PaEvDaLi

De är kvinno-frontade, veganer, straight-edge, PETA-aktiva och tyskar. Jag kan lätt erinra mig att man i vissas ögon kanske inte kan bli mer o-metal än så, men det är nevertheless hur det ligger till.

Det är alltså bandet Deadlock och deras femte studioalbum (denna gång med indie-releasen The Arrival inräknad) med namnet Bizarro World, som fått ett officiellt europeiskt release-datum, närmare bestämt den 28 februari.

Det är med stor förväntan som man undrar hur deras nästa musikaliska steg kan tänkas te sig. De ligger och balanserar i gränslandet mellan sjukt grym melodeath och stel förutsägbar pop-metal, men håller sig alltid precis tillräckligt mycket på den förstnämnda sidan för att bibehålla ett gediget lyssnarvärde. Med tanke på att deras förra album, Manifesto, dessutom innehöll, utöver etablerade elektroniska och orkestrala inslag, bl.a. hip-hop och ett saxofonsolo så kan man i värsta fall åtminstone förvänta sig en intressant lyssning.

En teaser från albumet har släppts på deras myspace, men den innehåller dessvärre inte så värst mycket och heller inget som man kanske blir sådär jätteexhalterad över, men det är ett släpp under 2011 som definitivt kan vara värt att kolla in i vilket fall som helst.

Redan i juli förra året släppte 36 Crazyfists sitt album Collisions and Castaways, men det var blott för några dagar sedan som den första videon från skivan, till låten "Reviver", hade sin premiär exklusivt på den brittiska siten Metal Hammer:

Tänkte börja med att påpekeka att häromdagen så presenterade Sylosis de officiella uppgifterna till sitt kommande album Edge of the Earth med låtlista, omslagskonst etc. på sin nya hemsida tillsammans med ett första smakprov från skivan. För de som inte hört talas om dem så är Sylosis ett brittiskt thrash-metalband som släppte sin debut, Conclusion of an Age, år 2008 och som blev en extremt kritikerrosad skiva. Ifall du är en av de som uppmärksammade Conclusion of an Age så kan detta säkerligen vara av intresse och så bör du notera 11 mars i din kalender-of-choice, då det är då Edge of the Earth ämnas släppas.

Sedan tänkte jag fortsätta med att vidare påpeka att jag även råkat stöta på en progressiv metal-trio med uppsättningen cello/gitarr/trummor, som går under namnet Grayceon. Deras tredje album har nu tydligen fullbordats och därmed även fått ett release-datum, vilket är 1 mars. Jag har visserligen aldrig hört talas om dem förrän idag, men stilen är ju definitivt intressant och anmärkningsvärd. Bifogat är en YouTube-embed av det officiella smakprov från All We Destroy som finns, låten "Shellmounds":

Ibland undrar man lite ifall ens aptit för ny musik mättats totalt när nästan allt nytt man hör antingen låter oorginellt eller ointressant. Dessa tankebanor krossas turligen nog med jämna mellanrum då man av ren händelse råkar snubbla över något som får en att höja ett ögonbryn eller två.

Idag när jag bläddrade bland Blabbermouth.net's nyhetsarkiv från de senaste dagarna hände just detta då ett sporadiskt klick på en embed:ad youtube-video från det franska metalbandet Klone lyckades fånga min uppmärksamhet och tala till något hos mig:

 

Ingenting som i dagsläget utgör någon större del av min skivsamling... but I kind of like!

 

Antar att det skulle klassificeras som någon form av progressiv hårdrock eller typ "post-rock". Efter att ha lyssnat lite på den övriga skivan i fråga, Black Days, så är intrycket övergripande positivt och för iallafall mina tankar väldigt mycket till Tool. Även om det givetvis är omåttligt roligt att hitta ny intressant musik så är det med en lätt suck som det får bli ytterligare en addition till den ständigt växande önskelista av skivor man en dag skulle vilja ha...

Tydligen så skall Mortal Online's sound designer bli intervjuad i deras Mortal Online Radio runt 22 ikväll.

Till detta har han tydligen blivit ombedd att spela upp någon musik han gjort och eftersom han och jag råkar ha ett akustiskt halvjazzigt pop-projekt ihop, skall det tydligen bli något av våra ännu-instrumentala alster som skall ljuda ^^'

Vi har dessvärre hamnat lite i att ständigt ligga halvt på is, främst därför att vi de senaste åren mestadels bott på olika orter. Men någon dag skall det minsann färdigställas!

