Engångsartikelns evolution... till tv-spel?
Vissa saker vill man inte återanvända, av rent hygieniska skäl, varav ett flertal går att hitta i t.ex. det genomsnittliga svenska badrummet. Vissa saker, t.ex. engångs-tallrikar är väldigt praktiskt att använda om man skall förtära saker ute i naturen eller så, då det är både tungt och otympligt att bära med sig stora mängder porslin. Däremot så går det ju faktiskt att diska engångstallrikar, vilket tekniskt sett gör dem återanvändningsbara.
Förr i tiden, innan var man hade en duglig digitalkamera i sin telefon, fanns det även ett praktiskt syfte med engångskameror, som om man t.ex. råkade glömma att packa ner kameran innan man gav av på semester. Men jag undrar när i helsike man började se tv-spel som en förbrukningsbar engångsprodukt?
Tänk dig att året är 1990 och du spelar Super Mario World för första gången. Inte bara är SNES:ens tekniska kapabilitet helt revolutionerande, du spelar även ett av världens bästa plattformsspel med ett gediget gameplay som kommer att vara värdigt att spelas om och om igen, i minst 20 år till. Säg att vi sedan spolar vi fram till ett hypotetiskt 2011 där du än en gång fått lust att återuppleva Super Mario Worlds storhet. Fast den här gången är alla världar redan upplåsta och det enda sättet att uppleva någon form av progression är att själv välja att spela banorna i den ordning utvecklarna hade i åtanke. Dessvärre kan det ändå aldrig bli samma upplevelse, eftersom bandesignen för evigt är ändrad, om du redan aktiverat alla Switch-palats. Jag antar att det inte bara är jag som skulle tycka att en stor del av tjusningen skulle ha försvunnit. Detta hade kunnat vara ett verkligt scenario om någon på Nintendo hade kommit på den korkade idén med permanenta save-filer som aldrig gick att ta bort.
Sedan spolar vi fram till ett verkligt 2011 där allas vår Mega Man-skapare Capcom faktiskt har kommit på just denna urbota korkade idé. Resident Evil: The Mercenaries 3D för Nintendo 3DS har nämligen en permanent save-fil som inte går att ta bort, vilket uppmärksammades på forumet NeoGAF.com.
Det finns dock många olika sätt att se på det hela.
Vissa vill hävda att det inte spelar någon roll, då det är ett "score attack"-spel där varje bana ändå är tänkt att spelas individuellt för att uppnå så hög highscore som möjligt. Men att inte kunna återställa en highscore-tabell kan faktiskt ses som ett lika starkt argument mot företeelsen.
Till detta bör även påpekas att spelet har många upplåsbara färdigheter som, när en gång upplåsta, alltid kommer att vara upplåsta, vilket eliminerar ett progressions- och belöningsmoment, vilket jag tycker är en av de mest fundamentala aspekterna av att spela spel: både belöningen som erhålles genom känslan av att uppnå något, samt den faktiska belöningen som erhålles i spelet när någonting uppnås.
Har den fysiska kasetten en gång genomspelats, så går det därmed aldrig mer att uppleva spelet på samma sätt igen. Eftersom riktigt bra spel oftast mer eller mindre är tidlösa och värda att spela om och om igen så ligger det enda vettiga i denna "feature" i att spelet faktiskt är så pass värdelöst att man aldrig kommer vilja spela om spelet. Dessutom kommer man tycka att det är så vedervärdigt att man inte vill att någon annan skall behöva genomlida det heller. Låter det som fundamentet för ett lyckat och storsäljande spel?
Ett potentiellt argument från utvecklarnas sida är att det är menat att stävja andrahandsförsäljning, som utvecklarna menar resulterar i stora förluster för dem, vilket de är ett både vasst och tveeggat svärd. Jag skulle vilja hävda att ett spel som är så pass bra att du kommer vilja spela det om och om igen i framtiden, kommer du antagligen inte vilja sälja vidare i andra hand. Det går lite hand i hand med ett uttalande Toru Iwatani, Pac-Mans skapare, gjorde tidigare i veckan, nämligen att det produceras alldeles för få spel som folk kommer att minnas om 10 år. Men å andra sidan, om folk är så benägna att göra sig av med spelet efter att de spelat igenom det så är det kanske inte en spelupplevelse värd att återuppleva?
