PaEvDaLi

I förra veckan så började den digitala distributionen av den första singeln från In Flames kommande album Sounds of a Playground Fading. Singeln heter "Deliver Us" och har givetvis hittat ut på YouTube för den som undrar hur In Flames låter 18 år efter debuten och utan originalmedlemmen Jesper Strömblad:

 

I en Aftonbladet-intervju med Anders Fridén så sades det att Sounds of a Playground Fading är ämnad att "tänja och utmana" lyssnarna. Det har ju blivit ack så populärt att tycka illa om In Flames, mycket på grund av att de slagit igenom stort och blivit extremt populära, även i subkulturer som den äkta hårdrockaren känner sig tvingad att förakta, men delvis också för att de inte längre skriver den melodiska dödsmetal som de gjorde under 90-talet.

 

Även om jag personligen måste instämma och säga att jag föredrar Whoracle framför Come Clarity så tycker jag inte att det går att förneka att på samma vis som de till perfektion bemästrade den melodiska dödsmetallen under 90-talet, under 00-talet till perfektion bemästrat arena-rocken. Men eftersom jag även anser att Soundtrack to Your Escape var den sista In Flames-skivan som riktigt lyckades fångade mitt intresse (med undantag för enstaka låtar här och där) så känner jag mig klart positivt inställd till ett mer experimentellt In Flames.

 

Tyvärr tycker jag inte att en susning av ett experimentellt In Flames går att finna i "Deliver Us". Ett synt-intro a la "Cloud Connected" eller "The Quiet Place", följt av den melodiskt nedtonade gitarrproduktionen a la albumet Come Clarity och den något förvirrade sång-produktionen som tyvärr plågade Soundtrack to Your Escape. Produktionen som helhet är ändock givetvis ypperlig och soundet i sig är precis lika massivt som går att förvänta sig av en In Flames-produktion. Att släppa en "safe" låt som första singel för att snärja in de senast förvärvade lyssnarna är ju givetvis ett ganska etablerat skivbolags-knep, så jag har fortfarande förhoppningar om att Sounds of a Playground Fading, som utlovat, kommer att kunna "tänja och utmana".

 

Avslutningsvis måste jag kommentera skivomslaget, som ritats av Dave Correia:

 

 

Även om jag starkt gillar den monokroma zombie-kråkan, så tycker jag dessvärre inte att den skickar några experimentella eller nyskapande signaler i och med att den ändå har ungefär samma fundamentala handritade estetik som användes på förra skivan, A Sense of Purpose. Omslaget härleder helt klart tankarna till att det rör sig om "A Sense of Purpose del II", vilket jag tror kan riskera färga lyssningen av albumet.

 

Med omslag och första singel i åtanke så finns det en obehaglig känsla att det är ett stelt, upprepande och något ointressant In Flames som finns att vänta när Sounds of a Playground Fading når skivbutikerna, men förhoppningsvis kommer de att motbevisa eventuella tvivlare och faktiskt leverera något som är både utmanade och intressant.

Under förra veckan så släppte The Smashing Pumpkins den andra låten från den för tillfället fortfarande odöpta tredje EP:n i mastodontverket Teargarden by Kaleidyscope. Låten heter "Owata" och finns att höra på deras officiella hemsida. Hade deras officiella musikspelare inte varit helt gigantisk och otymplig hade jag embed:dat den direkt i inlägget och besparat alla ett extra klick.

För snart två veckor sedan så meddelade även Billy Corgan att bandet tänker avvika lite från deras nuvarande form av musikdistribution och släppa ett fullängdsalbum som fått titeln Oceania. Herr Corgan vill fortfarande hävda att fullängdsalbum är irrelevanta i dagsläget och att beslutet helt beror på den kreativa aspekten av att skriva ett album.

Oceania kommer att släppas som en del av Teargarden by Kaleidyscope och blir då den första fullägdaren bandet släpper sedan 2007 års Zeitgeist. Det är även sagt att releasen av den obenämnda tredje EP:n inte kommer att ske förrän efter Oceania släppts, vilken förmodas ske på det preliminära releasedatumet den 1:a september.

