undantag för två teman som är gjorda av den japanska musikern Gackt. Jag vill lovorda herr Hamauzu för att ha gjort ett näst intill helt orkestralt soundtrack, istället för att göra lite stereotypiska rock- och techno-alster, som annars kan kännas inbjudande med tanke på genren. Visst finns det elektroniska inslag här och var, men överlag är musiken orkestral. Musiken är dessvärre till stor del rätt ambient, vilket gör att den till stor del glider förbi obemärkt när man spelar spelet, men det går inte att förneka effekten som fås av att klämma i med en orkesters fulla dynamiska kapabilitet, vid rätt tillfällen. Även om soundtracket efter en genomspelning kanske inte lämnat några större bestående intryck så finns det en del guldklimpar om man lyssnar igenom musiken på egen hand. Man kan även definitivt känna igen nynna med i en del alster om man spelat spelet, även om det ofta kan vara svårt att placera när och var de förekom.
Jag skulle kunna fortsätta med mina irrelevanta funderingar kring var Rosso The Crimson har fått sin ryska brytning ifrån (det är ju ingen i Final Fantasy VII's värld som pratar ryska, så what the hell?) eller belysa på att den västerländska versionen av Dirge of Cerberus skiljer sig markant från orginalet som släpptes i japan, både vad gäller innehåll och gameplay, men på grund av eventuell långdragenhet så får det bli något jag i så fall tar upp vid ett annat tillfälle.
Jag avslutar istället inlägget med ett dödsfoto, i vanlig ordning:
Kanske suddig och intetsägande för de flesta,
men visst tog jag kål på sista bossen i DoC!
men visst tog jag kål på sista bossen i DoC!
Kommentarer
Trackback
