Den uteblivna musikaliska redogörelsen
Det är väl egentligen snudd på hädiskt att nämna Final Fantasy VII utan att säga något om musiken, men det tänkte jag råda bot på genom att istället dedikera ett helt inlägg åt den.
Den sjunde delens musikaliska inslag är något uppseendeväckande och kanske främst av två anledningar: Dels så komponerades det över 4½ timme långa soundtracket på mindre än ett år, medan den föregående delens soundtrack, som "bara" är dryga 3 timmar långt, tog hela två år att göra. Det andra som är anmärkningsvärt är att herr Uematsu valde att arbeta med MIDI-ljud, trots att PlayStationen möjliggjorde musik med CD-kvalitet.
Man kan dock notera att övergången till CD-baserade konsoller och den nya ljudkvalitetsstandarden ledde till att man började benämna de fristående CD-releaserna av spelens musik vid "original soundtrack" istället för "original sound version", med sjuan som seriens särskrivna debutant.
Konceptet att jobba med MIDI-syntar är definitivt något som många audiofila ljudkvalitetsfetischister argt skulle hytta med fingret åt. Jag tycker dock som oftast att en dålig produktion helt omöjligt kan sänka intrycket av riktigt välkomponerad musik. Så länge man arbetar inom de givna ramarna av sina ljudmässiga verktyg så går det att bygga upp solida och angenäma ljudbilder med näst intill vilka medel som helst och detta är givetvis inget problem för en kompositör av herr Uematsus kaliber. Om något så har detta val resulterat i att Final Fantasy VII's soundtrack har ett extremt säreget sound, samt att den konstanta underliggande klangen av digital ljudsyntes på något sätt faktiskt går hand i hand med spelets stämning.
Man skulle till och med kunna se det som något av en fördel att arbeta med ljudbildsmässigt rätt "tunna" ljud och instrument, vilket innebär att man får ofantligt mycket utrymme att brodera ut kompositionen och fylla ljudbilden med tonalt innehåll, snarare än att man bara lägger några feta mattor och sedan så är ljudbilden mättad.
Givetvis kan inte varenda minut av soundtracket bestå av den bästa musik som världen någonsin beskådat (det finns det nog inget soundtrack som gör), men att den korta produktionstiden skulle ha resulterat i att musiken känns framtvingad eller stressad går definitivt inte att påstå. Det finns gott om musikaliska idéer och verken är väl genomarbetade. Lyssna till exempel på det något ur-pitchade delay:et på reprisen av intromelodin på "Mako Reaktor", eller på orkesterarrangemanget, som är som taget ur en gammal Warner Bros- eller Disney-kortfilm, till ledmotivet för en av spelets mindre karaktärer, "Don Of The Slums". Så ett öga för detaljer tycker jag utan tvekan fanns.
Epik av domedagslika proportioner krämas ur MIDI-syntarna på Shinra's ledmotiv och man kommer ofrivilligt gå runt och nynna på Gold Saucers lättsamma jingel i flera dagar efter man varit där, men mest anmärkningsvärt måste vara spelets reguljära stridsmotiv, som jag onekligen tycker är spelseriens bästa. När låtens flöjtparti infinner sig, uppbackat av bleckblås som sedan trappas upp i flerstämmighet så uppstår det ett musikaliskt ögonblick som är ruggigt svårt att någonsin kunna överträffa. Spelets boss-stridstema har ett öppningsriff som man, trots MIDI-gitarrer, totalt köper och som vid några väl valda tillfällen i spelet har precis den effekt man vill uppnå med intron av detta slag. Låten i övrigt är en orgie i syntarpeggios som jag varken tycker är direkt dåligt eller som jag anser borde gå till spelmusikhistorien.
Dock får man väl inte att prata om soundtracket utan att nämna "One-Winged Angel". Jag måste erkänna att jag personligen är partisk mot "Dancing Mad" som höjden av slutbosslåtar, men om man från "Dancing Mad" vill ta steget vidare, så är "One-Winged Angel" riktningen att gå i. Det som rent tekniskt sett urskiljer denna låt från soundtracket i övrigt är att man faktiskt har samplat verkliga körer och sedan använt dessa tillsammans med övriga MIDI-instrumenten. Så när man efter 40-50 timmars spelande mer eller mindre vant sig vid ett, om än musikaliskt varierat, väldigt konsekvent syntetiserat sound i musiken totalt blir slagen i ansiktet med verkliga körer som på latin mässar om brinnande hat så infinner sig oundvikligen den tänkta effekten av att defekera tegelstenar. Uematsu har sagt att det är hans personliga favorit bland spelens stridstema och det brukar anses som ett av de mest innovativa verken i spelseriens historia, vilket man med all rätt ändå får säga. Summan av slutstridens samtliga element, visuella såsom musikaliska, resulterar onekligen i en oförglömlig slutgiltig kraftmätning.
Jag har ännu inte kunnat provat på den enorma spelseriens samtliga delar och hört långt ifrån all musik som producerats för dessa, men med den eventuella okunskap jag i skrivande stund besitter i åtanke, så vill jag påstå att soundtracket till huvudseriens sjunde del är det absolut bästa.