Den som råkar läsa detta och känner för att lyssna om ca 10 minuter kan ju ta tillfället i akt att göra det ^^

Uppdatering: Nu är klockan 22:30 och de hoppas att sändningen snart skall börja ^^

Det pågår en överväldigande mängd sommarreor i de flesta affärer och onlinebutiker. För den som gillar t.ex. film, musik och spel så har CDON, Ginza, Discshop m.fl. en hel del erbjudanden.

I vanlig ordning får man vada genom ganska stora mängder skräp i hopp om att kunna hitta sig ett fynd. Slöa sommardagar dock har lett till att man kanske plöjt igenom erbjudandena i större omfattning än man i vanligtvis brukar göra, men som resultat av detta vill jag passa på att tipsa ev. läsare om vad som kan vara sommarens skivfynd:

 

Dimension Zero's "Silent Night Fever" för enbart 10kr på Ginza

För de inte insatta så rör sig om ett sidoprojekt från In Flames-gitarristen Jesper Strömblad och tillhör kategorin melodisk dödsmetall, om än lagt åt det lite hårdare hållet. Det kan te sig betydligt mer brutalt för de som enbart lyssnar på In Flames svängiga gitarrmelodik, men är samtidigt tillräckligt melodiöst för att höja sig över generiskt dödsmangel. Det är musikaliskt välgjort både vad gäller innehåll och genomförande, dock sticker produktionen ut lite i jämförelse med de traditionella göteborgsdöds-produktionerna och är betydligt mer "in your face" med betoning på brutaliteten.

Det är en "solid platta" (för att uttrycka sig i sådana termer) som jag anser är värd bra mycket mer än de ynka 10 riksdaler som Ginza tar för den. Så är du en anhängare av melodisk dödsmetall, eller inte-allt-för-melodisk dödsmetall för den delen rekommenderar jag er varmt att undersöka detta erbjudande närmare.

Jag har funderat lite över mina påståenden i det förra inlägget om att jag gillar 7-takt. Vid lite närmare eftertanke så tror jag bara det rör sig om att jag gillar konceptet att stundtals kapa en åttondel från låtens huvudsakliga taktart.

Jag har till exempel alltid stört mig lite på att sticket på A Perfect Circle's "The Hollow" är två takter rak 6/8, när jag tycker att det hade varit mysigare om de hade skippat den sista markeringen och enbart spelat fem slag i den andra takten. Den oinvigde lyssnaren torde antagligen finna konceptet konstigt, men jag tycker att det kan ge en rätt grym flow.

Jag menar, bland annat Vicarious, av Tool, är ju tveklöst svängig, eller hur?

Musiksmak är något som är någorlunda kulturellt betingat. I dagsläget har väl gränserna suddats ut en aning i och med informationssamhället, media och internet och att musik från hela världen har kunnat spridas och beblandas... men nog finns det allt en del geografiska och kulturella trender inom musik. Här i väst vill vi ha våra tempererade diatoniska skalor (helst jonisk och eolisk, om man skall benämna dem vid kyrkotonarter) och att musiken skall gå i 4/4, 3/4, 6/8 eller något annan mysig rak taktart. Därmed kan vi även tycka att avvikande skalor eller rytmik, som istället kan vara de mest fundamentala musikaliska byggstenarna i främmande kulturers musik, låter... fel... helt enkelt.

Den västerländska musikkulturen har ju formats av hundratals år av musikhistoria (vi har väl alla fått läsa i om klassicismen, romantiken etc. i skolan) och sedan har väl vår personliga bild för hur musik "bör" låta formats av hur vi exponerats i vår miljö och under vår uppväxt, både vad vi själva valt att lyssna på och vad media har låtit oss lyssna på. Under 90-talet så spelades det ju faktiskt musik på bl.a. MTV, något som i dagsläget kan vara tämligen svårt att tänka sig.

Visst, man kan säga och tycka vad man vill om dagens populärmusik, men vi accepterat ändå de musikaliska grundstenar som konstant återanvänds, därför att det är så vi är vana vid att musik låter.

Om man nu, som godtycklig individ, har svårt för avvikande musikelement som inte finns i den reguljära musikexponeringen så är det kanske inte konstigt att många till början kan ha lite svårt för typ friformjazz eller teknisk dödsmetall, då dessa genrer har tämligen många avvikande inslag.