The Smashing Pumpkins har även skrivit på ett avtal med EMI Music och skall re-release:a sin kompletta diskografi med tillhörande extramaterial, inklusive Machina II: The Friends & Enemies of Modern Music som därmed för första gången kommer att distribueras av ett skivbolag (den är f.ö. tänkt att då slås samman med Machina/The Machines of God och släppas som ett dubbelalbum, vilket alltid varit den ursprungliga tanken).

Dessa re-releaser skall börja släppas i år, men de sista kommer inte att finnas tillgängliga förrän någon gång under 2013 och då tillsammans med ett nytt best of-album.

Detta är långt ifrån en nyhet egentligen, då bl.a. Blabbermouth.net redan den 14:e rapporterade att All That Remains har släppt en video till låten "The Last Time" från deras senaste album ...For We Are Many.

Dock verkade det mer eller mindre vara omöjligt att stream:a videon från denna region, men idag noterade jag att videon gick att hitta och beskåda på YouTube och likväl verkar Amerika-exklusiviteten på videon nu vara hävd:

...For We Are Many släpptes redan 2010 och "The Last Time" är än så länge den andra videon som släppts från skivan.

 

I jämförelse med This Darkened Heart som de släppte 2004 (som i min mening är ett underskattat mästerverk) eller vilket av bandets tidigare alster som helst så känns ...For We Are Many dessvärre tämligen vek. Jag måste erkänna att skivan generellt har svårt att behålla min uppmärksamhet och trots ett flertal genomlyssningar så är det nästan bara den nynn-vänliga förstasingeln "Hold On" som jag kan komma ihåg hur den låter.

 

Det är värt att notera att det inte är bristande musikalitet som är boven, då det mångfacetterade gitarrspelet fortfarande finns där, men det har helt och hållet tappat fokuset i både låtar och produktion. Det går väl knappast att beskylla Killswitch Engage-gitarristen och tillika albumets producent Adam Dutkiewicz för detta då han tidigare jobbat på både This Darkened Heart och The Fall of Ideals. Oavsett orsak så får jag besviket medge att ...For We Are Many är en tämligen blasé release från en annars talangfull grupp musiker, även om jag tror skivan har fått generellt god kritik.

 

Då deras karriär antagligen är långt ifrån över så är det bara att hoppas på att detta är en temporärt femte-albums-experimenterande med soundet, vilket alltid sker på gott och ont, men att det fortfarande kan finnas fler storverk att vänta.

Såhär under helgdagar är det oftast rätt få nyheter eller andra nämnvärdheter som sker i spel- eller musikindustrierna. Just detta har dock resulterat i en artikel på GameInformer.com som jag personligen tyckte var särdeles intressant.

NARC är ett gammalt arkad-spel från 1988 gjort av Williams Electronics. Spelet portades bl.a. till 8-bitars Nintendo och ett flertal hemdatorer och fick en remake/reboot 2005 för Xbox, PS2 och PC.

Det mest intressanta kring detta spel rör dess ledmodiv, komponerat av Brian Schimdt. Rockbandet The Pixies gjorde nämligen tydligen en cover på ledmotivet redan 1991 och släppte som B-sida till deras singel "Planet of Sound". Både Pixies version och NES-versionen av ledmotivet finns att lyssna på i GameInformers.com's artikel.

Det nämnvärda är ju att 1991 var långt innan Minibosses, MegaDriver eller några av de andra mer kända cover-banden "slog igenom" med att göra rock-versioner av TV-spelslåtar och måste säkerligen vara ett av de tidigaste förekommande exemplena på TV-spelsmusik i populärmusikaliska sammanhang i västvärlden. I Japan har ju TV-spelsmusiken brukats utanför sin kontext i koncertsammanhang eller liknande under en något längre tid.

Själv har jag aldrig spelat NARC och det är kanske inte ett av TV-spelsvärldens mest älskade eller ens kända ledmotiv, men det är onekligen ett stycke onödigt vetande utan dess like att lägga till sin repertoar.

2011 är onekligen ett år då många giganter från den svenska metalscenen släpper nytt material. The Haunted har redan släppt Unseen och t.ex. In Flames kommer att släppa nytt material senare i år, även om det är utan Jesper Strömblad. De, sedan milleniumskiftet, kvinnofrontade Arch Enemy har även ett nytt album på gång, vilket innebär deras första nyskrivna materialet sedan skivan Rise of the Tyrant från 2007.

