Välljud är en vanesak
Musiksmak är något som är någorlunda kulturellt betingat. I dagsläget har väl gränserna suddats ut en aning i och med informationssamhället, media och internet och att musik från hela världen har kunnat spridas och beblandas... men nog finns det allt en del geografiska och kulturella trender inom musik. Här i väst vill vi ha våra tempererade diatoniska skalor (helst jonisk och eolisk, om man skall benämna dem vid kyrkotonarter) och att musiken skall gå i 4/4, 3/4, 6/8 eller något annan mysig rak taktart. Därmed kan vi även tycka att avvikande skalor eller rytmik, som istället kan vara de mest fundamentala musikaliska byggstenarna i främmande kulturers musik, låter... fel... helt enkelt.
Den västerländska musikkulturen har ju formats av hundratals år av musikhistoria (vi har väl alla fått läsa i om klassicismen, romantiken etc. i skolan) och sedan har väl vår personliga bild för hur musik "bör" låta formats av hur vi exponerats i vår miljö och under vår uppväxt, både vad vi själva valt att lyssna på och vad media har låtit oss lyssna på. Under 90-talet så spelades det ju faktiskt musik på bl.a. MTV, något som i dagsläget kan vara tämligen svårt att tänka sig.
Visst, man kan säga och tycka vad man vill om dagens populärmusik, men vi accepterat ändå de musikaliska grundstenar som konstant återanvänds, därför att det är så vi är vana vid att musik låter.
Om man nu, som godtycklig individ, har svårt för avvikande musikelement som inte finns i den reguljära musikexponeringen så är det kanske inte konstigt att många till början kan ha lite svårt för typ friformjazz eller teknisk dödsmetall, då dessa genrer har tämligen många avvikande inslag.
I och med att folk lyssnar på sådant och faktiskt uppskattar dessa genrer så kan man dock bevisligen vänja sig vid dessa avvikande företeelser och jag inser att jag (utöver min förkärlek till hårdare rock och metal) själv har råkat ut för detta:
På bussen hem förra veckan så skrev jag ett harp-arpeggio i huvudet. Duktigt, kan man, om än smått undrande, tycka. Saken är dock att jag skrev det i 7-takt. Det uppstod därmed inte som ett välljudande misstag under en bearbetningsprocess eller så, utan det är så det faktiskt var tänkt att låta. Det är visserligen inte första gången detta har hänt och kommer säkerligen inte vara sista. Jag har på något sätt, antagligen via mitt musiklyssnande, acklimatiserat mig till 7-takten och hittat ett sväng i den och tycker att den helt enkelt låter... bra... så pass bra att det är något jag tycker borde återfinnas i musik. Jag "reagerar" inte när 7-takt spelas direkt. Det tog mig bra många veckor innan jag t.ex. tänkte på att versen till Dark Tranquillity's "Icipher" går i 7-takt.
Att det inte finns något rätt eller fel är väl ganska givet när det kommer till kreativt skapande, vare sig det gäller massproduktion av lättsmälta popdängor eller avantgarde-musik. Men vad som subjektivt låter bra, det är egentligen mer eller mindre en vanesak.
Den västerländska musikkulturen har ju formats av hundratals år av musikhistoria (vi har väl alla fått läsa i om klassicismen, romantiken etc. i skolan) och sedan har väl vår personliga bild för hur musik "bör" låta formats av hur vi exponerats i vår miljö och under vår uppväxt, både vad vi själva valt att lyssna på och vad media har låtit oss lyssna på. Under 90-talet så spelades det ju faktiskt musik på bl.a. MTV, något som i dagsläget kan vara tämligen svårt att tänka sig.
Visst, man kan säga och tycka vad man vill om dagens populärmusik, men vi accepterat ändå de musikaliska grundstenar som konstant återanvänds, därför att det är så vi är vana vid att musik låter.
Om man nu, som godtycklig individ, har svårt för avvikande musikelement som inte finns i den reguljära musikexponeringen så är det kanske inte konstigt att många till början kan ha lite svårt för typ friformjazz eller teknisk dödsmetall, då dessa genrer har tämligen många avvikande inslag.
I och med att folk lyssnar på sådant och faktiskt uppskattar dessa genrer så kan man dock bevisligen vänja sig vid dessa avvikande företeelser och jag inser att jag (utöver min förkärlek till hårdare rock och metal) själv har råkat ut för detta:
På bussen hem förra veckan så skrev jag ett harp-arpeggio i huvudet. Duktigt, kan man, om än smått undrande, tycka. Saken är dock att jag skrev det i 7-takt. Det uppstod därmed inte som ett välljudande misstag under en bearbetningsprocess eller så, utan det är så det faktiskt var tänkt att låta. Det är visserligen inte första gången detta har hänt och kommer säkerligen inte vara sista. Jag har på något sätt, antagligen via mitt musiklyssnande, acklimatiserat mig till 7-takten och hittat ett sväng i den och tycker att den helt enkelt låter... bra... så pass bra att det är något jag tycker borde återfinnas i musik. Jag "reagerar" inte när 7-takt spelas direkt. Det tog mig bra många veckor innan jag t.ex. tänkte på att versen till Dark Tranquillity's "Icipher" går i 7-takt.
Att det inte finns något rätt eller fel är väl ganska givet när det kommer till kreativt skapande, vare sig det gäller massproduktion av lättsmälta popdängor eller avantgarde-musik. Men vad som subjektivt låter bra, det är egentligen mer eller mindre en vanesak.
Kommentarer
Trackback