Sedan så kan man kanske se det som att folk inte har råd eller tycker att det är värt att betala fullpris för dagens spel, som de ändå kanske inte kommer att vilja spela igenom mer än en gång och dessutom kanske inte har mer än ett par timmars speltid. Idén med en permanent sparfil bekräftar ju dessvärre bara den befarelsen. Ett spel värt att spela flera gånger under 10-20 års tid är med stor sannolikhet också värt att betala fullpris för.
Har du ett hushåll med flera aktiva och spelintresserade individer så är det ju dessutom omöjligt för olika familjemedlemmar att kunna få en egen spelupplevelse utan att man måste inkräkta på varandras progression.
En annan aspekt är ju att spel inte produceras i oändliga kvantiteter. Hade man haft möjlighet att gå till en butik idag och köpa ett nytt Super Nintendo och ett nytt exemplar av Super Mario World hade många säkerligen gjort det. Dessvärre så slutade SNES att tillverkas 1999 här i väst, så det enda sättet att få tag på ett exemplar idag är att köpa det begagnat. Den överhängande majoritet av de spel jag själv köpt begagnade är just tidlösa klassiker som inte finns att få tag på längre och som jag är lite chockad över att folk faktiskt kan tänka sig att sälja. Jag tycker onekligen att spelen är värda att äga och i och med att spelen går faktiskt inte att få tag på på något annat lagligt sätt och så kan pengarna iallafall på detta vis indirekt skickas i utvecklarnas riktning.
Den moderna lösningen på detta dilemma är digitala releaser, men då förlorar du ibland möjligheten att bruka spelet om och när du vill samt riskerar att plågas av diverse vådliga DRM-skydd. Nu vill utvecklarna straffa de betalande spelarna ännu mer genom att lägga till permanenta sparfiler och på så vis göra kasetterna till förbrukningsvaror.
Jag undrar om någon som vill köpa och spela Resident Evil: The Mercenaries 3D om ett par år kommer att kunna få tag på ett nytt, ospelat exemplar? Av någon anledning betvivlar jag att Capcom kommer att producera spelet för all framtid, även om det är lite det de både måste och bör göra om de helt vill förinta andrahands-marknanden, men till detta är jag som sagt skeptisk.
Vad gör vi sedan med alla redan genomspelade kasetter när folk tröttnar på spelet? Kanske får vi ta och gräva upp gömman av E.T. the Extra-Terrestrial-kassetter som påstås finnas nedgrävda någonstans i New Mexico och fylla på med genomspelade Resident Evil: The Mercenaries 3D-kassetter någon gång i framtiden?
Det hade iallafall varit en väldigt träffsäker liknelse vid hur katastrofalt detta initiativ från Capcom är.
Förr i tiden, innan var man hade en duglig digitalkamera i sin telefon, fanns det även ett praktiskt syfte med engångskameror, som om man t.ex. råkade glömma att packa ner kameran innan man gav av på semester. Men jag undrar när i helsike man började se tv-spel som en förbrukningsbar engångsprodukt?
Tänk dig att året är 1990 och du spelar Super Mario World för första gången. Inte bara är SNES:ens tekniska kapabilitet helt revolutionerande, du spelar även ett av världens bästa plattformsspel med ett gediget gameplay som kommer att vara värdigt att spelas om och om igen, i minst 20 år till. Säg att vi sedan spolar vi fram till ett hypotetiskt 2011 där du än en gång fått lust att återuppleva Super Mario Worlds storhet. Fast den här gången är alla världar redan upplåsta och det enda sättet att uppleva någon form av progression är att själv välja att spela banorna i den ordning utvecklarna hade i åtanke. Dessvärre kan det ändå aldrig bli samma upplevelse, eftersom bandesignen för evigt är ändrad, om du redan aktiverat alla Switch-palats. Jag antar att det inte bara är jag som skulle tycka att en stor del av tjusningen skulle ha försvunnit. Detta hade kunnat vara ett verkligt scenario om någon på Nintendo hade kommit på den korkade idén med permanenta save-filer som aldrig gick att ta bort.
Sedan spolar vi fram till ett verkligt 2011 där allas vår Mega Man-skapare Capcom faktiskt har kommit på just denna urbota korkade idé. Resident Evil: The Mercenaries 3D för Nintendo 3DS har nämligen en permanent save-fil som inte går att ta bort, vilket uppmärksammades på forumet NeoGAF.com.
Det finns dock många olika sätt att se på det hela.
Vissa vill hävda att det inte spelar någon roll, då det är ett "score attack"-spel där varje bana ändå är tänkt att spelas individuellt för att uppnå så hög highscore som möjligt. Men att inte kunna återställa en highscore-tabell kan faktiskt ses som ett lika starkt argument mot företeelsen.