I och med att folk lyssnar på sådant och faktiskt uppskattar dessa genrer så kan man dock bevisligen vänja sig vid dessa avvikande företeelser och jag inser att jag (utöver min förkärlek till hårdare rock och metal) själv har råkat ut för detta:

På bussen hem förra veckan så skrev jag ett harp-arpeggio i huvudet. Duktigt, kan man, om än smått undrande, tycka. Saken är dock att jag skrev det i 7-takt. Det uppstod därmed inte som ett välljudande misstag under en bearbetningsprocess eller så, utan det är så det faktiskt var tänkt att låta. Det är visserligen inte första gången detta har hänt och kommer säkerligen inte vara sista. Jag har på något sätt, antagligen via mitt musiklyssnande, acklimatiserat mig till 7-takten och hittat ett sväng i den och tycker att den helt enkelt låter... bra... så pass bra att det är något jag tycker borde återfinnas i musik. Jag "reagerar" inte när 7-takt spelas direkt. Det tog mig bra många veckor innan jag t.ex. tänkte på att versen till Dark Tranquillity's "Icipher" går i 7-takt.

Att det inte finns något rätt eller fel är väl ganska givet när det kommer till kreativt skapande, vare sig det gäller massproduktion av lättsmälta popdängor eller avantgarde-musik. Men vad som subjektivt låter bra, det är egentligen mer eller mindre en vanesak.

Det är väl egentligen snudd på hädiskt att nämna Final Fantasy VII utan att säga något om musiken, men det tänkte jag råda bot på genom att istället dedikera ett helt inlägg åt den.

Den sjunde delens musikaliska inslag är något uppseendeväckande och kanske främst av två anledningar: Dels så komponerades det över 4½ timme långa soundtracket på mindre än ett år, medan den föregående delens soundtrack, som "bara" är dryga 3 timmar långt, tog hela två år att göra. Det andra som är anmärkningsvärt är att herr Uematsu valde att arbeta med MIDI-ljud, trots att PlayStationen möjliggjorde musik med CD-kvalitet.

Man kan dock notera att övergången till CD-baserade konsoller och den nya ljudkvalitetsstandarden ledde till att man började benämna de fristående CD-releaserna av spelens musik vid "original soundtrack" istället för "original sound version", med sjuan som seriens särskrivna debutant.

Konceptet att jobba med MIDI-syntar är definitivt något som många audiofila ljudkvalitetsfetischister argt skulle hytta med fingret åt. Jag tycker dock som oftast att en dålig produktion helt omöjligt kan sänka intrycket av riktigt välkomponerad musik. Så länge man arbetar inom de givna ramarna av sina ljudmässiga verktyg så går det att bygga upp solida och angenäma ljudbilder med näst intill vilka medel som helst och detta är givetvis inget problem för en kompositör av herr Uematsus kaliber. Om något så har detta val resulterat i att Final Fantasy VII's soundtrack har ett extremt säreget sound, samt att den konstanta underliggande klangen av digital ljudsyntes på något sätt faktiskt går hand i hand med spelets stämning.

Man skulle till och med kunna se det som något av en fördel att arbeta med ljudbildsmässigt rätt "tunna" ljud och instrument, vilket innebär att man får ofantligt mycket utrymme att brodera ut kompositionen och fylla ljudbilden med tonalt innehåll, snarare än att man bara lägger några feta mattor och sedan så är ljudbilden mättad.

Givetvis kan inte varenda minut av soundtracket bestå av den bästa musik som världen någonsin beskådat (det finns det nog inget soundtrack som gör), men att den korta produktionstiden skulle ha resulterat i att musiken känns framtvingad eller stressad går definitivt inte att påstå. Det finns gott om musikaliska idéer och verken är väl genomarbetade. Lyssna till exempel på det något ur-pitchade delay:et på reprisen av intromelodin på "Mako Reaktor", eller på orkesterarrangemanget, som är som taget ur en gammal Warner Bros- eller Disney-kortfilm, till ledmotivet för en av spelets mindre karaktärer, "Don Of The Slums". Så ett öga för detaljer tycker jag utan tvekan fanns.

Epik av domedagslika proportioner krämas ur MIDI-syntarna på Shinra's ledmotiv och man kommer ofrivilligt gå runt och nynna på Gold Saucers lättsamma jingel i flera dagar efter man varit där, men mest anmärkningsvärt måste vara spelets reguljära stridsmotiv, som jag onekligen tycker är spelseriens bästa. När låtens flöjtparti infinner sig, uppbackat av bleckblås som sedan trappas upp i flerstämmighet så uppstår det ett musikaliskt ögonblick som är ruggigt svårt att någonsin kunna överträffa. Spelets boss-stridstema har ett öppningsriff som man, trots MIDI-gitarrer, totalt köper och som vid några väl valda tillfällen i spelet har precis den effekt man vill uppnå med intron av detta slag. Låten i övrigt är en orgie i syntarpeggios som jag varken tycker är direkt dåligt eller som jag anser borde gå till spelmusikhistorien.

