Artistiska musikvideos: Dark Tranquillity - Iridium
Jag måste först erkänna att jag inte är jätteinsatt i musikvideon som medium. För varje "bra" musikvideo görs det hundratals usla och det är oerhört subjektivt vad som är ett bra visuellt hjälpmedel för att stödja det ljudande mediet. Ibland kan en performance-video vara minst lika bra som en video som försöker framföra en historia eller en som bara är visuellt intressant och snygg. Jag brukar i regel fastna för det tredje alternativet, men i regel brukar jag inte hålla mig till några förutbestämda regler, då jag ändå tenderar att falla offer för min egen subjektivitet.
Jag hade iallafall möjlighet att uppleva en tid på 90-talet när musikvideon var en av de viktigaste marknadsföringsverktygen för musik och MTV spelade musikvideos (no, really) större delen av dagarna.
Dagens inlägg kommer iallafall att ägnas åt videon till "Iridium" av de under fjolåret tjugoårsfirande melodeathupphovsmännen Dark Tranquillity:
Om vi för argumentets skull nu säger att det finns någon form av liten visuell estet inom mig så blir han iallafall omedelbart kär i videon. Den är i principt det totalt motsatta mot vad Dark Tranquillity producerat tidigare i videoväg, som i övrigt mesta varit stilistiska performance-videos a la "Shadow in My Blood" eller "Lost to Apathy" (som f.ö. också är ruggigt snygg) med det obligatoriska undantagen som bekreftar regeln (som t.ex. videon till "Monochromatic Stains").
Videon är tydligen baserad på de live-projektioner de haft under sina shower och är producerade av gitarristen (och Dark Tranquillitys tillika övriga grafiska producent) Niklas Sundin. Han driver även Cabin Fever Media och har producerat bl.a. skivkonvolut till typ en majoritet av nordens största metalband. Detta skall dock vara hans första riktiga video-projekt.
Videon för mig känns som det resultat som skulle kunna väntas av en kollaboration mellan Adam Jones (gitarrist och video-producent åt Tool) och animatören David Firth (upphovsman till bl.a. Salad Fingers och en rad andra störda flash-animationer).
Den faller iallafall inom ramen för någon form av stilrent lätt obehag, som jag någon gång nämnt i ett tidigare inlägg, som har en tendens att väcka fascination inom mig. Även om jag ännu inte har någon bestämd åsikt om musikvideos i allmänhet så tror jag att resultatet blir mest minnesvärt om mediet nyttjas som en form av artistiskt uttryck (vilket jag anser att man gör i detta fall) och inte bara ett marknadsföringsverktyg, då marknadsföringsaspekten ändå borde komma som en ofrivillig bieffekt av det lyckade visuella uttrycket.