Deras kommande album heter Khaos Legions och jag kan dessvärre inte hålla mig från att diskutera skivans omslag. Omslaget är gjort av en herre vid namn Brent Elliott White, som jag inte vet mycket utöver att han gör illustrationer, skivomslag men även verkar ha jobbat med tecknade serier. Omslaget skall, enligt wikipedia "feature a photo of the band cartooned in skeletons", men varenda gång skivomslaget dyker upp i en Arch Enemy-relaterad artikel kommer jag osökt att tänka på Borderlands.

Men det är kanske bara jag. Den visuella stilen skulle även kunna liknas vid Enemy Territory: Quake Wars eller Half-Life 2 för den delen. Men det är enbart en personlig parentes i sammanhanget.

Den första singeln från Khaos Legions släpptes redan i slutet av mars och heter "Yesterday is Dead and Gone". En tillhörande video släpptes nu i dagarna, som "exklusivt" går att streama från utvalda siter, vilka går att finna på den till skivan lanserade siten KhaosLegions.com. Videoströmmen från finska siten Inferno ser åtminstone ut på detta vis:

 

Ifall de producerar musik i samma klass som de gjorde i slutet av 90-talet och början av detta årtusende är väl upp till var och en att tycka och tänka. Men i vilket fall som helst så skulle jag rekommendera att lyssna på deras 2001-release Wages of Sin som eventuell referens.

I lördags splittrades tydligen den amerikanska metal-bandet The Famine, som jag bl.a. skrivit om i ett tidigare inlägg. Den vanliga orsaken till splittringar som interna konflikter eller substans-missbruk är dock inte boven denna gång, utan det faktum att de är 30+, har barnfamiljer och är spridda över landet.

Tämligen... odramatiskt.

De hann under sin karriär släppa två fullängdsalbum på Solid State Records, varav det första, The Raving and The Reaping kom 2008, och det andra vilket till synes verkar bli deras sista album, The Architects of Guilt, släpptes så sent som i februari detta år.

Från The Architects of Guilt släpptes en video, som jag inte tidigare postat, som då istället äran får runda av denna korta notis:

En sådär lagom trög söndag kan man ju dryga ut med vad som mer eller mindre är ett reklam. GameInformer.com gjorde iallafall en feature i veckan som är en "bakom kulisserna"-inslag, med tillhörande video, om Video Games Live-koncerterna.

TV-spelskoncerter har fått ett uppsving under 2000-talet, inte minst i Sverige där vi har allt från Distant Worlds-koncerterna till lokala högskolor som hyllar diverse kompositörer.

Videon visar iallafall diverse koncert-footage och Tommy Tallarico (tv-spelskompositör och co-grundare av Video Games Live) som gör reklam för det betydligt mer internationella fenomenet. De gör milda försök att visa något "bakom kulisserna" genom att nämna att de använder click-tracks och närmickar instrument, men det är ingenting som är jättesvårt att lista ut på egen hand.

Har man ingenting bättre för sig att göra i 11 minuter en söndag så kan det vara ett underhållande inslag.

Handlingen att spela in en kommersiellt redan känd och släppt låt, att med andra ord spela in en cover, så att säga, kan vara en finkänslig balansgång mellan hyllning, hån och hädelse.

Bortsett från trenden att göra platt och tråkig euro-technocovers på 80-talsklassiker som var ack så populärt för ett tag sedan, vilka jag ogärna ens rör med en väldigt lång pinne, eller det något uttjatade konceptet att bilda ett band som gör dödsmetall eller grindcore-covers på glättiga popdängor, så är cover-fenomenet en allt för komplext ämne för att jag ens skall börja vilja resonera kring det.

Huvudsakligen tycker jag att så länge det görs med en uppriktig kärlek och respekt för ursprungsmaterialet så kan det inte bli allt för fel. Sedan blir det alltid en subjektiv bedömning kring varje individuell cover-situation, som oftast väldigt starkt färgas av om man har någon personlig koppling till den ursprungliga versionen av låten eller bandet, eller möjligtvis till de som gör covern.