Till detta bör även påpekas att spelet har många upplåsbara färdigheter som, när en gång upplåsta, alltid kommer att vara upplåsta, vilket eliminerar ett progressions- och belöningsmoment, vilket jag tycker är en av de mest fundamentala aspekterna av att spela spel: både belöningen som erhålles genom känslan av att uppnå något, samt den faktiska belöningen som erhålles i spelet när någonting uppnås.
Har den fysiska kasetten en gång genomspelats, så går det därmed aldrig mer att uppleva spelet på samma sätt igen. Eftersom riktigt bra spel oftast mer eller mindre är tidlösa och värda att spela om och om igen så ligger det enda vettiga i denna "feature" i att spelet faktiskt är så pass värdelöst att man aldrig kommer vilja spela om spelet. Dessutom kommer man tycka att det är så vedervärdigt att man inte vill att någon annan skall behöva genomlida det heller. Låter det som fundamentet för ett lyckat och storsäljande spel?
Ett potentiellt argument från utvecklarnas sida är att det är menat att stävja andrahandsförsäljning, som utvecklarna menar resulterar i stora förluster för dem, vilket de är ett både vasst och tveeggat svärd. Jag skulle vilja hävda att ett spel som är så pass bra att du kommer vilja spela det om och om igen i framtiden, kommer du antagligen inte vilja sälja vidare i andra hand. Det går lite hand i hand med ett uttalande Toru Iwatani, Pac-Mans skapare, gjorde tidigare i veckan, nämligen att det produceras alldeles för få spel som folk kommer att minnas om 10 år. Men å andra sidan, om folk är så benägna att göra sig av med spelet efter att de spelat igenom det så är det kanske inte en spelupplevelse värd att återuppleva?
Sedan så kan man kanske se det som att folk inte har råd eller tycker att det är värt att betala fullpris för dagens spel, som de ändå kanske inte kommer att vilja spela igenom mer än en gång och dessutom kanske inte har mer än ett par timmars speltid. Idén med en permanent sparfil bekräftar ju dessvärre bara den befarelsen. Ett spel värt att spela flera gånger under 10-20 års tid är med stor sannolikhet också värt att betala fullpris för.
Har du ett hushåll med flera aktiva och spelintresserade individer så är det ju dessutom omöjligt för olika familjemedlemmar att kunna få en egen spelupplevelse utan att man måste inkräkta på varandras progression.
En annan aspekt är ju att spel inte produceras i oändliga kvantiteter. Hade man haft möjlighet att gå till en butik idag och köpa ett nytt Super Nintendo och ett nytt exemplar av Super Mario World hade många säkerligen gjort det. Dessvärre så slutade SNES att tillverkas 1999 här i väst, så det enda sättet att få tag på ett exemplar idag är att köpa det begagnat. Den överhängande majoritet av de spel jag själv köpt begagnade är just tidlösa klassiker som inte finns att få tag på längre och som jag är lite chockad över att folk faktiskt kan tänka sig att sälja. Jag tycker onekligen att spelen är värda att äga och i och med att spelen går faktiskt inte att få tag på på något annat lagligt sätt och så kan pengarna iallafall på detta vis indirekt skickas i utvecklarnas riktning.
Den moderna lösningen på detta dilemma är digitala releaser, men då förlorar du ibland möjligheten att bruka spelet om och när du vill samt riskerar att plågas av diverse vådliga DRM-skydd. Nu vill utvecklarna straffa de betalande spelarna ännu mer genom att lägga till permanenta sparfiler och på så vis göra kasetterna till förbrukningsvaror.
Jag undrar om någon som vill köpa och spela Resident Evil: The Mercenaries 3D om ett par år kommer att kunna få tag på ett nytt, ospelat exemplar? Av någon anledning betvivlar jag att Capcom kommer att producera spelet för all framtid, även om det är lite det de både måste och bör göra om de helt vill förinta andrahands-marknanden, men till detta är jag som sagt skeptisk.
Vad gör vi sedan med alla redan genomspelade kasetter när folk tröttnar på spelet? Kanske får vi ta och gräva upp gömman av E.T. the Extra-Terrestrial-kassetter som påstås finnas nedgrävda någonstans i New Mexico och fylla på med genomspelade Resident Evil: The Mercenaries 3D-kassetter någon gång i framtiden?
Det hade iallafall varit en väldigt träffsäker liknelse vid hur katastrofalt detta initiativ från Capcom är.
Kommentarer
Trackback
