Lätta spel är en sjukdom (del 6)
Jag tänkte inleda min avslutning med ett till synes irrelevant citat från Ben "Yahtzee" Croshaw, angående Final Fantasy XIII:
"The message Square-Enix now seem to be bringing across is: We just want to make films! How much more gameplay do we need to remove before you will figure that out? We've pared it down the the point where all you do is clop down linear hallways and the AI-subroutines do the combat for you. Now stop expecting us to make games, so we can remake Spirits Within. But you just can't take the hint and stop buying Final Fantasy, can you, you cruel bastards!?"
Anledningen att jag citerar detta, högst sarkastiska, inlägg riktat mot den senaste huvuddelen av Final Fantasy-franchisen är att det är en intressant tankegång om vilken riktning spelindustrin skulle kunna tänkas vara på väg åt. Vill speltillverkare inte längre göra spel? Vill de göra vagt interaktiva filmer istället och fokusera helt på historieberättandet istället?
Som jag nämnt tidigare så är det många aspekter av dagens spel som blir allt mer filmiska. Den som tänker på äktenskapet mellan film och spel och får sina tankar förda mot de tidiga försöken att sammanfoga dessa två medier a la Sega CD, Philips CD-i eller kanske Atari Jaguar ryggar säkerligen tillbaka i avsmak lika mycket som jag.
Även om spel- och konsollutvecklarna ganska snabbt insåg att bästa sättet att sammanfoga film och spel inte var att ersätta roligt gameplay med lågupplösta gryniga filmklipp så har utvecklingen mot denna symbios tveklöst fortsatt.
Ett av de kanske mest lyckade och tydliga exemplena är väl ändå kanske Heavy Rain, som släpptes förra året. Visst har väl gameplayet fått kritik för att bero mycket på quick time events etc. men som en interaktiv uppevelse, snarare än att vara stereotypen för ett tv-spel, så är det i sammanhanget en mycket intressant kreation.
Frågan som man borde ställa sig är dock kanske inte om utvecklarna vill göra film. Utvecklarna, bortsett från ev. idéellt arbetande visionärer, vill givetvis tjäna pengar och därför styr marknaden, vad spelarna vill ha, vilka spel som produceras. Frågan vi istället borde ställa oss är, vill vi titta på film istället för att spela spel?
Om man skall tolka Spela!'s krönika så kan man tro att, ja, så är mycket riktigt fallet. Det är bara de dumma spelsutvecklarna som sätter sig på tvären och kämpar mot detta genom att insistera på att ha en massa interaktiva moment som kräver att spelaren presterar.
Däremot om man skulle kolla på t.ex. CDON's lista över i skrivande stund mest sålda Xbox 360-spel, för att ha som någon vag indikation vad vi svenska spelare sitter och spelar, så ser topp tre ut som följande: Assassin's Creed: Brotherhood, Red Dead Redemption samt Fable III. Dessa är samtliga spel som ganska lätt går in under kategorin "sandbox"-spel.
Konceptet med sandbox-spel är mer eller mindre att du får härja fritt i en öppen värld. Givetvis finns det alltid en story som driver dessa spel, men den stora charmen samt det som fått sandbox-konceptet att slå igenom är att man inte är slaviskt bunden till storyn utan kan utforska världen fritt, experimentera, göra dumma saker för att se vad som händer och generellt testa spelens gränser.
Nu kommer punkten där jag måste påpeka att man lika lite kan sammanfatta och förutspå spelindustrins framtid genom en Aftonbladet-artikel som en med försäljningslista från en online-skivbutik. Men jag tror att subjektiviteten i samtliga fall talar sitt tydliga språk, vi vill, beroende på hur vi föredrar att bli underhållna, ha antingen en sjuhelvetes bra story, eller strålande gameplay. Ibland vill vi tillochmed både ha och äta kakan och det är där sandbox-spelens populäritet har sin grogrund.
De erbjuder spelaren valet att kunna följa huvudstoryn utan att avvika från denna en milimeter, samtidigt som det ger oss möjligheten att experimentera och testa spelmekanikens gränser, för vår egen underhållnings skull. Sedan kan man givetvis påpeka att diverse Mario-spel, såsom New Super Mario Bros. Wii och Super Mario Galaxy fortsätter att sälja som smör i solsken även om de storymässigt är lika barskrapade som de alltid varit.
För att sammanfatta: Nej, jag tror verkligen inte vill reducera gameplayet och spela interaktiva äventyr a la tidig CD-ROM som vissa kan få det att låta, spel kallas nämligen spel av en anledning. Har man ett tillfredsställande gameplay som är starkt nog att kunna stå på egna ben så fungerar mediet utan något relevant berättande, men har vi en historia att berätta och kan sammanfoga det med gameplay på ett logiskt sätt, så får man en kraftigt möjlighet att involvera spelaren på ett sätt som inte är möjligt med statisk film. Dessvärre är denna kombination svår att balansera och det är när utvecklarna misslyckas som vi känner den enorma frustrationen som uppstår när vi för miljonte gången blir skjutna i huvudet, dör och måste försöka igen. Det är oftast inte för att spel är orimligt svåra som vi blir frustrerade, utan för att de är tråkiga. Är de roliga och utmanande så blir vi stimulerade att fortsätta spela dem och bli bättre. Om spelutvecklare inte lägger ner någon passion på att finslipa gameplay så känner vi det och får mycket svårt att hitta den passion som krävs för att driva oss att spela dem.
Är ett spel en omsorgsfullt skapad upplevelse så spelar det ingen roll om det är lätt eller svårt, förmedlar en story eller inte, det blir underhållande på sina egna villkor.