Vare sig det är Marilyn Manson som gör en cover på Eurythmics, Megadeth som gör en cover på Nancy Sinatra, Opeth som gör en cover på Marie Fredriksson eller kanske Johnny Cash på Nine Inch Nails, så blir det oftast som mest intressant när riktigt stora artister gör covers. Helst får det gärna vara på någon ganska otippad artist, låt eller genre.

För att komma till poängen så stötte jag iallafall, när jag häromdagen bläddrade igenom Blabbermouth.net's nyhetsarkiv, på en cover som, trots att det kanske inte rör sig om helt och hållet skiljda genrer, jag personligen nog aldrig skulle ha förutsett och som därmed kanske skulle kunna klassas som något "udda".

 

Som bonusspår till den iTunes-upplagan av sitt kommande album Surtur Rising, har alltså de svenska vikinga-rockarna Amon Amarth spelat in en cover på "Aerials", ursprungligen skriven och framförd av ingen mindre än System of a Down på deras 2001-release Toxicity.

 

Kanske lite otippat iallafall?

 

Huruvida detta bra eller ej låter jag dock vara osagt, då upplevelsen av en cover som sagt alltid är subjektiv.

Det SID-rockande Luleå-bandet Machinae Supremacy har ganska nyligen släppt en video till sin låt "Force Feedback" (som kommer från den senaste releasen, A View From The End of The World), där performance-footage möter CGI och... virtuella kvinnor?

 

A View From The End of The World släpptes i slutet av förra året och är bandets fjärde fullängds-release och det tredje albumet de släpper via det finska metalskivbolaget Spinefarm Records. Det som väntar härnäst för bandet är dels att komponera ytterligare ett officiellt soundtrack, till ett kommande spel med titeln Gravity Run, samt ett kompilationsalbum från ovan nämnda finska metalskivbolag.

 

Den kommande samlingen skall gå under titeln The Beat of Our Decay och skall då fungera som en "best of" med låtar från bandets tre senaste releaser, inklusive en bonuslåt, "Fury", som redan finns att ladda ner gratis från deras officiella hemsida, samt en tidigare outgiven cover av Lady Gaga's "Paparazzi".

 

Det är ju inte direkt första gången Machinae Supremacy tolkar kvinnliga popidolers alster, men man måste erkänna att det skulle kunna bli tämligen intressant när Lady Gaga möter både metal och Commodore 64.

Under gårdagen släppte The Smashing Pumpkins, eller om man skall vara barsk, Billy Corgan, ytterligare en låt gratis att lyssna på och ladda ner via deras officiella hemsida.

Låten i fråga heter "Lightning Strikes" och är den nionde låten att släppas gratis på internet av bandet själva och samtidigt påbörjas då även volym 3 av Teargarden by Kaleidyscope, vilket är tänkt att bli ett 44-låtars mastodont-epos som släpps låt för låt, allt eftersom låtarna blir klara, över internet och sedan i fysisk form av EPs á 4 låtar styck, när var fjärde låt färdigställts.

De första två EP-releaserna är redan klara och går att införskaffa i fysisk form, om du är villig att betala 300-400 spänn för fyra låtar. Dock så får man med den fysiska releaserna ett exklusivt spår plus diverse bonussaker. Med första EP:n får man t.ex. en djävla handsnidad sten-obelisk, om än en liten sådan då hela kalaset även förpackas i en låda gjord av trä.

Visst skulle man kunna gröta ner sig i herr Corgans tankegångar kring musikindustrin och konventionell musikdistrubition (även om jag kan vara benägen att hålla med att det finns en både sund och smart tanke bakom gratisdistrution i dagens musikklimat), men detta är inte första gången musik ges ut gratis under namnet The Smashing Pumpkins. Deras 2000-release Machina II/The Friends & Enemies of Modern Music släpptes ju även den gratis över internet, då deras skivbolag både nekat att göra Machina/The Machines of God till ett dubbelalbum och sedan att kommersiellt distribuera uppföljaren.

