Purism eller perfektionism?
Detta är alltså en re-release av Final Fantasy IV, tillsammans med Final Fantasy IV: The After Years, för PlayStation Portable.
Med tanke på hur brutalt Final Fantasy XIV håller på och floppar (även om de åtgärder som Square-Enix försöker med för att rädda det ändå är relativt beundransvärda), så måste man nästan tycka det är sunt att Square-Enix återvinner och släpper om sina redan etablerade och episka mästervärk till spel, om och om och om... och om och om igen. Jag har inga problem att föreställa mig att Squaresoft's, som de kallades på den tiden, klassiska titlar är lika relevanta och episka om 10 år, såvida inte casualspelarna lyckas med att fördumma industrin och sig själva totalt.
Dock kan jag tycka att det kan innebära en viss frustration för den som redan spelat orginalet på någon konsoll, sedan uppföljaren på en annan konsoll och som slutligen måste införskaffa en tredje konsoll för att få se lite nya filmer och spela ett nytt kapitel (jag är dock inte en av dessa människor, då jag faktiskt inte har spelat The After Years). Detta bara för att vid ett senare skede kanske behöva införskaffa en fjärde konsoll när Final Fantasy IV Ultimate Collection kommer, som innehåller ett nytt sidequest eller något annat fånigt.
För att återgå till min rubrik och ursprungliga tankeställning: Om man struntar i att räkna med att det släpptes 3 olika SNES-versioner av Final Fantasy IV (orginalet, den västerländska porten och "easytype"), så blir detta inte mindre än, grovt räknat, femte versionen av spelet: De ursprungliga SNES-releaserna, PlayStation-porten, WonderSwan Color/Gameboy Advance-versionerna, Nintendo DS-remake:n i 3D och nu PSP-porten, som åter är i 2D.
Om du vill få den ultimata upplevelsen, vilken version bör man lägga möda och likvida medel på för att införskaffa? Orginalet, så som Hironobu Sakaguchi tänkte sig spelet (inom de tekniska begränsningar som fanns 1991), den kommande re-releasen, som påstås vara den "kompletta" tills det att en ny version kan tänkas komma... eller varför inte DS-versionen som diskutabelt kanske är den grafiskt överlägsna?
I just Final Fantasy IV's fall är det kanske inte hela världen, då de flesta portar är relativt trogna orginalet, men om man tittar på DS-porten av Final Fantasy III, där de ursprungligen anonyma protagonisterna fick namn, backstorys och nya sido-storys för att skapa karaktärsutveckling. Det kan på det stora hela säkert bidra till en angenäm spelupplevelse, men det var ju egentligen inte så spelet egentligen var. Vad är den mest korrekta upplevelsen, det ursprungliga orginalet, eller den nya modifierade och ev. förfinade versionen?
Antingen börjar man bli gammal och konservativ, eller så har jag någon bisarr antropologisk ådra när det kommer till spel och media, men jag tar mig gärna an verk i dess orginal-form. I Final Fantasy III's fall skulle det innebära att jag hade behövt varit en japan innehavandes en Famicom i början på 90-talet (alternativt innehavandes en Famicom eller en Wii i dagsläget och goda kunskaper i japanska). Men så är uppenbarligen inte är fallet, därav får man hålla till godo med vad som kan erbjudas.
Var ville jag komma med detta? Jag är inte helt säker, kanske vill jag späda på den till leda uttjatade klyschan att "det var bättre förr", men jag vill åtminstone avslutningsvis hävda att ett orginal alltid är och förblir ett orginal, medan det som är nytt och hett bara är nytt och hett tills det kommer något nyare och hetare.