"The message Square-Enix now seem to be bringing across is: We just want to make films! How much more gameplay do we need to remove before you will figure that out? We've pared it down the the point where all you do is clop down linear hallways and the AI-subroutines do the combat for you. Now stop expecting us to make games, so we can remake Spirits Within. But you just can't take the hint and stop buying Final Fantasy, can you, you cruel bastards!?"
Anledningen att jag citerar detta, högst sarkastiska, inlägg riktat mot den senaste huvuddelen av Final Fantasy-franchisen är att det är en intressant tankegång om vilken riktning spelindustrin skulle kunna tänkas vara på väg åt. Vill speltillverkare inte längre göra spel? Vill de göra vagt interaktiva filmer istället och fokusera helt på historieberättandet istället?
Som jag nämnt tidigare så är det många aspekter av dagens spel som blir allt mer filmiska. Den som tänker på äktenskapet mellan film och spel och får sina tankar förda mot de tidiga försöken att sammanfoga dessa två medier a la Sega CD, Philips CD-i eller kanske Atari Jaguar ryggar säkerligen tillbaka i avsmak lika mycket som jag.
Även om spel- och konsollutvecklarna ganska snabbt insåg att bästa sättet att sammanfoga film och spel inte var att ersätta roligt gameplay med lågupplösta gryniga filmklipp så har utvecklingen mot denna symbios tveklöst fortsatt.
Ett av de kanske mest lyckade och tydliga exemplena är väl ändå kanske Heavy Rain, som släpptes förra året. Visst har väl gameplayet fått kritik för att bero mycket på quick time events etc. men som en interaktiv uppevelse, snarare än att vara stereotypen för ett tv-spel, så är det i sammanhanget en mycket intressant kreation.
Frågan som man borde ställa sig är dock kanske inte om utvecklarna vill göra film. Utvecklarna, bortsett från ev. idéellt arbetande visionärer, vill givetvis tjäna pengar och därför styr marknaden, vad spelarna vill ha, vilka spel som produceras. Frågan vi istället borde ställa oss är, vill vi titta på film istället för att spela spel?
Om man skall tolka Spela!'s krönika så kan man tro att, ja, så är mycket riktigt fallet. Det är bara de dumma spelsutvecklarna som sätter sig på tvären och kämpar mot detta genom att insistera på att ha en massa interaktiva moment som kräver att spelaren presterar.
Däremot om man skulle kolla på t.ex. CDON's lista över i skrivande stund mest sålda Xbox 360-spel, för att ha som någon vag indikation vad vi svenska spelare sitter och spelar, så ser topp tre ut som följande: Assassin's Creed: Brotherhood, Red Dead Redemption samt Fable III. Dessa är samtliga spel som ganska lätt går in under kategorin "sandbox"-spel.
Konceptet med sandbox-spel är mer eller mindre att du får härja fritt i en öppen värld. Givetvis finns det alltid en story som driver dessa spel, men den stora charmen samt det som fått sandbox-konceptet att slå igenom är att man inte är slaviskt bunden till storyn utan kan utforska världen fritt, experimentera, göra dumma saker för att se vad som händer och generellt testa spelens gränser.
Nu kommer punkten där jag måste påpeka att man lika lite kan sammanfatta och förutspå spelindustrins framtid genom en Aftonbladet-artikel som en med försäljningslista från en online-skivbutik. Men jag tror att subjektiviteten i samtliga fall talar sitt tydliga språk, vi vill, beroende på hur vi föredrar att bli underhållna, ha antingen en sjuhelvetes bra story, eller strålande gameplay. Ibland vill vi tillochmed både ha och äta kakan och det är där sandbox-spelens populäritet har sin grogrund.
De erbjuder spelaren valet att kunna följa huvudstoryn utan att avvika från denna en milimeter, samtidigt som det ger oss möjligheten att experimentera och testa spelmekanikens gränser, för vår egen underhållnings skull. Sedan kan man givetvis påpeka att diverse Mario-spel, såsom New Super Mario Bros. Wii och Super Mario Galaxy fortsätter att sälja som smör i solsken även om de storymässigt är lika barskrapade som de alltid varit.
För att sammanfatta: Nej, jag tror verkligen inte vill reducera gameplayet och spela interaktiva äventyr a la tidig CD-ROM som vissa kan få det att låta, spel kallas nämligen spel av en anledning. Har man ett tillfredsställande gameplay som är starkt nog att kunna stå på egna ben så fungerar mediet utan något relevant berättande, men har vi en historia att berätta och kan sammanfoga det med gameplay på ett logiskt sätt, så får man en kraftigt möjlighet att involvera spelaren på ett sätt som inte är möjligt med statisk film. Dessvärre är denna kombination svår att balansera och det är när utvecklarna misslyckas som vi känner den enorma frustrationen som uppstår när vi för miljonte gången blir skjutna i huvudet, dör och måste försöka igen. Det är oftast inte för att spel är orimligt svåra som vi blir frustrerade, utan för att de är tråkiga. Är de roliga och utmanande så blir vi stimulerade att fortsätta spela dem och bli bättre. Om spelutvecklare inte lägger ner någon passion på att finslipa gameplay så känner vi det och får mycket svårt att hitta den passion som krävs för att driva oss att spela dem.
Är ett spel en omsorgsfullt skapad upplevelse så spelar det ingen roll om det är lätt eller svårt, förmedlar en story eller inte, det blir underhållande på sina egna villkor.
Kommentarer
Trackback