Om man skulle runda av med en liten subjektiv analys av hur Teargarden by Kaleidyscope ter sig än så länge, med nio låtar släppta. Överlag så känns det som om materialet är mycket mer kreativt och betydligt intressantare än det s.k. "återförenings"-albumet Zeitgeist, som, om än, i min mening inte var ett dåligt album, kanske inte var fantastiskt. Dock spretar stil och genre rätt kraftigt mellan Teargarden by Kaleidyscope's låtar, vilket i och för sig inte är förvånande om man ser till The Smashing Pumpkins repertoar, men det finns klart en del guldkorn och massvis med catchy "hook:ar" bland det redan släppta materialet och finns det nu bara tillräckligt med idéer i herr Corgans flintskalliga hjässa att hålla hela vägen så ser jag än så länge ingen omöjlighet att det faktiskt kanske skulle kunna bli en värdig uppföljare till Mellon Collie and the Infinite Sadness.

På Blabbermouth.net häromdagen så såg jag en nyhetsartikel som skar lite i hjärtat. Tydligen så har båda gitarristerna i det finska melodiska dödsmetallbandet Mors Principium Est hoppat av och de är nu på jakt efter nya, alternativt att de överväger att lägga ner.

Nu är kanske inte Mors Principium Est något välkänt namn för de flesta, men då kan jag åtminstone passa på att rekommendera en av mina personliga favoriter i skivhyllan, nämligen deras debutalbum från 2003, Inhumanity.

Denna intetsägande... vad det nu är... är omslaget till originalutgåvan som kom 2003. Albumet re-issue:ades (notera bra svengelska) 2006 med ett annat omslag som jag av nostalgiska skäl finner är orelevant. Om jag skall vara ärlig har jag länge letat efter en orsak att nämna albumet, så givetvis måste jag ta tillfället i akt.

I min mening är Inhumanity en av de starkast skinande dolda pärlorna i den uppsjö av urvattnad melodeath som producerats sedan genrens genombrott i mitten av 90-talet. Det är bara att lyssna på öppningsspåren "Another Creation" och "Eternity's Child" för att konstatera att albumet innehåller några av genrens mest briljant välkomponerade verk.

Det tråkiga är att just deras första och bästa album, trots re-releasen 2006 verkar vara tämligen slutsåld och därmed svår att få tag på via några konventionella skivbutiker, men för de som råkar stöta på skivan skulle jag starkt rekommendera ett impulsköp. För fans av genren tycker jag även att det kan vara värt lite möda att försöka leta upp ett exemplar, om möjligt, då skivan för mig är en personlig dyrgrip.

Nu har det kommit ett litet smakprov från Scar Symmetrys kommande femte album, The Unseen Empire, som släpps i Europa den 15:e april:

 

Bör kanske tilläggas att alstret har den catchiga titeln "Illuminoid Dream Sequence".

 

The Unseen Empire är Scar Symmetry's andra album sedan en av metalvärldens mest kompententa sångare, Christian Älvestam, lämnade bandet och blev ersatt av två separata sångare vid namn Roberth Karlsson respektive Lars Palmqvist. Även om bandets låtskrivande kärna är intakt så har detta haft en påtaglig inverkan på bandets etablerade sound.

 

The Unseen Empire kommer även, enligt ett uttalande, att vara bandets första "riktiga" konceptalbum, även om nästan alla av Scar Symmetry's tidigare album kretsar kring något centralt tema (deras Holographic Universe är t.ex. baserad på boken The Holographic Universe av Michael Talbot).

 

Denna gången är temat elita hemliga organisationer som manipulerar mänskligheten i syfte att uppnå världsdominans, kantat av lite science fiction-inslag, i sann Scar Symmetry-anda.

Ibland, när man strösurfar det världsomspännande nätverket kallat internet, råkar man ibland sporadiskt stöta på bitar av information, som är extremt meningslösa, förutom för kanske de nördigaste av nördiga men ibland även för dessa individer.

Soundtracket till Blizzards klickfest Diablo II komponerades av Matt Uelmen och präglas av den säregna ambienta och experimentella musikstil som Diablo-serien är känd för, där klassiska och etniska instrument friskt blandas med elgitarrer och psykadeliska ljudlandskap.

Spelets soundtrack har aldrig fått en officiell "release" (förrän så sent som 2008, då det gavs ut via iTunes), utan skeppades enbart i CD-format till spelets Collector's Edition. Denna CD-release innehöll, förutom spelets inkluderade musikspår även ett par spår som tydligen aldrig användes i spelet.