Dock får man väl inte att prata om soundtracket utan att nämna "One-Winged Angel". Jag måste erkänna att jag personligen är partisk mot "Dancing Mad" som höjden av slutbosslåtar, men om man från "Dancing Mad" vill ta steget vidare, så är "One-Winged Angel" riktningen att gå i. Det som rent tekniskt sett urskiljer denna låt från soundtracket i övrigt är att man faktiskt har samplat verkliga körer och sedan använt dessa tillsammans med övriga MIDI-instrumenten. Så när man efter 40-50 timmars spelande mer eller mindre vant sig vid ett, om än musikaliskt varierat, väldigt konsekvent syntetiserat sound i musiken totalt blir slagen i ansiktet med verkliga körer som på latin mässar om brinnande hat så infinner sig oundvikligen den tänkta effekten av att defekera tegelstenar. Uematsu har sagt att det är hans personliga favorit bland spelens stridstema och det brukar anses som ett av de mest innovativa verken i spelseriens historia, vilket man med all rätt ändå får säga. Summan av slutstridens samtliga element, visuella såsom musikaliska, resulterar onekligen i en oförglömlig slutgiltig kraftmätning.

Jag har ännu inte kunnat provat på den enorma spelseriens samtliga delar och hört långt ifrån all musik som producerats för dessa, men med den eventuella okunskap jag i skrivande stund besitter i åtanke, så vill jag påstå att soundtracket till huvudseriens sjunde del är det absolut bästa.

Sedan får vi väl se om jag någon gång i framtiden kommer att få revidera det uttalandet.

Jag har på sistone funderat lite över förekomsten av licensierad musik/kontrakterat musikskapande i TV-spelssammanhang.

Då exkluderar jag givetvis alla street racing-franchises som upprepat licensierar Xzibits musik till sina spellistor, men utöver detta så har det ju faktiskt förekommit lite då och då att folk från den reguljära musikbranschen har anställts för att komponera TV-spelsmusik. Jag har ju bl.a. nämnt Quake's soundtrack, gjort av Trent Reznor, i en hel del blogginlägg, men ett annat exempel (nog för att jag inte känner till så jättemånga) är ju soundtracket till Jak X: Combat Racing för Playstation 2 som skrevs av Billy Howerdel (som bl.a. ju är låtskrivare i A Perfect Circle).

I japan, där spelindustrin nog ser rätt annorlunda ut än här i väst, är det ju inget ovanligt att man hyr in japanska popartister för att framföra ledmotiv och/eller relevanta låtar till TV-spelsproduktioner, inte minst i rollspelssammanhang. Ett rätt aktuellt exempel är ju det nyligen släppta Final Fantasy XIII, vars japanska ledmotiv, "Kimi ga Iru kara," framfördes av någon japansk popartist vid namn Sayuri Sugawara. En intressant grej i just detta fallet är att när lokaliseringen gjordes, så licensierade man en färdig engelsk låt, nämligen "My Hands" av pop-artisten Leona Lewis, för att ersätta ledmotivet. Man kan ju tycka vad man vill om detta, men det officiella uttalandet från amerikanska Square Enix är att detta gjordes p.g.a. "tid/personalbrist" och VD'n för den japanska avdelningen har fördömt detta och menar att det bästa faktiskt hade varit att de själva hade producerat ett ledmotiv för den engelskspråkiga publiken.

En kul parentes, som jag förutsätter att många visserligen känner till, är att ledmotivet till Legend of Mana som kom till Playstation 1 är på svenska. Som om detta inte vore bisarrt nog så är sångaren i fråga en viss Annika Ljungberg. Om det inte ringer någon klocka så kanske hon lättare kan identifieras som sångerskan från det svenska bandet Rednex.

Jepp. Sångerskan från Rednex sjunger ledmotivet till Legend of Mana. På svenska. Det är så det ligger till.

Anledningen att jag kom in på detta ämne är p.g.a. det nyligen släppta God of War 3, till vilket det släppts en digital EP betitlad "Blood & Metal", producerad av Roadrunner Records och som innehåller musik "inspirerad" av spelet. Den innehåller nyproducerat material från diverse Roadrunner-artister, bland annat Opeth, Trivium, Killswitch Engage m.fl. Jag är definitivt inte negativt inställd till idén, men jag måste ändå ställa frågan: varför? Vad är kopplingen mellan Roadrunner Records och den tredje delen av God of War?