Sedan får vi väl se om jag någon gång i framtiden kommer att få revidera det uttalandet.
Den sjunde delens musikaliska inslag är något uppseendeväckande och kanske främst av två anledningar: Dels så komponerades det över 4½ timme långa soundtracket på mindre än ett år, medan den föregående delens soundtrack, som "bara" är dryga 3 timmar långt, tog hela två år att göra. Det andra som är anmärkningsvärt är att herr Uematsu valde att arbeta med MIDI-ljud, trots att PlayStationen möjliggjorde musik med CD-kvalitet.
Man kan dock notera att övergången till CD-baserade konsoller och den nya ljudkvalitetsstandarden ledde till att man började benämna de fristående CD-releaserna av spelens musik vid "original soundtrack" istället för "original sound version", med sjuan som seriens särskrivna debutant.
Konceptet att jobba med MIDI-syntar är definitivt något som många audiofila ljudkvalitetsfetischister argt skulle hytta med fingret åt. Jag tycker dock som oftast att en dålig produktion helt omöjligt kan sänka intrycket av riktigt välkomponerad musik. Så länge man arbetar inom de givna ramarna av sina ljudmässiga verktyg så går det att bygga upp solida och angenäma ljudbilder med näst intill vilka medel som helst och detta är givetvis inget problem för en kompositör av herr Uematsus kaliber. Om något så har detta val resulterat i att Final Fantasy VII's soundtrack har ett extremt säreget sound, samt att den konstanta underliggande klangen av digital ljudsyntes på något sätt faktiskt går hand i hand med spelets stämning.
Man skulle till och med kunna se det som något av en fördel att arbeta med ljudbildsmässigt rätt "tunna" ljud och instrument, vilket innebär att man får ofantligt mycket utrymme att brodera ut kompositionen och fylla ljudbilden med tonalt innehåll, snarare än att man bara lägger några feta mattor och sedan så är ljudbilden mättad.
Givetvis kan inte varenda minut av soundtracket bestå av den bästa musik som världen någonsin beskådat (det finns det nog inget soundtrack som gör), men att den korta produktionstiden skulle ha resulterat i att musiken känns framtvingad eller stressad går definitivt inte att påstå. Det finns gott om musikaliska idéer och verken är väl genomarbetade. Lyssna till exempel på det något ur-pitchade delay:et på reprisen av intromelodin på "Mako Reaktor", eller på orkesterarrangemanget, som är som taget ur en gammal Warner Bros- eller Disney-kortfilm, till ledmotivet för en av spelets mindre karaktärer, "Don Of The Slums". Så ett öga för detaljer tycker jag utan tvekan fanns.
Epik av domedagslika proportioner krämas ur MIDI-syntarna på Shinra's ledmotiv och man kommer ofrivilligt gå runt och nynna på Gold Saucers lättsamma jingel i flera dagar efter man varit där, men mest anmärkningsvärt måste vara spelets reguljära stridsmotiv, som jag onekligen tycker är spelseriens bästa. När låtens flöjtparti infinner sig, uppbackat av bleckblås som sedan trappas upp i flerstämmighet så uppstår det ett musikaliskt ögonblick som är ruggigt svårt att någonsin kunna överträffa. Spelets boss-stridstema har ett öppningsriff som man, trots MIDI-gitarrer, totalt köper och som vid några väl valda tillfällen i spelet har precis den effekt man vill uppnå med intron av detta slag. Låten i övrigt är en orgie i syntarpeggios som jag varken tycker är direkt dåligt eller som jag anser borde gå till spelmusikhistorien.
Dock får man väl inte att prata om soundtracket utan att nämna "One-Winged Angel". Jag måste erkänna att jag personligen är partisk mot "Dancing Mad" som höjden av slutbosslåtar, men om man från "Dancing Mad" vill ta steget vidare, så är "One-Winged Angel" riktningen att gå i. Det som rent tekniskt sett urskiljer denna låt från soundtracket i övrigt är att man faktiskt har samplat verkliga körer och sedan använt dessa tillsammans med övriga MIDI-instrumenten. Så när man efter 40-50 timmars spelande mer eller mindre vant sig vid ett, om än musikaliskt varierat, väldigt konsekvent syntetiserat sound i musiken totalt blir slagen i ansiktet med verkliga körer som på latin mässar om brinnande hat så infinner sig oundvikligen den tänkta effekten av att defekera tegelstenar. Uematsu har sagt att det är hans personliga favorit bland spelens stridstema och det brukar anses som ett av de mest innovativa verken i spelseriens historia, vilket man med all rätt ändå får säga. Summan av slutstridens samtliga element, visuella såsom musikaliska, resulterar onekligen i en oförglömlig slutgiltig kraftmätning.
Jag har ännu inte kunnat provat på den enorma spelseriens samtliga delar och hört långt ifrån all musik som producerats för dessa, men med den eventuella okunskap jag i skrivande stund besitter i åtanke, så vill jag påstå att soundtracket till huvudseriens sjunde del är det absolut bästa.
Sedan får vi väl se om jag någon gång i framtiden kommer att få revidera det uttalandet.
Kommentarer
Trackback