Ett av de oanvända musikstyckena, betitlat "Coda", innehåller ett stycke av Frederic Chopins Prelude Nr. 20 i C-moll...

...och därmed är ni lika informerade som jag om detta.

I och med att det nionde rena fighting-spelet med Mortal Kombat i titeln (vilket även verkar bli spelets fullständiga titel, vilket lätt kan leda till förväxlingar med orginalspelet som släpptes i arkadhallarna 1992) håller på att utvecklas, så skall även ett musik-album med den majestätiska titeln Mortal Kombat: Songs Inspired by the Warriors släppas. Det rör sig alltså om ett drös låtar av det elektroniska slaget som skrivits med inspiration utifrån spelets kombattanter. Låtarna skall tydligen vara gjorda av "stora" namn inom genren, som jag inte ens tänker försöka låtsas att jag är det minsta insatt i, och hela kalaset skall sedan produceras av en herre vid namn Jesse F. Keeler.

När jag läste nyheten fick det mig att le lite, då hela konceptet, som de flesta kanske känner till, repriserar Mortal Kombat: The Album som kom 1994. För att sammanfatta det lite snabbt så var Mortal Kombat: The Album ett drös låtar av elektroniska slaget som skrivits med inspiration utifrån spelets kombattanter. Albumet gjordes och producerades av den belgiska techno-gruppen The Immortals, som bildades specifikt för detta projekt och som består av herrarna Maurice Engelen och Oliver Adams. Detta är en tämligen exceptionell skiva, i min mening, då den består av 38 minuter av den mest horrendösa, over-the-top och jättecheesy 90-tals-techno som någonsin gjorts, typ ever. Den är så fabulöst cheesy att det egentligen inte går att tycka illa om det, oavsett om man egentligen älskar eller föraktar genren i sig.

Det som är intressant med skivan är dock spår nummer 5, en låt vid namn "Techno Syndrome (Mortal Kombat)", vilket är den låt som i folkmun refereras till som "the Mortal Kombat theme song". Låten släpptes som singel redan 1993, vilket var ett år innan albumet som helhet släpptes men samma år som majoriteten av spelets allehanda konsollportar släpptes.

Det som jag tycker är intressant är att det som har blivit det etablerade ledmotivet för Mortal Kombat-franchisen, som i grunden var och till majoritet består av tv-spel, inte kommer från spelen. Låten etablerades, om jag förstått det rätt, när den remixades och användes i den första Mortal Kombat-filmen (som även den refereras till som enbart Mortal Kombat), samt när den användes i diverse PR-sammanhang såsom TV-reklam och liknande. Av det jag spelat av den ursprungliga triologin så förekommer inte det vedertagna ledmotivet alls och av de källor jag hittat verkar låten endast förekomma som ett easter egg i Sega CD-versionen av det första Mortal Kombat.

Det enda stället där jag i och för sig hittat att låten officiellt benämns som ett officiellt ledmotiv för Mortal Kombat-serien är på soundtracket till den andra Mortal Kombat-filmen, Mortal Kombat: Annihilation, vars soundtrack har en remix av "Techno Syndrome", gjord av The Immortals själva, med titeln "Theme From Mortal Kombat (Encounter The Ultimate)".

Eftersom att Mortal Kombat-serien någon gång efter typ Mortal Kombat 3 dock mynnade ut i ett virrvarr av re-releaser och spin-offs som jag själv inte ens spelat en bråkdel av, så kan jag nu visserligen inte svära på att låten inte förekommer någonstans i någon form, men principen kvarstår ändock: tv-spelens vedertagna musikaliska tema kommer inte från tv-spelen.

Tåls att funderas på.

Om ni nu inte alls finner detta fenomen lika intressant som jag så kan jag åtminstone trösta er med en riktigt ostig pärla från The Immortals legendariska Mortal Kombat: The Album, i form av låten "Sub-Zero (Chinese Ninja Warrior)". Enjoy.