Jag antar att det faktiskt inte är någon alls och det hela enbart rör sig om PR. Följdfrågan som kommer är då: PR för vem? Försöker man promote:a spelet med hjälp av stora namn inom musikindustrin... eller försöker man promote:a banden med hjälp av spelet? Nog för att man kan tänka sig att musikindustrin ligger betydligt mer pyrt till än spelindustrin. Men är det så att man faktiskt har undersökt saken och listat ut att God of War-spelare gillar artister från Roadrunner Records? Jag känner att det blir en lite obskyr målgrupp konceptet kan komma att rikta sig till och det är lätt att man som "utomstående" skulle vilja förkasta det hela som enbart ett "PR-trick". Missförstå mig rätt dock, skulle man få med en skiva fullspäckad med metal med varje spel man köpte skulle jag nog säkerligen köpa betydligt mer spel. Dock är det så att jag ändå ställer mig något skeptisk till företeelsen, av någon anledning. Men jag skulle gärna se att detta försök lyckades, eller åtminstone uppmuntra liknande initiativ. Går det att sammanlänka spel och populärmusik på ett relevant sätt? Eller blir det bara i slutändan ett försök att öka pengaflödet ner i utvalda parters fickor?

Detta är dock inte första gången man kan stöta på att ett rockband skriver en "vanlig" låt, som skall vara specifikt till ett spel. Första gången jag själv stötte på det var när ett av mina favoritband, Cold, producerade låten "With My Mind" till "Psi-Ops: The Mindgate Conspiracy". Betvivlar på att spelet blev någon större hit och Cold är ju näst intill helt okända i Europa (om än relativt stora i USA). Jag har för mig att låten i sin orginalform inte alls förekom i spelet utan enbart som muzak-tolkning i en av spelets hissar. Istället förekom låten, tillsammans med en tidigare osläppt Cold-låt samt några "remixes", på en skiva som man kunde få med vissa utgåvor av spelet. Jag vet inte om hela grejen gynnade varken spelet eller bandet, men som sagt, jag ser gärna att man åtminstone försöker.

Eftersom det var länge sedan jag gjorde något YouTube-länkande i bloggen så avslutar jag med videon till "With My Mind", som i min mening, är en ganska hyfsad låt med tämligen obskyr TV-spelsanknytning. Låten producerades precis innan båda gitarristerna hoppade av bandet och enligt ryktesväg är det därför de står i skymundan/skuggan i videon. Men det är enbart spekulationer.

Om man vill, skulle man kanske kunna försöka härleda det till någon form av ålderskris, men det är inte utan att man känner sig gammalmodig när världen sakteligen övergår till en helt digital distribution av musik, och för den delen, Spotify, medan man själv finner ett oförskämt nöje i att uppbehålla och med jämna mellanrum utöka och komplettera en samling med sådana där "kompakta" musikskivor.

Rent tekniskt sett så är CD-standarden visserligen undermålig, 16 ynka bitar och en sample-rate på 44.1 kHz. Men lider man inte av kronisk audiofili, eller har en hemmaljudanläggning som skulle kunna uppbringa någon potentiellt hörbar skillnad, så duger det gott och väl för de flesta.

Dock är det under rådande ekonomiska förhållanden omöjligt att hänga med i den uppsjö av åtråvärda musikaliska produktioner som årligen publiceras och införskaffa alla skivor man egentligen skulle vilja ha. Därför är det till mitt stora nöje som jag nyligen erhållit två av de releaser från 2009 som jag grämer mig mest över att jag ännu inte hade i min ägo.

Den första var Muse's "The Resistance", som jag fick av min sambo på alla hjärtans dag, vars storhet och mångfald av musikaliskt briljanta partier börjat sjunka in först efter ett par genomlyssningar.

Den andra var Shadows Fall's "Retribution", som jag fick av mina föräldrar som en prematur födelsedagspresent. Jag har visserligen inte hunnit lyssna särskilt mycket på den, men jag törs nog ändå hävda att den är det bästa de åstadkommit sedan "The Art Of Balance", från 2002. Vill kanske inte påstå att den skulle vara bättre, men jag finner den hursomhelst väldigt angenäm att lyssna på.

Någon gång kanske jag kan gå närmare in på detaljer. Jag har haft funderingar att man som regelbundet inslag eventuellt skulle ventilera mina tankar och åsikter kring diverse musikaliska alster (för jag vet ju hur viktiga mina åsikter är för omvärlden), för att fylla ut ev. dödperioder, men den som lever kanske får se.

