6+1
Det är ingen skam med att inse att det finns nöje i materialism och konsumtion: det är faktiskt roligt att köpa saker. Det är likaså väldigt lätt att drömma sig bort i affärer (eller webshoppar, i dagens IT-präglade samhälle) och tänka att "det där vill jag ha". Det finns många dyra saker som man önskar att man hade, om man hade haft likvida medel som möjliggjorde det, men i och med det faktum att många har rätt begränsat så med resurser så stannar många av de mer finansiellt devasterande drömmarna som enbart sådana.
Men ibland så bestämmer man sig för att göra en investering, eller helt enkelt unna sig något. I mitt fall rör det sig till och med om en form av musikaliskt ställningstagande. Jag vill minnas att jag nämnt det i ett tidigare inlägg, att jag hade bestämt mig för att införskaffa en 7-strängad gitarr.
Någonstans mitt under de gångna veckornas research och kombinerad köp-hype sökte jag upp wikipedias artikel om sjusträngade gitarrer. För den intresserade så är tydligen den tidigaste kända förekomsten av sjusträngade gitarrer i Ryssland, under början av 1800-talet, där de spelades på med diverse lustiga öppna stämningar. Den moderna 7-strängade elgitarren "uppfanns" 1985, men avfärdades ganska snabbt av de flesta inom gitarrcommunityt som "trams", vilket resulterade att konceptet inte slog igenom. Genombrott fick den dock ändå, fast lite senare, dels tack vare Steve Vai i början av 90-talet och sedan ytterligare p.g.a. Korn under mitten av 90-talet. Det har resulterat att synen på instrumentet lite präglas som att antingen vara ett "shredding"-instrument eller som ett "nu-metal"-instrument.
Då jag inte riktigt anser mig själv tillhöra någon av de ovan nämnda kategorierna av gitarrister (jag har aldrig sett mig som en överdrivet teknisk gitarrist och jag kommer definitivt inte att syssla med något befängt som att spela i drop-G eller liknande... på sin höjd att man kan droppa till ett A för att framföra No Miss' RPG-medley "Battle Scar" med maximalt möjlig fläskighet, vid något tillfälle), dock känns det ändå som ett logiskt steg i mitt fortsatta musikaliska utövande...
...och, om något, så är detta inköp näst intill helt baserat på resonemang av den logiska sorten. Jag strävar ju gärna efter att musikaliskt prostituera mina förmågor vid varje möjlighet jag får, då det är kul att spela och även väldigt lärorikt att prova på så mycket som möjligt (ett exempel på detta är bl.a. Elvis-coverband-spelningen jag hoppade in på nu i somras). På grund av detta så är en gitarr i normal stämning helt oumbärlig. Utöver detta så är dessutom olika former av hårdrock, en genre där lägre stämningar mer eller mindre är praxis, något som jag inom en påtaglig framtid sannolikt kommer att börja utöva i en lite större utsträckning, samt en genre som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Denna "symbios" av musikaliska ideal kräver att man antingen byter stämning och strängar stup i kvarten, vilket det givetvis inte finns ork och lust till, eller att man skaffar en gitarr som man stämmer ner, vilket i och för sig inte alls är en dum idé, då det är så de flesta gör, men inotation etc. blir väl aldrig riktigt optimalt om man inte skaffar en riktig baritone-gitarr. Dock känns det som att ha tillgång till både normal-stämning OCH tillgång till ett lägre register är så givet att det absolut mest logiska faktiskt är att skaffar en huvud-gitarr som klarar både och. Samtidigt. Och sedan så är det helt enkelt inte mer med det.
Skulle det behövas det spelas metal? Det blir inga problem. Skall det spelas Elvis-covers? Då går det hur bra som helst det med. (Jag kan dock medge att jag hade sett ut som ett miffo om jag hade kommit med en 7-strängad gitarr till Elvis-spelningen, men jag hade varit ett miffo med brett tonalt och klangmässigt omfång! ^^)
Liksom att idén att köpa en 7-strängad gitarr var utgick från ett logiskt resonemang så var även valet av gitarrmodell likaså. Efter bra många års spelande har jag klurat ut vilka specifikationer jag vill ha på en gitarr, samt vilka jag INTE vill ha. I och med att 7-strängat gitarrspel är så pass nischat som det är så är utbudet också tämligen begränsat, så det fanns helt enkelt inte så många varianter att välja på. Det enda tråkiga med mitt val av 7-strängad är att den har väldigt likartade specifikationer som min förra gitarr och det helt klart hade varit trevligt att vidga sin gitarrpalett lite, men i och med att den var gudomligt skön att spela på, hade mer eller mindre det jag önskar i en gitarr och dessutom lät helt förträffligt har jag absolut ingen köpånger what so ever.