Det var med stor upprymdhet som jag upptäckte att Protest the Hero äntligen har släppt ett ljudande smakprov från deras kommande Scurrilous:

 

Låten heter "C'est La Vie" och för den som hört deras föregående release så är det inget stilistiskt överraskande, men en likväl angenäm lyssning. Jag är inte det minsta mindre entusiastisk inför att Scurrilous når skivbutikerna.

 

---

 

Siten ARTISTdirect.com har ytterligare ett smakprov i form av låten "Your Everyday Disaster" från Darkest Hour's kommande The Human Romance och kan lyssnas på om man följer denna länk...

 

---

 

...och det är visserligen ingen nyhet, men jag hade inte sett det förut, men det har faktiskt släppts video i hygglig kvalitet från The Haunteds framträdande av "No Ghost" på P3 Guldgalan:

 

 

"No Ghost" kommer från The Haunted's, redan färdiginspelade och kommande album, Unseen. Dock är inte något officiellt release-datum satt, så vitt jag.

En annan release som jag med stor spänning inväntar är amerikanska Cold's kommande uppföljare till deras 2005-release, A Different Kind of Pain. Den senaste titeln på den kommande skivan är SuperFiction och sedan förra skivan har de hunnits splittras och återförenas samt haft sju olika gitarrister.

Basist, sångare och trummis har dock varit intakt sedan 1996 och bandets kreativa kärna kvarstår obesudlad. Den skepticism som fanns inför förra skivan p.g.a. medlemsbyten känns därmed irrelevant, då A Differend Kind of Pain var en, med de då rådande omständigheterna i åtanke, förvånansvärt och genuint bra skiva.

Det senaste smakprovet från skivan kommer i form av låten "Wicked World" som letat sig upp på YouTube i rent bedrövlig kvalitet:

Cold har länge varit ett av mina personliga favoritband och trots att de är relativt välkända i USA är de fullkomligt okända i Europa. Det är faktiskt så pass att det är en svårighet att få tag på deras skivor i Sverige. I bästa fall har stora onlineskivbutiker som CDON eller Ginza en eller två skivor, men för att få tag på den kompletta diskografin krävs det större ansträngningar eller någon form av importverksamhet.

När jag först upptäckte bandet hade de nyligen släppt 13 Ways to Bleed on Stage (vilket bör ha varit någon gång kring 2000), vilket var deras stora genombrott och dessutom är deras diskutabelt bästa skiva. Då kan man ju kanske erinra sig euforin jag kände när jag efter en lång tids letande (detta var f.ö. på tiden när konceptet analog skivbutik fortfarande var högst aktuellt) till slut hittade deras fulla diskografi till salu på Record & CD Exchange på gamla brogatan i Stockholm och hur förtvivlad man kände sig den dagen man fick höra att butiken stängt igen. De hade ett fantastiskt utbud av pop/rock/hårdrock, importer, udda releaser och en hel del som jag misstänker till och med var bootlegs, till ett pris som var lägre än genomsnittet. Majoriteten av mitt studiebidrag under gymnasiet förbrukades där, utan någon som helst ånger.

Nåväl, man kan ju iallafall hoppas att SuperFiction kan anses värdig för den svenska marknaden när den så småningom släpps i juni detta år.

One Man Army and the Undead Quartet, ja.

De formades 2004 av Johan Lindstrand efter att The Crown splittrats och deras första fullängdare kom 2006, med titeln 21st Century Killing Machine. Den var i min mening, om än inte jättefantastisk, en solid samling av döds/thrashriffande och klart lyssningsvärd. Skivorna som kom efter det har däremot varit väldigt blandade, med stundtals lite halvcheesy skräckrocks-titlar på låtarna i stil med "The Supreme Butcher" eller "Bone Breaker Propaganda". Detta till trots har bandet definitivt sina stunder.

I år, 25:e februari närmare bestämt, kommer deras fjärde fullängdare som fått titeln The Dark Epic. De har även släppt en video till låten "Skeleton of Rose Hall" (vars titel måhända är en referens till legenden om the White Witch of Rose Hall?), som ser ut på detta viset:

Huruvida deras kommande album nu blir "episkt" (beklagar den horribla ordvitsen) eller inte, återstår att se i min mening, men skivan kommer säkert vara värd en genomlyssning åtminstone.