Några planerade skivinköp är det dock inte inom den närmaste framtiden, men undantag möjligtvis för Dark Tranquillity's "We Are The Void", som jag tror skulle släppas i Europa den 1:a mars. Det blir tämligen intressant att se hur den melodiska dödsmetallens påstådda grundare hanterar 20-årskrisen. (Och ja, jag vet att hela "We Are The Void" finns att streama på deras myspace).

Nu har Dynamite Mole's musikaliska inslag börjat få sig en relativt konkret form. Jag försökte i ett tidigare inlägg hävda att musiken skulle kunna bli "upbeat och cheery", med inslag av industri. Jag nämnde även Trent Reznor's soundtrack till Quake 1 som en potentiell referens, men att hans verk var en aning för mörkt för denna kontext.

De industriella inslagen finns kvar på sina ställen, men ironiskt nog så efter mycket om och men så har det visat sig att det som passat vårt syfte bäst har varit någon typ av näst intill atonal ambient musik/ljudmatta, näst intill elektroakustisk, fast med lite väl mycket musikalitet för att kunna räknas som sådan.

Så vårt huvudsakliga musikkoncept är betydligt närmare Trent Reznor än något annat jag försökt referera till. Det för dock även mina tankar till några av Matt Uelmens verk från det första Diablo-spelet.

För att helt byta ämne så består Diablo 1's soundtrack (Hellfire-expansionen icke inräknad) enbart av 6 låtar, vilket jag upptäckte rätt nyligen. Jag har faktiskt inte tänkt på att det faktiskt inte är mer än ett tema per område. Det låter väldigt lite i relation till denna generations J-RPG's med närmare 100-låtar och 4-5 timmar musik per soundtrack, men görs det rätt och bra så behövs det ibland inte mer. Sedan kan det ju finnas betydande skillnader i musikanvändningen mellan västerländska och österländska produktioner, samt att Diablo 1 producerades precis när CD-ROM:en var på väg att bli den nya standarden för lagringsmedia och därmed kan ha funnits begränsningar i kapaciteten och kompressionen kanske.

För att återgå till ämnet så har det huvudsakliga verktyget vid denna musikproduktion har varit Propellerhead's "Reason". "Digital distortion" brukar vara ett tämligen fult ord och något man absolut inte kan eller vill använda sig av. Reason's "Scream 4" är dock digital distortion i sitt esse, och ett av de få digitala distortionsverktyg som faktiskt fungerar och låter dåligt på ett bra sätt. Att lägga den som effekt via bus/send/aux kan förstöra och smutsa till ljud på helt fantastiska vis och jag tycker den allt mer blir en standard-device, för mig iallafall, vid arbete i Reason. Framför allt kan den bidra väldigt mycket till att ta bort mycket i ljudbilden som får Reason-alster att låta som de är gjorda i just "Reason" eller bra skapa intressanta missljud, vilket har varit tämligen användbart vid just denna musikproduktion.

Förhoppningsvis kommer lite gameplay och ljud/musik snart kunna demonstreras från Dynamite Mole, då det allt mer börjar kunna närma sig ett hyggligt polerat skick.

Eftersom Dynamite Mole kör rätt hårt på "hardhat"-temat har det funnits en del tankar om att få in lite industriella inslag i musiken till spelet.

Det finns ju en del spel som har helt industriella soundtracks, t.ex. Quake vars musik gjorts av industrigurun himself Trent Reznor, men det är inte riktigt en ondskefull, mörk och ambient feeling man vill ha i Dynamite Mole, då det ju faktiskt är ett rätt lättsamt och cartoony spel.

I jakten på musikreferenser som är "vanlig" musik med enbart industriella influenser eller inslag är det desto svårare hitta. Så fort det rör sig om sådan musik blir det väldigt snabbt rätt mörkt och ondskefullt. Det finns dock ett par exempel: "Magitek Research Facility/Devils Lab" från Final Fantasy VI har ju ett grymt industri-intro och sound som sedan mynnar ut i ett helt fantastiskt orkestralt parti. "Turks' Theme" från Final Fantasy VII är ju ett lågmält "industri möter lounge"-kind-of-alster. "Robo's Theme" från Chrono Trigger har ju ett industritrumset, sedan en huvudmelodi som är som tagen ur 80-talspop (Rick Astley's "Never Gonna Give You Up" någon?). Jag snubblade även över "Koopa's Theme" från Super Mario 64, som har en grym industri-beat blandat med någon typ av orientalisk influens.

