PaEvDaLi

1997 släpptes den slutgiltiga fantasins sjunde del, vilket väl lite måste ses som spelseriens stora internationella genombrott. Såsom alla populäriseringar av alla redan etablerade företeelser så uppstår en polarisering bland anhängarna. Den sjunde delen måste ha kanske de största och mest inbitna anhängarna, samtidigt som ett brinnande förakt uppstår hos vissa individer när någonting de gillar blir känt och populärt hos en större massa. Den sjunde delen skapade iallafall en del förvirring hos många i västvärlden, som måste ha undrat var den fjärde, femte samt sjätte delen av spelserien tog vägen.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag åttog mig att börja spela denna spel. Förtjusning, för att jag äntligen skulle ta mig an att spela igenom detta spelmässiga storverk från början till slut. En viss oro, då jag har rätt kära minnen från, när jag som typ, 12-åring, spelade PC-versionen precis när denna släppts. När man återbesöker gamla spel och sådant som man uppskattade som ung finns risken att de kanske inte har åldras med värdighet, samt att ens smak och standard kan ha förändrats (och förbittrats) över årens gång.

Det kan bero lite på att jag precis innan spelat igenom Final Fantasy VI och därmed ganska direkt kan se och de framsteg som gjordes i spelserien, men jag måste säga att spelets helhetsintryck definitivt inte påverkats negativt av tidens tand. 3d-modellerna kanske inte ser fantastiska ut i jämförelse med dagens teknik, något som skulle vara ett problem för många, men de är helt klart i klass med vad som i övrigt presterades kring den tiden. Den stämning och det inslag av cinematism som steget in i den tredje dimensionen erbjuder går definitivt inte att förneka.

Vad gäller spelets "system" så kan väl materia-systemet ses som en förlängning av den sjätte delens relic/magicite-system. Jag tycker dock att systemets styrka samtidigt är dess största svaghet. Alla karaktärerna har i princip reducerats till story-element, då det enda som skiljer karaktärerna ur kombattant-synpunkt sett är vilket vapen de har (alla har en egen vapentyp som ingen annan kan använda), deras minimalt varierade stats och deras uppsättning av limit-breaks (vilket i sin tur är en vidareutveckling av Final Fantasy VI's desperation attacks). Alla förmågor och magier lagras i materian, som när som helst kan skickas runt, vilket innebär att man i det stora hela levlar en mängd materior, snarare än en grupp karaktärer. Detta känns på ett sätt lite trist, men det är samtidigt ett rätt ballt system, som ger en stor kontroll över ens karaktärers förmågor och beteende i striderna samt erbjuder en enorm flexibilitet.

Det mest intressanta med den sjunde delen är dels den huvudsakliga storyn; är man inte familjär med spelets genomgående story har man en ganska underhållande berättelse att se fram emot med en del rejäla och genomtänkta twistar. Vad kan vara ännu mer intressant är den enorma backstory som faktiskt existerar kring spelets händelser och karaktärer som inte ens utforskas i huvudspelets storyline, vilken i sin tur har möjliggjort det så kallade "Compilation of Final Fantasy VII", bestående av 4 spel, en expansion, en film (med tillhörande directors cut) och en kortfilm, utan att konceptet känns allt för krystat och mjölkande.

De första gångerna jag tillsammans med sambon såg den uppföljande Final Fantasy-filmen "Advent Children", kändes den lite sådär om jag skall vara helt ärlig. Men efter att ha själv orsakat den en-vingade ängelns förfall...