En av de releaser som jag personligen kommer att se fram emot i år är det excentriska metalbandet Protest The Hero's tredje studioalbum. Än så länge verkar det inte finnas särskilt mycket information utöver den satta titeln, Scurrilous, hur omslagskonsten kommer att se ut, samt det officiella amerikanska release-datumet vilket är satt till den 22:a mars. Rimligtvis kan man anta att skivan går att få tag på i Europa inte allt för långt därefter.

Bandet har vid tillfällen beksrivits som "pop math metal" vilket delvis kanske kan stämma bra, då deras sound har utvecklats väldigt mycket från deras första, lite mera punkigare, EP A Calculated Use of Sound. På deras senaste release så undrar jag ibland om det inte är så det kanske skulle ha låtit om Meshuggah och The Mars Volta någonsin fick en musikproducerande avkomma tillsammans, vilket egentligen är en tämligen bisarr tanke.

Eftersom informationen som sagt är något knapphändig i övrigt, så embeddar jag istället videon till "Sequoia Throne", från deras fenomenala 2008-release Fortress, för utfyllnad samt awesomeness.

För den som ännu inte helt lyssnat sig trött på genrerna melodeath, metalcore eller någon av alle de potentiellt hårfina hybrider som kan tänkas finnas däremellan, så kan det vara värt att uppmärksamma att amerikanska Darkest Hour släpper nytt album i år som kommer att gå under namnet The Human Romance. Ett smakprov i form av låten "Savor the Kill" från skivan finns att lyssna på, för den som önskar:

 

På de nyhetssiter som publicerat nyheter om Darkest Hour och samtidigt passat på att bifoga omslaget till deras kommande The Human Romance, så har det ofta bara varit en tidsfråga innan det trillat in kommentarer att omslaget är kusligt likt ett annat skivomslag från 2008, nämligen från en skiva vid namn Forever More av ett amerikanskt band som kallar sig Tesla. För den som sedan väljer att rota lite mer så kommer det även fram att Fall Out Boys Greatest Hits från 2009 i detta sammanhang plötsligt har ett tämligen bekant skivkonvolut...

 

Det är kanske knappast värt att försöka rota i vem som har stulit från vem, då man helt enkelt kan ta och googla frasen "hugging skeletons", för att både hitta artiklarna från 2007 när dessa uppsendeväckande, 5000 år gamla, kramandes skelett hittades, samt för att hitta bilden i dess o-photoshoppade original. Såvitt jag vet har det inte hittats allt för många skelettfynd av den här typen, så om man vill ha lite genuint post-life mys till sitt omslag så är ju dessa the ones att köra på. Riskerna med att basera album-konst på redan existerande publika foton är ju uppenbara; att någon redan har, eller kommer att få samma idé förr eller senare.

 

Detta är ju heller faktiskt inte första gången det hänt, då en liknande incident ju uppstod med omslagen till Black Sabbaths Born Again och Depeche Mode-singeln New Life. För den som är intresserad att läsa mer om denna incident specifikt så finns det en artikel som tar upp ämnet här.

 

Fler exempel går säkerligen att hitta, men det går åtminstone att konstatera att om man till fullo vill undvika olika grader av pinsamma sammanträffanden, så är det nog säkrast att se till att göra allting själv från grunden.

 

Det är något med den här typen av stilrent grafiskt obehag som alltid har tilltalat något hos mig. Det är konstigt och intetsägande, men downright snyggt. I den digitala tidseran så har skivkonvolutet sjunkit i status. Utöver dess rent praktiska syfte, att förvara och skydda lagringsmedier, så tillför det ju dock även en visuell framtoning till ett i övrigt blott ljudande verk. Personligen tycker jag att det är svårt att undvika att ha en skivas omslag ligga och surra medvetet eller undermedvetet i huvudet när man lyssnar på den och jag undrar om det inte kan vara så pass att ett riktigt bra skivomslag kan få en bra skiva att faktiskt låta ännu lite bättre. Det sluter cirkeln och gör en skivrelease till ett konstverk som kan stimulera flera av ens primära sinnen.

Med den tankeställningen så avslutar jag sedan med låten "Ad Mortem" från The Architects of Guilt (som släpps 15 februari):