Målet är ju att musiken skall vara ganska upbeat och cheery, men med ett ev. industriellt sound/driv. Nåväl, får se vad vi kan komma upp med ^^' Musik är en del som ännu inte riktigt tagits itu med till Dynamite Mole, men som är rätt relevant för spelets presentation och framtoning, och som kan komma att kräva lite arbete, så det är nog värt att börja koncepta och skissa snarast.

Snart är ju dessutom tanken att DevOur Games skall börja arbeta med parallella projekt, för att få ihop 3 spel på 16 veckors produktion. Så vi har ju lite att stå i... XD

Denna helgen uteblev till stor del bloggandet, dels för att det var helg och det under helgen inte brukar produceras så mycket, utan jag brukar försöka ta tillfället i akt och vara ledig. Så blev dock inte fallet denna helg, utan istället spenderades en majoritet av helgen istället med att vara inspelningstekniker åt Malmö-bandet "Judas Got Paid", i skolans studio.

Finns inte överdrivet mycket att berätta om själva inspelningen egentligen, den gick faktiskt relativt bra och smärtfritt, förutom en del krångel med ProTools, som tyvärr är sig brukligt.

Den lärdom som iallafall kunnat dras av sessionen är att ett Neumann KM 185-stereopar fungerar ypperligt bra som överhängsuppmickning på trumset (cymbaler och high-hat blev kristallklara), samt att en Focusrite-preamp på line:ad bas ger ett tillika tillfredsställande resultat (vi har inte provat Focusrite:n i full utsträckning med distad bas a la No Miss, men den verkar sannerligen lovande iallafall).

Vi kommer dock inte att mixa materialet, då det inte realistiskt kommer att finnas tid för det med tanke på det pågående examensarbetet och en del andra tänkta sidoprojekt.

I måndags damp för övrigt även en upplaga av "Final Fantasy V Original Sound Version" ner i brevlådan. Det är i och för sig osant, då jag faktiskt fick gå till Coop och hämta ut paketet, men jag är i vilket fall som helst oförskämt nöjd. Den innehåller ju klassiker såsom "Clash On The Big Bridge", samt en av mina personliga FF-favoriter, "Library Of Ancients", som i min mening är ett av herr Uematsu's bästa verk någonsin, om än kanske inte ett av hans mest kända. Tyvärr kan man ju inte finna mycket nöje i linear notes och den övriga booklet:en då den är helt på japanska, men skivan innehåller iallafall den ursprungliga SNES-ljudbilden (om än något mastrad om jag inte misstar mig). Awesome!

Inför den kommande releasen av ett spel på Xbox LIVE Marketplace, som vi varit involverade i, blev vi ombedda om någon form av länk eller dylikt till vår verksamhet. En tanke om en webbportfolio har funnits ett tag, men inget som riktigt tagits itu med. Detta löste vi rätt snabbt genom att registrera en artist-myspace för den titel vi jobbat under på ett tidigare spel, nämlingen No Miss Sound Studios (inte att blandas ihop med No Miss - bandet, om än inte, som de flesta kanske kan räkna ut, helt orelaterat)

En myspace-sida kanske inte ger det mest professionella av intryck, men eftersom det är lite osäkert under vilken betitling man officiellt kan komma att arbeta under i framtiden får detta duga för tillfället, då det kanske inte känns helt motiverat att styra upp en dedikerad webbdomän för ändamålet.

Sidan innehåller iallafall lite ljudande exempel på vad vi åstadkommit i musikväg från olika produktioner, från både spel som aldrig kommer att släppas (där ändå hjärta och själ lagts ned i ljudarbetet) och från spel som komma skall. Jag vill dock poängtera att det inte är enbart musik vi gjort (men det är ju det som är lättast att visa upp) utan även fullständiga ljudläggningar (med helt egenproducerat ljud) samt rena musikproduktioner (än så länge rör det väl sig mest om No Miss - bandet, men det kan definitivt komma att ändras framöver).

Jag yrkar definitivt alla ev. läsare att ta sig en titt/lyssning och se vad det faktiskt är vi sysslar med ;)

(Och det är givetvis även möjligt att kontakta oss om någon skulle råka vara i efterfrågan av ljud/musikproduktion ^^')

Det är ingen skam med att inse att det finns nöje i materialism och konsumtion: det är faktiskt roligt att köpa saker. Det är likaså väldigt lätt att drömma sig bort i affärer (eller webshoppar, i dagens IT-präglade samhälle) och tänka att "det där vill jag ha". Det finns många dyra saker som man önskar att man hade, om man hade haft likvida medel som möjliggjorde det, men i och med det faktum att många har rätt begränsat så med resurser så stannar många av de mer finansiellt devasterande drömmarna som enbart sådana.