Så i och med detta införskaffande, av en Ibanez RG7321BK, har jag därmed även officiellt rerollat till 7-strängad gitarrist.
Ibanez RG7321BK
...and the kitten approves.
Men ibland så bestämmer man sig för att göra en investering, eller helt enkelt unna sig något. I mitt fall rör det sig till och med om en form av musikaliskt ställningstagande. Jag vill minnas att jag nämnt det i ett tidigare inlägg, att jag hade bestämt mig för att införskaffa en 7-strängad gitarr.
Någonstans mitt under de gångna veckornas research och kombinerad köp-hype sökte jag upp wikipedias artikel om sjusträngade gitarrer. För den intresserade så är tydligen den tidigaste kända förekomsten av sjusträngade gitarrer i Ryssland, under början av 1800-talet, där de spelades på med diverse lustiga öppna stämningar. Den moderna 7-strängade elgitarren "uppfanns" 1985, men avfärdades ganska snabbt av de flesta inom gitarrcommunityt som "trams", vilket resulterade att konceptet inte slog igenom. Genombrott fick den dock ändå, fast lite senare, dels tack vare Steve Vai i början av 90-talet och sedan ytterligare p.g.a. Korn under mitten av 90-talet. Det har resulterat att synen på instrumentet lite präglas som att antingen vara ett "shredding"-instrument eller som ett "nu-metal"-instrument.
Då jag inte riktigt anser mig själv tillhöra någon av de ovan nämnda kategorierna av gitarrister (jag har aldrig sett mig som en överdrivet teknisk gitarrist och jag kommer definitivt inte att syssla med något befängt som att spela i drop-G eller liknande... på sin höjd att man kan droppa till ett A för att framföra No Miss' RPG-medley "Battle Scar" med maximalt möjlig fläskighet, vid något tillfälle), dock känns det ändå som ett logiskt steg i mitt fortsatta musikaliska utövande...
...och, om något, så är detta inköp näst intill helt baserat på resonemang av den logiska sorten. Jag strävar ju gärna efter att musikaliskt prostituera mina förmågor vid varje möjlighet jag får, då det är kul att spela och även väldigt lärorikt att prova på så mycket som möjligt (ett exempel på detta är bl.a. Elvis-coverband-spelningen jag hoppade in på nu i somras). På grund av detta så är en gitarr i normal stämning helt oumbärlig. Utöver detta så är dessutom olika former av hårdrock, en genre där lägre stämningar mer eller mindre är praxis, något som jag inom en påtaglig framtid sannolikt kommer att börja utöva i en lite större utsträckning, samt en genre som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Denna "symbios" av musikaliska ideal kräver att man antingen byter stämning och strängar stup i kvarten, vilket det givetvis inte finns ork och lust till, eller att man skaffar en gitarr som man stämmer ner, vilket i och för sig inte alls är en dum idé, då det är så de flesta gör, men inotation etc. blir väl aldrig riktigt optimalt om man inte skaffar en riktig baritone-gitarr. Dock känns det som att ha tillgång till både normal-stämning OCH tillgång till ett lägre register är så givet att det absolut mest logiska faktiskt är att skaffar en huvud-gitarr som klarar både och. Samtidigt. Och sedan så är det helt enkelt inte mer med det.
Skulle det behövas det spelas metal? Det blir inga problem. Skall det spelas Elvis-covers? Då går det hur bra som helst det med. (Jag kan dock medge att jag hade sett ut som ett miffo om jag hade kommit med en 7-strängad gitarr till Elvis-spelningen, men jag hade varit ett miffo med brett tonalt och klangmässigt omfång! ^^)
Liksom att idén att köpa en 7-strängad gitarr var utgick från ett logiskt resonemang så var även valet av gitarrmodell likaså. Efter bra många års spelande har jag klurat ut vilka specifikationer jag vill ha på en gitarr, samt vilka jag INTE vill ha. I och med att 7-strängat gitarrspel är så pass nischat som det är så är utbudet också tämligen begränsat, så det fanns helt enkelt inte så många varianter att välja på. Det enda tråkiga med mitt val av 7-strängad är att den har väldigt likartade specifikationer som min förra gitarr och det helt klart hade varit trevligt att vidga sin gitarrpalett lite, men i och med att den var gudomligt skön att spela på, hade mer eller mindre det jag önskar i en gitarr och dessutom lät helt förträffligt har jag absolut ingen köpånger what so ever.
Så i och med detta införskaffande, av en Ibanez RG7321BK, har jag därmed även officiellt rerollat till 7-strängad gitarrist.
Ibanez RG7321BK
...and the kitten approves.
Kommentarer
Trackback