Men ibland så bestämmer man sig för att göra en investering, eller helt enkelt unna sig något. I mitt fall rör det sig till och med om en form av musikaliskt ställningstagande. Jag vill minnas att jag nämnt det i ett tidigare inlägg, att jag hade bestämt mig för att införskaffa en 7-strängad gitarr.

Någonstans mitt under de gångna veckornas research och kombinerad köp-hype sökte jag upp wikipedias artikel om sjusträngade gitarrer. För den intresserade så är tydligen den tidigaste kända förekomsten av sjusträngade gitarrer i Ryssland, under början av 1800-talet, där de spelades på med diverse lustiga öppna stämningar. Den moderna 7-strängade elgitarren "uppfanns" 1985, men avfärdades ganska snabbt av de flesta inom gitarrcommunityt som "trams", vilket resulterade att konceptet inte slog igenom. Genombrott fick den dock ändå, fast lite senare, dels tack vare Steve Vai i början av 90-talet och sedan ytterligare p.g.a. Korn under mitten av 90-talet. Det har resulterat att synen på instrumentet lite präglas som att antingen vara ett "shredding"-instrument eller som ett "nu-metal"-instrument.

Då jag inte riktigt anser mig själv tillhöra någon av de ovan nämnda kategorierna av gitarrister (jag har aldrig sett mig som en överdrivet teknisk gitarrist och jag kommer definitivt inte att syssla med något befängt som att spela i drop-G eller liknande... på sin höjd att man kan droppa till ett A för att framföra No Miss' RPG-medley "Battle Scar" med maximalt möjlig fläskighet, vid något tillfälle), dock känns det ändå som ett logiskt steg i mitt fortsatta musikaliska utövande...

...och, om något, så är detta inköp näst intill helt baserat på resonemang av den logiska sorten. Jag strävar ju gärna efter att musikaliskt prostituera mina förmågor vid varje möjlighet jag får, då det är kul att spela och även väldigt lärorikt att prova på så mycket som möjligt (ett exempel på detta är bl.a. Elvis-coverband-spelningen jag hoppade in på nu i somras). På grund av detta så är en gitarr i normal stämning helt oumbärlig. Utöver detta så är dessutom olika former av hårdrock, en genre där lägre stämningar mer eller mindre är praxis, något som jag inom en påtaglig framtid sannolikt kommer att börja utöva i en lite större utsträckning, samt en genre som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Denna "symbios" av musikaliska ideal kräver att man antingen byter stämning och strängar stup i kvarten, vilket det givetvis inte finns ork och lust till, eller att man skaffar en gitarr som man stämmer ner, vilket i och för sig inte alls är en dum idé, då det är så de flesta gör, men inotation etc. blir väl aldrig riktigt optimalt om man inte skaffar en riktig baritone-gitarr. Dock känns det som att ha tillgång till både normal-stämning OCH tillgång till ett lägre register är så givet att det absolut mest logiska faktiskt är att skaffar en huvud-gitarr som klarar både och. Samtidigt. Och sedan så är det helt enkelt inte mer med det. 

Skulle det behövas det spelas metal? Det blir inga problem. Skall det spelas Elvis-covers? Då går det hur bra som helst det med. (Jag kan dock medge att jag hade sett ut som ett miffo om jag hade kommit med en 7-strängad gitarr till Elvis-spelningen, men jag hade varit ett miffo med brett tonalt och klangmässigt omfång! ^^)

Liksom att idén att köpa en 7-strängad gitarr var utgick från ett logiskt resonemang så var även valet av gitarrmodell likaså. Efter bra många års spelande har jag klurat ut vilka specifikationer jag vill ha på en gitarr, samt vilka jag INTE vill ha. I och med att 7-strängat gitarrspel är så pass nischat som det är så är utbudet också tämligen begränsat, så det fanns helt enkelt inte så många varianter att välja på. Det enda tråkiga med mitt val av 7-strängad är att den har väldigt likartade specifikationer som min förra gitarr och det helt klart hade varit trevligt att vidga sin gitarrpalett lite, men i och med att den var gudomligt skön att spela på, hade mer eller mindre det jag önskar i en gitarr och dessutom lät helt förträffligt har jag absolut ingen köpånger what so ever.

Så i och med detta införskaffande, av en Ibanez RG7321BK, har jag därmed även officiellt rerollat till 7-strängad gitarrist.